NMC (New Media Consortium) är ett nätverk med 100-tals medlemsuniversitet, främst amerikanska men även från andra delar av världen. Man har som uppgift att uppmuntra förnyelse av formerna för högre utbildning och tar avstamp i digitaliseringens möjligheter. Nyligen gav man ut en lägesrapport som i sammanfattning kan läsas här.
Jag har gjort en del nedslag i rapporten och även lagt till en del personliga slutsatser. Här följer ett antal trender och utmaningar att fundera över!
- Universitetens legitimitet och monopol på examina utmanas av andra aktörer. Det är inte längre självklart att vägen till ett bra jobb och ett stimulerande yrkesliv går via en examen från ett traditionellt lärosäte. Kunskaper går att inhämta på många olika sätt och sociala media liksom ett antal nya utbildningsaktörer flyttar fram positionerna.
- En allt stramare ekonomi påskyndar utvecklingen. Ekonomiska åtstramningar har tvingat många lärosäten att ifrågasätta den traditionella campusutbildningen. Redan idag spenderar studenterna mycket tid på nätet där de utbyter information och inhämtar kunskaper på nya sätt. Utmaningen ligger i att utveckla ”hybridmodeller” som kombinerar det mervärde lärar-studentkontakten ger med den digitala teknikens möjligheter.
- Studenterna vill använda sina egna prylar, appar, chattar och bloggar i undervisningen. Allt flera individualiserade inlärningsstilar utvecklas och de lärare som kan ta till sig teknikens möjligheter och anpassa sin undervisning får ett stort försteg.
- Arbetslivet efterfrågar nya kompetenser. Det informella lärandet blir allt viktigare. Med det menas den inlärning som sker utanför en formell undervisningssituation och som i allt väsentligt styrs av studenten själv. Det blir inte viktigare bara i den meningen att det är effektivt utan också för att den typen av lärande utvecklar självständighet, förmåga till överblick och urval liksom ett kritiskt tänkande. Just sådana egenskaper som ett modernt arbetsliv efterfrågar i högre utsträckning. Alltså, bort från det passiviserande ”vad kommer på tentan” och ”behöver vi läsa allt det här”.
- Den högre utbildningen börjar likna en industriell process. Innehållet är förpackat i standardiserade kurser och mäts i tidsutdräkt och högskolepoäng. Lärarna blir lättare utbytbara. Terminsindelning, högskolepoäng och Bolognastrukturer? Hur förhåller sig dessa begränsningar till de mera öppna och individualiserade inlärningsstilar som den digitala tekniken inbjuder till? Här föreligger en uppenbar motsättning.
- Lärare och forskare måste hänga med i utvecklingen. De sociala medierna förändrar sättet att kommunicera och interagera. Mer än en miljard människor använder Facebook regelbundet och inklusive andra digitala plattformar beräknas närmare 1/3 av jordens befolkning vara aktiva i sociala media. Denna snabba utveckling visar vilken potential för informationsspridning, inlärning och kontaktskapande dessa medier har. Flertalet lärare är inte tränade i grundläggande digitala tekniker och i många fall inte heller intresserade. Är det hållbart? Går det verkligen att ställa sig vid sidan om och fortsätta som man alltid har gjort?
- Hinder för utvecklingen. Organisatoriska strukturer och sedan länge inarbetade rutiner och processer står i vägen för anammandet av ny teknik. Mycket förändringsmotstånd är helt enkelt ett utslag av bekvämlighet eller av att lärare och akademiska ledare inte ser som sin uppgift att arbeta med teknikutveckling och undervisningsnära applikationer.
- Till sist MOOC. Massive Open Online Courses är ett särskilt kapitel, numera välbekant för alla får man hoppas. Somliga tror att det inte är något nytt utan bara är en form av distansundervisning ”som vi har haft sedan länge”. En sådan inställning tror jag är lite aningslös. Många initierade talar om ett paradigmskifte för den högre utbildningen. Hur som helst gäller det att hänga med och noga följa utvecklingen.
Ett tillägg: Fick just senaste numret av ”Universitetsläraren” och upptäcker en intressant artikel på samma tema som i denna blogg. Ett citat ur artikeln: ”I år måste svenska lärosäten ta ställning till den öppna utbildningskulturen annars kommer man att hamna långt bakom”.
P-O:s reflektioner 
En av de bästa kortsummeringar av de utmaningar och möjligheter sektorn står inför som jag sett hittills – hoppas att många läser och begrundar! Här finns mycket att kommentera, men det som känns mest angeläget (kanske för att det är en punkt där vi möjligen har olika uppfattningar) rör MOOCs. Jag har följt den diskussionen tämligen nära under mer än ett år, i takt med att den vuxit fram i USA och så småningom börjat uppmärksammas i Sverige, och jag har skrivit ett antal blogginlägg om den. (Se http://tidensskiften.se/2012/12/18/massiva-natkurser-vems-framtid/ för det senaste, med länkar till flera av de tidigare.)
Om det är något som varit slående med denna debatt så är det att de som talar om ett paradigmskifte inte är de som kan något om den digital pedagogikens innovativa potential, utan snarare varumärkesbyggande universitetsledningar och de riskkapitalister som finansierar många MOOCs. Paradigmskiftet är alltså inte pedagogiskt utan ekonomisk-politiskt, och själva idén handlar om att uppnå skalfördelar genom att helt eliminera lärar-studentinteraktion. MOOCs bygger därmed på premissen, att en students personliga kontakt med en lärare vars undervisning är forskningsanknuten inte har något som helst värde för den pedagogiska kvaliteten. Det är givetvis en tillåten ståndpunkt, men det bör understrykas att den går på tvärs mot de diskussioner om kvalitet i högre utbildning som vi för i alla andra sammanhang.
Mot den bakgrunden skulle jag vilja säga, att de ”aningslösa” inte är de som säger att MOOCs bara är gammal vanlig distansundervisning, utan de som tror att dessa står för något innovativt i pedagogiskt avseende. Jag håller helt med om att MOOCs inte är som tidigare distanskurser, då dessa ofta bygger på någon form av lärarledda diskussioner eller annan lärar-studentinteraktion som ska kompensera för bristen på fysisk kontakt. Om något är MOOCs istället en digital version av de traditionella storföreläsningar som så ofta kritiseras för att de är anonyma och har karaktär av envägskommunikation. Pedagogiskt är de massiva nätkurserna alltså tveklöst ett steg bakåt, inte framåt, och de riskerar också att tränga undan det genuina nytänkande kring vår undervisning som digitala metoder och verktyg faktiskt möjliggör.
Den stora fördelen med MOOCs, och det är också här den radikala potentialen ligger, är att de kan nå så många som idag inte har råd med traditionell utbildning och som därför inte har något annat alternativ. Detta är givetvis i sig något mycket positivt och är kanske skäl att välkomna utvecklingen av MOOCs, men det är viktigt att man har klart för sig att det är just där som det innovativa ligger – det vill säga i kvantitet, inte kvalitet. Alltså är det möjligt att vi står inför ett paradigmskifte, men följden av det kan mycket väl bli, att långt färre studenter än idag får ta del av den ”traditionella” form av campusutbildning som alla inblandade, även riskkapitalisterna, medger är överlägsen om man har råd att betala för den. Frågan är om det är en önskvärd utveckling?
Tack Kenneth. Som vanligt kan du ha rätt!
Vill dock komplettera med två andra röster i debatten. Först förre kanslern Anders Flodström, som bland annat ser den demokratiska potentialen i MOOC: https://www.iis.se/blogg/massive-open-online-courses/
Sedan en brittisk universitetslärare som menar att vi måste lära av historien: http://www.guardian.co.uk/education/2012/dec/17/moocs-higher-education-transformation?INTCMP=SRCH
Om utvecklingen är önskvärd är en annan sak. Lika svårt att besvara som om internetrevolutionen var önskvärd. //P-O
Absolut, det är frågan om vad vi egentligen vill med högre utbildning som är svårast och knäckfrågan är helt klart den om hur man ser på betydelsen av direkt lärar-studentkontakt. Flodström (som jag länkar till i det tidigare nämnda blogginlägget) verkar anse denna som relativt oviktig jämfört med t.ex. student-studentkontakt, och då är givetvis MOOCs skalbarhet (möjligheten att nå ut till många fler) nästan enbart något positivt med få nackdelar. Liksom många av MOOC-företrädarna själva ser Shirky utbildning i huvudsak som innehållsförmedling – en ganska enkel fråga om effektiv distribution – snarare än som dialog mellan lärare och student och då är givetvis parallellen med musik- och filmbranscherna helt logisk.
Om man däremot anser att lärande är just dialog, där förankringen i aktuell forskning – och därmed närvaron av en vetenskapligt aktiv lärare i dialogen – är ett kännetecken för den högre utbildningen mer specifikt, är det i nuläget mycket svårt att se MOOCs som ett pedagogiskt framsteg. Det som oroar mig är att så många politiker och akademiska ledare inte alls verkar se den distinktionen och/eller värderar lärarnas betydelse så lågt i just dessa sammanhang, när frågan om den lärarledda tidens kvantitet och kvalitet anses vara så viktig i alla andra. Delvis kan det möjligen bero på att de inte riktigt förstår hur MOOCs är upplagda eller den roll lärarna spelar där, men delvis finns det också i debatten tydliga drag av ett flockbeteende där det som styr är rädslan att halka efter snarare än sakligt underbyggda, sansade bedömningar.