Arkiv | Organisation och styrning RSS feed for this section

Är exakt fel bättre än nästan rätt?

28 Mar

Det här inlägget blir kort, vilket understryker budskapet.

Under mitt yrkesliv har det ofta slagit mig hur mycket tid vi spiller på utredningar, analyser, remisser, hearings, kompromisser och i slutändan intetsägande beslut. Kanske är det mer allmänt inom offentlig än privat verksamhet? Min erfarenhet är från högskolemiljöer och där tycks det snarast ha blivit ”värre” med åren. Bakom fenomenet ligger dels en tro på att det för varje fråga finns ett rätt svar, dels en rädsla för att göra fel.

När det gäller frågor om hur verksamheten ska bedrivas, organisationen ska utvecklas och vad som är bra för de anställda finns aldrig bara en lösning. Många olika varianter och satsningar är möjliga, det viktiga är att man tror på vad man gör och att ledarskapet är entusiasmerande och stödjande.

Rädslan för att göra fel är förödande och jag brukar säga att den som aldrig gör fel gör förmodligen inget annat heller. Tyvärr är detta en vanlig mentalitet och den underblåses av olika pålagor såsom risk- och konsekvensanalyser, vilka är helt fokuserad på möjliga fel och brister.

En tredje orsak är troligen ledarskapet. De vaga begreppen ”akademiskt ledarskap” och ”kollegial styrning” förvirrar mera än de förklarar. Jag är inte emot vare sig det ena eller det andra (se länkarna), men upphör inte att förvånas över hur oprecist och slarvigt begreppen används också av vetenskapligt skolade personer. Ibland kan man faktiskt som ledare hänvisa till dessa begrepp som en ursäkt för att vara lite initiativlös och halvdålig – och det accepteras!

Vissa frågor måste förstås analyseras och utredas innan man kan gå vidare. Särskilt när det gäller avgörande vägval och där det finns flera vettiga och genuina alternativ. Men när det är lite mera bråttom och man dessutom egentligen vet vad folk tycker måste beslut fattas mera direkt. Blir det lite fel går det alltid att korrigera längre fram. Och som medarbetare eller chef måste man lära sig att inte alltid få det som man vill.

Anställda klagar allt mer på stress, tidsbrist och att man får ägna sig åt fel saker. En given orsak till detta är de omständliga och resurskrävande processerna vi anlägger för komma vidare med många gånger triviala frågor.

 

Annonser

Att styra med regler eller med värderingar

19 Mar

Mitt enkla budskap idag är att en organisation där medarbetarna har starka och delade värderingar inte behöver så många formaliserade regler, knappast heller detaljerade mål för verksamheten. Och tvärtom. Om regler och styrdokument av olika slag frodas och ett omfattande arbete läggs ned på att formulera mål, då ska man misstänka att organisationen har interna spänningar och problem. Då kan regler hjälpa något, men leder samtidigt till energiförluster.

Det är väl belagt på olika sätt att framgångsrika företag styrs utifrån gemensamma värderingar. Och det gäller inte bara små nystartade verksamheter med unga entusiaster inom exempelvis IT-relaterad verksamhet. Också mycket stora globala företag som IKEA och H & M är exempel på värdestyrda verksamheter. ”Culture eats strategy for breakfast” som mangagementgurun Peter Drucker kärnfullt har uttryckt det.

Men gäller detta också i offentlig verksamhet, för exempelvis universitet, högskolor och skolor? Ja, det tror jag bestämt. Självklart sätter det statliga respektive kommunala huvudmannaskapet ramar som man måste verka inom och förhålla sig till, men givet detta är frihetsgraderna stora.

Mitt intryck är att en stor del av de regler som nämnda verksamheter lever med är lokalt uppfunna och inte styrda av tvingande yttre villkor. De tillkommer snarare som ett sätt att hantera och neutralisera interna spänningar och motsättningar. Kan man inte prata ihop sig och dela gemensamma värderingar så måste det till någon form av tvång. Möjligen är det nödvändigt för att tvister ska kunna biläggas eller åtminstone bordläggas, men det är samtidigt ett svaghetstecken. Läs även tidigare blogginlägg om styrning.

Här kan göras en kort utvikning till den bespottade NPM-trenden. Den finns där i våra offentliga organisationer, men vi har oss själva att skylla i hög utsträckning. En del, men inte allt, kan ”yttre makter” och politiker lastas för. Men väldigt mycket av NPM-filosofins avarter är en följd av regler och lokalt initierad ”dokumentstyrning”.

I spåret av konflikterna inom Uppsala universitet noterar jag att det finns en högljudd falang där som nu vill utarbeta en konstitution för universitetet. Med deras egna ord är det ”en utvecklad arbetsordning, som tydligare reglerar relationen mellan universitetsledning, vetenskapsområden och fakulteter”. Alltså ännu fler regler ovanpå de som redan finns. Och här är det ju uppenbart att syftet är att bordlägga eller om man så vill dölja motstridiga värderingar. Se det som ett aktuellt exempel, var och en kan notera liknande tendenser i sin egen organisation.

Och så allt arbete som läggs ned på visioner och målformuleringar för organisationen. Ett universitet/ en högskola ska bedriva utbildning och forskning av hög kvalitet och med relevans för samhället. Behöver visionen vara mer unik än så? Och kan den egentligen se så mycket annorlunda ut? En enkel och kärnfull vision och stor tillit till medarbetarna är mitt svar på all regelstyrning som nu frodas.

Det finns förstås forskning inom detta område. Hur styrs och organiseras framgångsrik verksamhet i offentlig regi? Jag vill inte påstå att jag är helt insatt i de senaste rönen, men ändå tillräckligt för att veta att jag är på rätt spår även om jag här har spetsat till mina teser en aning 🙂

Har jag rätt?

Kollegial styrning – en repris

5 Mar

Idag återanvänder jag ett årsgammalt inlägg från min blogg. Det är ett av de mest lästa och än mer aktuellt idag mot bakgrund av konflikter inom olika lärosäten.

Från tid till annan blommar debatten upp om hur universitet och högskolor ska organiseras och styras. Begreppet kollegialt styre och varianter på detsamma används frekvent, ofta utan någon närmare definition. Av det jag fångar upp från sociala medier och andra sammanhang så förstår jag att det åter har hettat till i den här frågan.

Det som senast utlöst debatten är sannolikt den artikel som några statsvetare vid Uppsala universitet, med Shirin Ahlbäck Öberg i spetsen, publicerade på nyåret. Enligt min mening är den något yvig och hänvisar dessutom till förhållanden som få utomstående känner till. Mina kommentarer här. Sedan finns en mycket välgjord och skarp C-uppsats från samma statsvetenskapliga institution i Uppsala med Elin Sundberg som författare. Den analyserar konsekvenserna av den så kallade autonomireformen och illusterar effekterna av reformen vid fyra lärosäten i Sverige. Uppsatsen kan hämtas här (skriv in ”Autonomireformen” och ”Elin Sundberg”). Den har kommenterats flitigt i sociala medier under senare tid.

Vad menas med kollegial styrning? Här är en sammanfattning lika god som någon annan:

  • Kollegorna väljer sina ledare, primärt prefekt, dekan och rektor
  • Viktigare beslutsorgan sammansätts av valda kollegor, i första hand gäller det fakultetsnämnder och institutionsstyrelser
  • De arbetsformer som används kännetecknas av alla kollegors delaktighet, analyser och rationella överväganden syftande till konsensusbeslut
  • Alla anställda vid lärosätet är inte kollegor, enbart de vetenskapligt kompetenta

Vad ska omfattas av den kollegiala styrningen? Här blir det betydligt svårare, men i Elin Sundbergs uppsats hänvisas till definitioner av två tidigare universitetsrektorer, Bo Sundqvist i Uppsala och Inge-Bert Täljedal i Umeå.

  • Den kollegiala styrningen ska omfatta forskningens och utbildningens kvalitet, konkret handlar det om bedömning av avhandlingar, uppläggning av utbildningar, bedömning av kandidater till anställningar och frågor som rör forskningssatsningar och inrättandet av nya ämnen (Sundqvist).
  • Den kollegiala styrningens ansvarsområde måste vara avgränsat på ett sådant sätt att lärarna har tillräckligt stor kunskaps- och värdegenmenskap för att kunna ta det kollegiala ansvaret för normbildning på området (Täljedal).

Nu mina åsikter.

Jag bejakar fullt ut kollegial styrning med den inriktning och de avgränsningar som Sundqvist och Täljedal har definierat ovan. Det är närmast en självklarhet att de komptenta lärarna och forskarna ska ha ett avgörande inflytande över utbildningens och forskningens inriktning och former. Någon däremot? Då var det sagt, men nu kommer ett försök till problematisering.

  1. Många som förespråkar den kollegiala styrningen håller sig inte till de avgränsningar som definierats ovan. Man får ibland känslan av att allt beslutsfattande och alla arbetsprocesser inom ett lärosäte ska omfattas av de kollegiala principerna. En intressant övning vore att gå igenom de ärenden som har hanterats av ett slumpvis urval fakultetsnämnder och institutionsstyrelser vid våra lärosäten. Jag är övertygad om att där förekommer mycket mer än vad Bo Sundqvist angav ovan. Frågor om vaktmästeriservice, IT-system, ekonomiska redovisningsmodeller och dylikt är inte sällsynta. Har kollegorna tillräcklig kunskap för att kunna ta ansvaret inom det aktuella området (Täljedal)? Det blir ett uppenbart problem att den den kollegiala styrningens omfattning och räckvidd sällan definieras och avgränsas av de som förespråkar den.
  2. En annan intressant iakttagelse är att den kollegiala styrningens förespråkare tenderar att hävda den i alla sammanhang och i de mest skilda kontexter. Kan det möjligen vara så att denna styrmodell fungerar bättre i vissa lägen och sämre i andra? Bo Rothstein brukar säga att kollegial styrning är suverän i ”vackert väder”, men fungerar illa när det tar emot och krävs smärtsamma beslut om prioriteringar och avveckling. Varför har inte denna styrfilosofi slagit rot lika tydligt i de nyare högskolorna? De befolkas ju i hög grad av lärare från äldre lärosäten med den erfarenheten i bagaget. Kan det vara så att ett större beroende av omvärldsfaktorer och snabbt ändrade yttre omständigheter tvingar fram andra ledningsformer och mera så kallad linjestyrning? Högskolorna är mera utsatt och sårbara än de större och äldre universiteten. Olika förutsättningar kräver således olika styrmodeller.
  3. Vidare tycker jag att statsvetarna i detta fall fäster för liten vikt vid de konstitutionella förutsättningarna. Alla universitet och högskolor (utom Chalmers och Jönköping) är statliga förvaltningsmyndigheter som lyder under regeringen (grundlagen). Även om det finns en viss särlagstiftning inom högskoleområdet så är det klart att det statliga huvudmannaskapet har betydelse för lärosätenas interna styrning och organisation. Universitets- och högskolestyrelser är kollektivt ansvariga inför regeringen för all verksamhet inom lärosätet och måste förstås agera därefter. Utvecklingen inom statsförvaltningen går dessutom mot en ökad toppstyrning och större konformitet. Det är lite märkligt tycker jag att så få av den kollegiala styrningens anhängare oroar sig för denna så kallade associationsform. Men det gör jag.
  4. Det hänvisas ibland till ledande utländska universitet och den starka kollegiala traditionen inom dessa. Såvitt jag vet är det en sanning med modifikation. De universitet som toppar alla rankinglistor är med få undantag amerikanska. Att påstå att dessa är i avsaknad av toppstyrning eller management är inte sant. Dessutom kännetecknas de av höga och många gånger skoningslösa prestationskrav som är främmande för den svenska organisationskulturen. Den här typen av jämförelser blir därför mindre relevanta.
  5. Till sist menar jag att det är något bekymmersamt att majoriteten av de anställda vid ett lärosäte är utestängda från de sammanhang där för dem viktiga frågor avgörs. Alla är ju inte kollegor och som jag nämnt tidigare är det mycket annat än inomvetenskapliga frågeställningar som hanteras i de kollegiala organen. Många tjänstemän och tekniskt anställda får alltså inte vara med i de fora där för dem viktiga frågor diskuteras och avgörs. Ibland drar jag parallellen till 1921 då kvinnlig rösträtt infördes i Sverige och konstaterar att motståndarna till reformen använde samma typ av argument då mot kvinnorna som nu används för att utestänga T/A-personalen från viktiga beslutsorgan. Vid flera lärosäten är denna personalkategori inte ens röstberättigad vid val till beslutande organ.

Sammanfattningsvis menar jag att debatten om kollegial styrning vinner på att nyanseras. Styrmodellen har sin styrka och potential när den begränsas till de områden som den är avsedd för. Och att låta en mer renodlad företags- eller förvaltningsmodell breda ut sig inom våra lärosäten vore lika illa. Bäst är förstås den optimala balansen med rätta kompetenser i relevanta sammanhang. Dessutom skulle den fortsatta utvecklingen vinna på att baseras på mera empiri och mindre ideologi. Forskning, helt enkelt!

Om högskolans styrning, en fortsättning

31 Jan

Mitt senaste blogginlägg är ett av de mest lästa hittills. Det är ett bemötande av den Uppsalabaserade grupperingen för forskningens frihet och ökad kollegial styrning. Självklart är jag för forskningens frihet, men jag invänder mot deras argumentationslinje och inte minst mot deras lovsång till den kollegiala styrningen.

Som ett brev på posten får de idag också mothugg i en replik av Bo Rothstein som med stor legitimitet sågar debattörerna vid fotknölarna. Han menar liksom jag att demokrati är ett malplacerat begrepp i dessa sammanhang och redogör för sina erfarenheter från de kollegiala processerna vid tre svenska universitet. Ja, läs själv.

Självklart ska de vetenskapligt kompetenta ha ett avgörande inflytande över utbildningens och forskningens innehåll och inriktning. Få invänder mot detta.

Problemet – förutom det Rothstein tar upp –  är att den kollegiala styrningen som den tillämpas ofta kommer att omfatta ”allt”. Inte sällan hanteras i dessa organ på fakultets- och institutionsnivå allmänna frågor om arbetsmiljö, personalförmåner, vaktmästeriservice, IT-system, ekonomiska redovisningsmodeller och liknande. Dels saknas då kompetens i de ofta komplicerade sakfrågorna, dels uppkommer ett demokratiskt underskott med tanke på hur organen väljs och sammansätts. Jag har utvecklat detta mera utförligt här.

Om jag sammanfattar mig så tycker jag att tre frågor hänger i luften:

  • Hur menar debattörerna att styrningen inom lärosätena ska utformas givet att de är statliga myndigheter som lyder under regeringen och har styrelser med fullt ansvar? (Märkligt att just statsvetare tar så lätt på de konstitutionella förutsättningarna).
  • Vilken forskning om den svenska högskolans styrning är det man hänvisar till när den så kallade autonomireformen döms ut?
  • På vilket sätt har forskningens frihet begränsats som en konsekvens av nämnda reform?

Det här är ett ämne som engagerar. Låt oss hoppas på fortsatt intensiv debatt.

Om högskolans styrning

29 Jan

Idag läser jag en mycket intressant artikel på DN debatt. Några välmeriterade forskare menar att ”högskolans styrning hotar kreativitet och kritik”.

Inlägget är positivt på flera sätt. Det jag främst noterar är det resonerande och mera ödmjuka tonläget. Tidigare har kommit närmast aggressiva och känslomässigt färgade utspel från statsvetarna i Uppsala. Dessutom uppskattar jag särskilt att kritiken mot NPM tonas ned och att man tillskriver denna trend en kärna av förnuft och rimlighet. All skattefinansierad verksamhet måste kunna redovisa sina resultat och göra trovärdigt att den hushåller med sina resurser. Bra så.

Men, för det finns alltid ett men. I det följande listas vad jag menar är oklart eller tveksamt i det aktuella debattinlägget.

  • Dessa vetenskapens företrädare hänvisar till aktuell forskning om den svenska högskolans styrning. Det vore intressant att få ta del av densamma. Hittills har jag från Uppsala bara sett en bra magisteruppsats och två debattartiklar – de senare handlade om förhållandena inom högskolan i Gävle. Rent allmänt är det nog svårt att dra några stabila och vetenskapligt grundade  slutsatser om en så färsk reform som den nu kritiserade, men upp till bevis.
  • Universitet och högskolor (med något undantag) är statliga myndigheter som med regeringsformens formulering ”lyder under regeringen”. De leds också av styrelser med så kallat ”fullt ansvar”. Det förvånar mig att detta förhållande inte alls problematiseras, det nämns inte ens av kritikerna. Självklart måste det få konsekvenser för hur styrningen utformas också inom lärosätena. Själv menar jag att den statliga myndighetsformen blir ett växande problem för den fria forskningen och utbildningen, men just detta förhållande tycks inte bekymra debattörerna.
  • Man bör lita mera på professionen och ge den större frihet, sägs det. Samtidigt kritiserar man hur friheten har utnyttjats vid vissa högskolor. Men det är ju de professionella vid dessa högskolor som har utformat sina egna styrmodeller! De har tagit var på sin frihet och förändrat. Och då ska man veta att de akademiska ledarna vid högskolorna nästan undantagslöst är fostrade vid de större och äldre universiteten. Frihet, men på våra villkor, är det vad man menar?
  • Den kollegiala styrningen fungerar bra i ”vackert väder” brukar statsvetaren Bo Rothstein säga. Men vid neddragningar, omprioriteringar och svåra beslut så blir det genast värre. Här skulle man också vilja se mera forskning, gärna komparativ. Hur styrs de mest framgångsrika lärosätena i andra länder? (Ja, inte har de svaga universitetsledningar).
  • Den interna demokratin är hotad, sägs i artikeln. Men interndemokrati är inget lyckat begrepp i en verksamhet där mer än hälften av de anställda inte ens räknas som kollegor. Debattörerna menar nämligen att bara de med doktorsexamen är de som ska ges verkligt inflytande i flertalet viktiga frågor. Även detta förhållande vid en modern arbetsplats år 2014 borde upp i diskussionen, men nämns ej här.
  • Forskningen är politiskt styrd, säger debattörerna. Jo, i viss mån är det nog så. Samtidigt har de fria fakultetsmedlen (som lärosätet självt disponerar) ökat betydligt under senare år. Och det är svårt att uppröras över att de strategiska forskningsmedel som regeringen anvisade härom året var inriktade mot vissa breda områden. Om man exempelvis vill ha mera medicinsk forskning om de stora folksjukdomarna så menar jag att detta är en högst rimlig form av styrning från regeringen. Den lämnar ändå stor frihet åt forskarna att själva välja inriktning och metod. Så i vilken mening har forskningen under senare år blivit mera styrd – och av vem?

Idag läser jag för övrigt i media om den ”fria forskning” som har belagt att den som promenerar och samtidigt hanterar sin mobil vinglar mera än den utan mobil. Jojo, en viss styrning kanske inte vore så dumt ändå 🙂

Men, som sagt. Artikeln är bra och ett klart steg framåt. Forskarna vill ha mera debatt i denna angelägna fråga. Låt oss hoppas att de blir bönhörda.

Vem ansvarar för skolan?

17 Jan

Idag dök det upp en mycket bra debattartikel i SvD om ansvaret för skolan. Den är skriven av Gunnar Iselau som bland annat har en bakgrund från Skolverket.

Jag har själv tagit upp den här frågan flera gånger i min blogg, senast här. Problemet med skolan är inte att det är för lite statlig styrning, utan tvärtom för mycket och för ryckigt. Ansvaret för att leda skolans verksamhet, se till att den har nödvändiga resurser och följer de mål och riktlinjer som är beslutade ligger entydigt hos kommunfullmäktige, påpekar Gunnar Iselau.

Det blir där för lite märkligt i den allmänna skoldebatten när nästan all kritik mot hur skolan fungerar riktas mot utbildningsministern. Nu är det delvis förståeligt då Jan Björklund i sitt agerande ofta uppfattas som om han operativt leder skolans verksamhet. Men så är det verkligen inte.

Om skolan har för lite resurser är det kommunfullmäktige som ansvarar för prioriteringar inom sin samlade verksamhet och som också har beskattningsrätt. I exempelvis Göteborg ser man tydligt hur kommunen fördelar klart lägre ersättning per grundskoleelev än i Stockholm och Malmö (ändå är kommunalskatten högre här). Det kan rimligen inte vara regeringens fel och inget som Jan Björklund kan göra något åt.

 Också den rödgröna sidan agerar på riksnivå som om ansvaret för skolan låg där. S gör stor sak av att man vill förstärka statsbidragen till kommunerna med ett par miljarder för att få mindre klasser, flera speciallärare m.m. Det låter mycket, men då den samlade skolverksamheten i Sverige går loss på ca 140 miljarder kan var och en lätt räkna ut hur mycket den satsningen kommer att märkas. Och det är likafullt kommunfullmäktige som har det fulla ansvaret, med eller utan extra resurser. Dessutom finns mycket som tyder på att det inte i första hand är resursbrist som är skolans största problem.

 Jag tror på vikten av den klara ansvarslinje för skolan som Gunnar Iselau sammanfattar i slutet av artikeln. Om den efterlevdes skulle mycket klarna till det bättre. Det skulle också bli lättare att rikta kritik eller beröm till rätt instans.

Citat

Rätt fokus i högskoledebatten!

28 Nov

Det är synd att SvD idag avrundar debatten om kvalitet i högskolan. En sammanställning med kommentarer av de olika inlägg som har publicerats hittar du här (PJ Anders Linder). Och idag kom alltså slutrepliken från Mats Alvesson.

Jag hoppas verkligen att debatten inte stannar upp eller förträngs bara för att SvD har avrundat sin serie. De frågor som tas upp är allt för viktiga och handlar i förlängningen om förtroendet för universitet och högskolor och om legitimiteten för högre utbildning.

I detta korta inlägg vill jag bara citera ett lösryckt stycke ur Alvesson senaste artikel:

”Varje svensk offentlig organisation har en stor mängd visioner, värdegrunder, strategier, principer, kommittéer, procedurer och standards att skylta med. Och duger de inte läggs mycket krut på att förbättra dom. Kvalitetssäkring blir alltför ofta en fråga om att bocka av att papperna är i ordning och införa tveksamma procedurer.”

Han slår huvudet på spiken och tar upp en av mina käpphästar. Den svulstiga dokumentproduktionen inom våra organisationer tenderar att bli en egen verksamhetsgren och det finns knappast några belägg för att den leder någon vart – exempelvis till bättre resultat i kärnverksamheten? Den sysselsätter däremot många ”årsverken” och bidrar förstås till en växande administration, men det tycks inte bekymra i det här fallet.  Jag har tidigare skrivit om detta här och här (för övrigt mina mest lästa blogginlägg).