Arkiv | Utbildning RSS feed for this section

Att fila på skolbänken under ett matematikprov

21 Mar

Ibland har man svårt att förstå hur folk tänker. En 13-årig elev har under ett matematikprov i skolan stört ordningen genom att fila med sin linjal på bänken. Trots upprepade tillsägelser från läraren så fortsätter eleven med sitt störande beteende. Läraren tar till sist tag i pojken och drar ut honom ur klassrummet för att provet ska kunna genomföras ostört.

Det märkliga här är att en betydande opinion anser att det är läraren som har gjort fel. En före detta överåklagare menar att han borde ha väntat och ringt på en kollega för att få hjälp. Vad kollegan skulle göra framgår inte och att två kvalificerade lärare skulle ägna kanske en halvtimme åt att försöka tala eleven till rätta är tydligen inget problem. Och skulle de 25 andra eleverna avbryta provet?

Lunds tingsrätt friar dock läraren och menar att han använt det våld som krävdes för att återställa ordningen.

Men Skolinspektionen ställer sig då på elevens sida och menar att läraren har tillgripit ”övervåld”. Man tänker till och med överklaga tingsrättens friande dom och resa skadeståndsanspråk.

I vilket annat land skulle motsvarande händelse kunna leda till att den myndighet som ska granska och svara för kvaliteten i skolans undervisning anklagar läraren och begär skadestånd? Det var en retorisk fråga.

Vad jag förstår är det inträffade ingen ovanlig situation i svenska klassrum. Då är det lätt att sympatisera med de lärare som resignerar och känner vanmakt. Inte bara för problemen i klassrummen utan än mera för bristande stöd från omgivningen. Att många duktiga lärare lämnar yrket är heller inte att förvånas över.

Notera slutligen att detta skedde under ett prov i matematik. I Pisaundersökningen och i andra sammanhang är det just i det ämnet som resultatet för svenska elever sjunker snabbast. Är någon förvånad?

Denna händelse har livligt diskuterats i olika sociala medier. Bland lärare och deras företrädare finns en massiv majoritet till stöd för den utpekade kollegan. Bland olika ”proffstyckare” är meningarna mera delade. Jag vill dock tro att en bred allmän opinion ställer sig på lärarens sida i detta fall.

 

 

Annonser

Bra med flera vägar in i läraryrket

12 Mar

Journalist kan du bli på många olika sätt. Det finns en mer reguljär utbildningsgång, tre eller fyraårig, vid ett antal universitet i landet. Ett flertalt folkhögskolor har praktiskt inriktade kurser om en termin eller två för de som redan anser sig ha den ämnesmässiga grunden. Dessutom finns ett betydande antal skribenter och journalister verksamma utan någon formell journalistutbildning alls. Däremot har de oftast en gedigen akademisk grund att stå på och är ibland, men inte alltid, specialiserade mot vissa ämnen. Någon formell legitimation för journalistyrket finns inte.

Är dessa många vägar in i yrket ett problem? Har de bidragit till att sänka professionens status eller försämrat löner och arbetsvillkor? Är de journalister som inte gått den reguljära utbildningen sämre skribenter än de andra? Alla dessa frågor ska rimligen besvaras med ett nej. Snarare kan de alternativa ingångarna till yrket ha hjälpt till att göra det mera attraktivt.

Då är frågan varför inte samma synsätt kan tillämpas på läraryrket? Jag har aldrig fått något bra svar på den frågan.

Visst borde exempelvis en intresserad civilingenjör eller en engagerad samhällsvetare med en mastersexamen i bagaget kunna få tillträde till läraryrket? Och detta utan att först hänvisas till årsvisa omskolningskurser och att åter leva på studiemedel? Sådana lärare tillför inte bara ny energi och annorlunda infallsvinklar till undervisningen utan bidrar också till att öppna skolans värld mot arbetslivet utanför. En god gissning är också att andelen män i lärarkåren då kommmer att öka något. Alternativa ingångar i yrket kanske rent av bidrar till höjda löner?

Vad finns för invändningar? Ja, att jämföra med det strikt reglerade läkaryrket håller inte, menar jag. Snarare kan man inspireras av hur många framgångsrika människor det finns i arbetslivet som inte alls tycks ha en relevant utbildningsbakgrund för det de sysslar med. Men det tycks fungera utmärkt ändå. En gedigen akademisk grund kan leda vidare i många olika riktningar. En annan invändning som ibland framförs i lite inlindade former är att man utan lärarutbildning missar den ”ideologiska inskolningen” i yrket. Det må så vara, men det kanske är lika bra det. I längden är det elevernas utveckling och resultat som är en indikation på lärarnas kvalitet.

Alltså, bekämpa inte olika initiativ såsom Teach for Sweden och kortare omskolningskurser för yrkesverksamma akademiker. Vad jag förstår är de båda lärarfackliga organisationerna mer eller mindre positiva, liksom regeringen. Och kanske i ännu högre grad socialdemokraterna som just i dagarna gjort ett skolpolitiskt utspel – se här. I rapporten redovisas också olika tillfälliga specialinsatser som gjorts under de senaste 15 åren för att rekrytera flera lärare – SÄL, KUT, VAL, ULV och allt vad de benämns. Tusentals lärare har genom dessa improviserade insatser tillförts skolan vid sidan om den reguljära utbildningen. Fortsätt så!

”Lärarutbildningen släpar efter..”

3 Mar

Att IT-utvecklingen går snabbt är en truism. Som en illustration till det lyfter två forskare i dagens DN fram hur uppkopplade vi är och lanserar begreppet ”sakernas internet”. Tänkvärt.

Men idag vill jag kort beröra lärarutbildningen. I denna artikel från Computer Sweden beklagar man sig över hur illa ställt det är med IT för blivande lärare. Man tycks använda digitala verktyg och IT som ett pedagogiskt hjälpmedel mindre i lärarutbildningen än vad man gör ute i skolorna och det låter förstås illavarslande. Men först en lite utvikning.

När jag själv var aktiv och ansvarig för lärarutbildning på 1980-talet så minns jag hur olika intressegrupper i samhället ansatte utbildningen och ville ha in ”sina moment” i kursplanerna. Som exempel uppvaktades jag en gång av Svenska livräddningssällskapet som absolut ville ha med några poäng livräddningskunskap i utbildningen. ”Det kan handla om liv och död” sa man och är inte simkunnighet för alla barn ett mycket viktigt mål för skolan? Jovisst, men lärarutbildningen var då – och är säkert även idag – drabbad av fenomenet ”stoffträngsel”.

När många olika viktiga moment ska packas in i utbildningen blir det till sist varken hackat eller malet. Man ser inte skogen för alla träd och möjligheten till akademisk fördjupning uteblir. Ska lärarutbildningen förbli en högskoleutbildning måste den stå emot vissa påtryckningar utifrån och skapa gynnsamma möjligheter för intellektuellt arbete och kritisk reflektion. Det i sin tur ställer förstås krav på en välplanerad yrkesintroduktion för de nya lärarna när de väl kommer ut på fältet. Men det är en annan fråga.

Med detta sagt menar jag att när kraven på mera IT i lärarutbildningen förs fram så handlar det om något annat. Det är inte ett nytt ämne som ska ges ett antal veckors utrymme i utbildningen. Det är ett synsätt och arbetsformer som ska genomsyra utbildningen hela vägen från dag ett. När universitetskanslersämbetets företrädare i artikeln därför hävdar att den centrala styrningen av utbildningsplanerna måste skärpas så tror jag att det är ett stickspår – skrivningarna finns ju redan där i examenskraven.

Helt avgörande i det här fallet är i stället lärarutbildarna och den pedagogik som de själva tillämpar i utbildningen. Det är farligt att generalisera och förhållandena varierar säkert stort över landet och mellan olika individer. Men det är inte länge sedan jag hörde att vissa högskolelärare inte ens hade börjat använda e-post. Och hur många av högskolans lärare är aktiva i sociala medier och använder dessa i undervisningen? Vet man vad MOOC står för? Finns experimentlustan och nyfikenheten? Tyvärr tror jag att vi har en stor eftersläpning här och så länge lärarnas kompetens och attityd inte är ”up to date” så hjälper det inte att ändra i styrdokumenten.

Sedan är förstås frågan om det är rätt att skuldbelägga de enskilda lärarutbildarna eller om det är någon form av systemfel. Troligen är det lite av både och. Och jag själv har ingen enkel lösning att komma med. Det är dock viktigt att identifiera problemet innan man vidtar åtgärder.

Det vore intressant att få kommentarer från aktiva lärarutbildare och lärarstudenter. Hur ser ni på det här med mera IT i lärarutbildningen?

Om lärarnas lönestrategi

24 Feb

PM Nilsson i DI tror inte alls på den politiska uppgörelse som nu är på väg om lärarnas löner. ”Politiskt styrda lönerörelser riskerar att slå sönder fundamentet för svensk arbetsmarknad”, skriver han och nämner i förbifarten att det finns ca 250 olika yrkesgrupper i en kommun, vissa lika viktiga som lärarna.

Nilsson är brutal i sin sågning av lärarnas lönekamp. Han redovisar ett antal skäl för att inte höja deras löner.

  • Lärare har sällan någon alternativ arbetsgivare
  • De byter sällan jobb
  • De är lätta att rekrytera
  • De söker sig sällan till andra yrken
  • De levererar tvivelaktiga resultat
  • De värnar om sina långa lov och vill inte ha normal arbetstid
  • De har inte ett så tungt myndighetsansvar
  • Kvaliteten på nyutexaminerade lärare är låg

Överdrifter och en del rena felaktigheter skulle jag säga, men det speglar tyvärr en ganska utbredd uppfattning om lärare.

Vad skulle då krävas från lärarna och deras organisationer för att få upp lönerna? Här tror jag att PM Nilsson har mera rätt. Han menar att man måste bejaka individuell lönesättning och gratulera kollegor som får högre lön. Lönespridning är viktigare än höga ingångslöner och gynnar på sikt hela lärarkollektivet. Det är också bra om kritiska lärare vill och vågar söka sig till andra karriärer, utanför skolan. Rösta med fötterna och visa upp ditt värde på arbetsmarknaden är budskapet. Det är en effektiv modell som bland andra sjuksköterskorna nu tillämpar med viss framgång.

Vidare bör lärarna vara intresserade av att kunna visa upp mätbara resultat. Det måste utåt gå att påvisa att man som lärare gör nytta, menar Nilsson. Han tror också att kampen och missämjan mellan de två fackliga lärarorganisationerna är ett handikapp i lönekampen. Gå ihop i ett gemensamt förbund, säger han.

Slutligen och lite överraskande tror han inte alls på införandet av lärarlegitimation. Man bör snarare öppna yrket för andra kategorier av akademiker än att stänga dem ute. Legitimationen gör skolan till ett slutet system med ”inflöde från lärarutbildningarna och utflöde till pension” som han uttrycker det.

Min uppfattning är följande:

  • Lärarnas löneutveckling skulle vinna på att man bejakade lönespridning. Nu finns en viss Jantementalitet i breda led med inställningen att om inte alla kan få mera i lönekuvertet så ska ingen ha det. Det leder erfarenhetsmässigt till att alla sakta men säkert får det sämre.
  • Se till att utnyttja de nya helfinansierade tjänsterna som förstelärare och lektor. Sätt press på de kommunledningar som av lathet eller prestigeskäl avstår från denna möjlighet.
  • De vore bra med flera alternativa vägar in i läraryrket och likaså ett ökat utflöde till andra yrken för de lärare som inte trivs. Det sätter press på arbetsgivaren.
  • Det är också bra att något hålla igen på dimensioneringen av lärarutbildningen. Det känns fel på kort sikt, men lönar sig i längden. Så har exempelvis läkarnas fackliga organisation periodvis resonerat och med framgång.

Få yrkesgrupper är viktigare än lärarna. Därför gäller det att ha en genomtänkt och beprövad strategi för att lyfta deras löneutveckling.

Fyller högskoleprovet sin funktion?

21 Feb

Det är bra att högskoleprovet finns. De ger behöriga sökande till en utbildning chansen att konkurrera om en utbildningsplats på annat sätt än med skolbetyg. Tanken från början har varit att ge något äldre personer en andra chans att meritera sig för högskolestudier. Det är nog ganska vanligt att det tar några år efter avslutad gymnasieskola innan man vet vad man vill i livet och mera målmedvetet kan söka sig till ”rätt” utbildning. För de som i det läget upptäcker att betygen inte räcker till finns högskoleprovet som ett alternativ. Bra så.

Men hur fungerar det egentligen? UHR har i dagarna publicerat intressant statistik om de 88 000 personer som vill skriva högskoleprovet i vår. Här upptäcker man att närmare 40 % av de som har anmält sig är 19 år eller yngre (den yngste är 12 år). Kan det vara så att man redan under gymnasieåren rent taktiskt väljer att satsa på några timmars provskrivande i stället för flera års hårda studieansträngningar? Tanken ligger snubblande nära.

För någon vecka sedan publicerades en debattartikel på detta tema. Skribenten menar att de som anstränger sig och satsar på höga betyg i gymnasiet missgynnas i konkurrensen. Det är för många som antas med högskoleprovet som urvalsgrund, vilket minskar intresset för studier, menar Peshwas Farik Saadon. Det är dessutom väl belagt i flera undersökningar att skolbetygen är det bästa prognosinstrumentet för framgångsrika studier vid universitet och högskolor.

Statistiken från UHR stämmer till eftertanke. Särskilt om den vägs samman med andra vittnesmål och rapporter om omotiverade elever och hög frånvaro i gymnasieskolan. Möjliga åtgärder är att minska andelen som antas med högskoleprovet som grund, eller att sätta en nedre åldersgräns för vilka som får genomföra provet.

Vad tycker du?

 

Fakta biter inte i politiken

19 Feb

Inom få områden blir rubrikens påstående bättre illustrerat än skolans. Idag handlar Dagens nyheters ledare om skolan och de slutsatser OECD drar om tillståndet där och vilka åtgärder som bör sättas in.

Det finns knappast något samband mellan skolresultat / elevers prestationer och satsade ekonomiska resurser på skolan hävdar OECD med stöd av massiv empiri. Samma dag och i samma tidning går Miljöpartiet fram i en debattartikel där man vill höja marginalskatten (skatten på utbildning som SACO benämner den) och få loss lite extra resurser till skolan. Det skulle vara räddningen menar Mp. Dålig tajming om inte annat, säger jag.

Socialdemokraterna vill satsa 2-3 miljarder extra på skolan; den omsätter totalt ca 150 miljarder. Pengarna ska främst användas till mindre klasstorlek. Dubbelfel säger OECD! Ökade resurser är ingen lösning och det finns inget samband mellan klasstorlek och studieresultat. Till saken hör dessutom att Sverige med internationella mått redan satsar mer än andra länder på skolan och klasserna är små.

Till och med moderaterna öppnar nu för skattehöjningar för att kunna få loss mera pengar till skolan.

Det har också blivit en sanning i breda lager att det är friskolorna som har sänkt det svenska skolväsendet. Men även där påvisar OECD att det inte finns något samband

Varför blir det på detta vis? Säg det. Möjligen är mera pengar en enkel och publikfriande lösning på komplexa problem. Det kanske också är ett uttryck för politikens maktlöshet. De verktyg man har handlar om mera styrning och större resurser medan skolan i det här fallet skulle behöva den motsatta medicinen, åtminstone vad gäller styrningen.

För den som inte läst OECD-rapporten och de rekommendationer som där ges kan de sammanfattas ungefär så här:

  • Satsa på lärarna, öka lönespridningen och inför en karriärstege.
  • Tidiga betyg i någon form är bra för elevernas inlärning.
  • Höj kraven och förväntningarna på eleverna. Alla kan mera och inlärning kräver ansträngning.
  • Bättre studiero i klassrumen. Mera ordning och reda helt enkelt.

Mot dessa internationella rekommendationer kommer många att invända och vi kommer att få höra alla möjliga argument för att de inte är giltiga i Sverige.

Om antagning till högskolan

17 Feb

Regeringen kommer på torsdag att besluta om en lägsta gräns för godkänt på högskoleprovet rapporterar Dagens Nyheter. Universitets- och högskolerådet föreslog på uppdrag att gränsen skulle bli 0,4 men regeringen höjer nivån till 0,5.

Många har redan kommenterat beslutet och raljerar med regeringen för att man inte förstår skillnaden mellan behörighetskrav och urval av behöriga sökande. Syftet med högskoleprovet är nämligen att gradera de sökande som redan är behöriga för antagning till en viss utbildning. Det är alltså inte så att otillräckliga skolbetyg kan ersättas av ett hyggligt resultat på högskoleprovet.

Självklart känner regeringen och dess sakkunniga stab till hur antagningssystemet är konstruerat, men det finns ett stort trovärdighetsproblem med det nuvarande upplägget. Det utmanar det allmänna rättsmedvetandet att blivande studenter kan ”provocera systemet” och helt slumpmässigt, utan någon som helst intellektuell ansträngning, kryssa i svarsalternativ på provet och sedan antas till utbildning. Än värre blir det mot bakgrund av dagens skoldebatt när det i stor utsträckning är blivande lärarstudenter som ges dessa förutsättningar. Nej, något måste göras och på kort sikt har jag förståelse för den nya gränsen för godkänt.

Gör i stället om antagningssystemet i grunden ropar många och egentligen håller jag med. Men jag inser snabbt att det inte blir lätt; i så fall hade det nog redan gjorts. Problemet, som jag ser det, är att det finns så många motstridiga mål och höga förväntningar inbyggda i antagningssystemet. Här är några:

  • Det ska bidra till att välja ut de studenter som har bäst förutsättningar att klara studierna och samtidigt gynna breddad rekrytering och att studieovana grupper får tillträde till högskolan.
  • Det ska ge likvärdiga förutsättningar för kvinnliga och manliga sökande.
  • Det ska uppmuntra till ansträngning i gymnasieskolan, men samtidigt ge de som har försummat skolan en andra chans.
  • Det ska fungera lika bra för alla universitet och högskolor trots en allt större variation i utbildningsutbud och studieformer.
  • Utländska sökande ska med sina studiemeriter antas på likvärdiga villkor som de med svensk utbildningsbakgrund.
  • Det ska vara förutsägbart, rättsäkert och begripligt.

Lös den ekvationen den som kan!