En våg av regleringar och centralism

24 Mar

Nog är det väl uppenbart att politiker från nästan alla partier vill styra upp och reglera allt mer. Välfärdsfrågorna är i centrum för debatt och olika utspel. Med välfärd avses i första hand barnomsorg, socialtjänst, skola, sjukvård och äldreomsorg. Det är stora tunga ”politikerområden” med en sak gemensamt – huvudansvaret ligger på den kommunala nivån dit även landsting/regioner räknas.

Ändå görs de allra flesta utspelen på nationell nivå med förslag till lösningar som förutsätter statligt agerande. Och i det här fallet är alla partier lika skyldiga. En positiv tolkning kan vara att det är så viktiga frågor och att rikspolitiker inte kan hålla tillbaka sitt engagemang. Men det leder till åtminstone två allvarliga problem.

Dels uppkommer en allmän förvirring kring vem som ska göra vad. Om ansvaret gång på gång tas ifrån den lokala nivån så blir den efterhand passiv och reaktiv. Det märker vi redan tydligt. Dels finns en risk för att nationella och enhetliga lösningar på vardagliga frågor inte riktigt passar någon. Förutsättningarna i en mindre norrländsk kommun är så väsensskilda från de i storstäderna; ändå ska de stöpas i samma formar.

Nationellt bör man begränsa sig till att ge goda förutsättningar för utveckling av välfärd. Det innebär övergripande mål, en stabil modell för statsbidrag, ett klart och enkelt regelsystem samt rutiner för att följa upp och utvärdera. Men inte mer. Om det nämnda är på plats får man större engagemang från den lokala nivån och det blir lättare för medborgarna att utkräva ansvar.

Alternativet är att löpa linan ut och förstatliga det mesta. Det gör lokala politiker näst intill överflödiga då olika myndighetsinstanser kommer att ta över driften av välfärden. Få ser väl det som en realistisk väg att gå – hoppas jag.

Det finns stora uppgifter för regering och riksdag. Om ett par månader är det val till Europaparlamentet. Vem märker det? Utrikes- och säkerhetspolitik är viktiga och självklara nationella frågor. Ekonomisk utveckling, skatter och pensioner likaså. Rättsväsendet i vid mening och den allt mer akuta klimatpolitiken. Mitt eget verksamhetsområde, högskolesektorn, är också statligt. Där är förhoppningen dock att styrningen blir så mild som möjligt 🙂

Därtill ska regering och riksdag självklart stå för inriktningen och ramverket för välfärdens utveckling – se ovan. Inte saknas utmaningar för nationella politiker.

Alltså, lita mera på den lokala nivån och ge den verkliga möjligheter att ta sitt ansvar. Reglera mindre i detalj uppifrån och arbeta mera med de långsiktiga förutsättningarna för fred och välfärd. Önsketänkande? Javisst, men ändå.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: