NPM – New Public Management – har blivit ett frekvent skällsord i olika debattartiklar och andra sammanhang där välfärd och den offentliga sektorn diskuteras. Jag har skrivit 6-7 olika inlägg här på bloggen om fenomenet NPM – exempelvis här och här.
Nedan en sammanfattning av mina ståndpunkter.
Jag vill inte genera någon speciell debattör, men det är uppenbart att många som förfasar sig över NPM inte är särskilt pålästa eller insatta i vad det står för. Nationalekonomen Niklas Bengtsson har sammanfattat det så här:
”Trenden (NPM) har tyvärr ingen enskild intellektuell avsändare, utan relateras vanligtvis till de allmänna strömningar efterkrigstiden bjudit på: konkurrens, effektivitet och ”output” (ansvariga är the usual suspects: Thatcher, Reagan, och ekonomer i största allmänhet).”
Tendensen är att allt som man uppfattar som negativt eller besvärligt i verksamheten skylls på NPM utan någon vidare fördjupning eller analys. Och då är det lätt att se sig själv som ett offer för krafter utifrån eller för ”tidsandan”.
Men hur är det egentligen? Varifrån kommer den flora av uppföljningar, nyckeltal, certifieringar, styrdokument, standardiseringssträvanden, kontrollmekanismer, vilsna processer, styrdokument och en växande administrativ överbyggnad för att hantera det hela? Regeringen och statsmakterna har en mindre del i skulden. Det mesta har ”vi” dock hittat på själva! Flertalet beslut om olika uppföljningar, kontroller och krävande interna styrprocesser tas lokalt, inte sällan av professionens egna företrädare. Det är också lokalt som man prioriterar en krympande administration och därmed vältrar över nya uppgifter och frustration på lärare, forskare, läkare m.fl. Lite självkritik skulle således inte skada!
Kärnan i NPM är att resultaten och effekterna av olika skattefinansieradfe satsningar måste kunna utvärderas och i någon mening mätas. Det tycker jag är i allra högsta grad rimligt. Kan man på allvar mena att 100-tals skattemiljarder ska skickas in i skola, sjukvård och högre utbildning utan att effekterna ska få utvärderas? Och att professionerna själva skulle både ansvara för sin verksamhet och själva utvärdera densamma håller inte heller.
Ska NPM kritiseras som fenomen så önskar jag mig följande av kritikerna:
- Klargör vad du menar med NPM
- Bena ut vad du själv och dina kollegor är ansvariga för i sammanhanget och vad politiker och ”tidsandan” kan lastas för.
- Redogör gärna för hur politiker och medborgare ska vara säkra på att din verksamhet sköts så effektivt som möjligt och med elevers/studenters/patienters bästa som ledstjärna.
P-O:s reflektioner 
Lämna en kommentar