Arkiv | Politik RSS feed for this section

Fixa studentbostäder – gör som i Oslo!

26 Mar

Visste ni att Oslo är Nordeuropas snabbast växande storstad? Det gjorde inte jag förrän jag läste denna utredning. Samtidigt har studenterna i Oslo lätt att få tag i bostad, åtminstone inte alls samma problem som på de har i de större universitetsorterna i Sverige. Hur kan det komma sig?

Jo, i Norge har man byggt upp en modell med så kallade sokkelboliger. Med det avses en uthyrningsdel i en ägd bostad, vanligtvis i källarplanet på en villa eller ett radhus. Gynnsamma skatteregler har gjort att många bostadsägare, främst ensamstående eller par utan barn, har inrett sina hem med en avgränsad del för uthyrning. Det finns hela 92000 uthyrda sokkelboliger i Norge och i dessa bor främst unga och studenter.

De som hyr ut är i princip skattebefriade för hyresintäkten och hyran sätts ”marknadsmässigt”. Den blir dock sällan orimligt hög då det i Norge finns fler uthyrningsbostäder än vad som efterfrågas. Marknaden tycks vara mättad.

Vad gör vi då i Sverige åt den skriande bostadsbristen för studenter? Tidigare kraftiga subventioner till bostadsbyggandet hjälpte inte mycket. Det blev dyrt och i slutändan hamnade en stor del av subvention hos byggbolagen i form av vinster. Intresset för att bygga billigt och innovativ var förstås också måttligt.

Men sent omsider har regeringen lanserat flera förändringar inspirerade av den norska modellen.
– Gränsen för skatt på hyresinkomster har höjts till 40000 kr
– Kraven på detaljplaner mjukas upp
– Likaså ges bygglov lättare och snabbare
– Den nyss lanserade minivillan (stor friggebod) kan bli Sveriges svar på sokkelboliger
Allt detta bör verka i rätt riktning.

Lite mer fakta. I Sverige har vi Europas största bostadsyta per invånare, hela 44 kvm. Standarden på våra kök och badrum är i världsklass. Hela 27 % av hushållens disponibla inkomster går till att bo. Att det blivit så beror i första hand på en hård och stelbent reglering av bostadsmarknaden. Men nu håller det äntligen på att ändras så sakteliga mot en större mångfald i boendet.

Det är inte heller orimligt att man som student bor lite enklare och trängre än senare i livet, tycker jag. Duger sokkelboliger i världens rikaste land, Norge, så bör det väl göra det också i Sverige.

Under många år har det pratats om bristen på studentbostäder och det har bara blivit värre. Nu är det hög tid att gå till handling. Bra då att lita till beprövad erfarenhet och att inspireras av länder som lyckas.

En våg av regleringar och centralism

24 Mar

Nog är det väl uppenbart att politiker från nästan alla partier vill styra upp och reglera allt mer. Välfärdsfrågorna är i centrum för debatt och olika utspel. Med välfärd avses i första hand barnomsorg, socialtjänst, skola, sjukvård och äldreomsorg. Det är stora tunga ”politikerområden” med en sak gemensamt – huvudansvaret ligger på den kommunala nivån dit även landsting/regioner räknas.

Ändå görs de allra flesta utspelen på nationell nivå med förslag till lösningar som förutsätter statligt agerande. Och i det här fallet är alla partier lika skyldiga. En positiv tolkning kan vara att det är så viktiga frågor och att rikspolitiker inte kan hålla tillbaka sitt engagemang. Men det leder till åtminstone två allvarliga problem.

Dels uppkommer en allmän förvirring kring vem som ska göra vad. Om ansvaret gång på gång tas ifrån den lokala nivån så blir den efterhand passiv och reaktiv. Det märker vi redan tydligt. Dels finns en risk för att nationella och enhetliga lösningar på vardagliga frågor inte riktigt passar någon. Förutsättningarna i en mindre norrländsk kommun är så väsensskilda från de i storstäderna; ändå ska de stöpas i samma formar.

Nationellt bör man begränsa sig till att ge goda förutsättningar för utveckling av välfärd. Det innebär övergripande mål, en stabil modell för statsbidrag, ett klart och enkelt regelsystem samt rutiner för att följa upp och utvärdera. Men inte mer. Om det nämnda är på plats får man större engagemang från den lokala nivån och det blir lättare för medborgarna att utkräva ansvar.

Alternativet är att löpa linan ut och förstatliga det mesta. Det gör lokala politiker näst intill överflödiga då olika myndighetsinstanser kommer att ta över driften av välfärden. Få ser väl det som en realistisk väg att gå – hoppas jag.

Det finns stora uppgifter för regering och riksdag. Om ett par månader är det val till Europaparlamentet. Vem märker det? Utrikes- och säkerhetspolitik är viktiga och självklara nationella frågor. Ekonomisk utveckling, skatter och pensioner likaså. Rättsväsendet i vid mening och den allt mer akuta klimatpolitiken. Mitt eget verksamhetsområde, högskolesektorn, är också statligt. Där är förhoppningen dock att styrningen blir så mild som möjligt 🙂

Därtill ska regering och riksdag självklart stå för inriktningen och ramverket för välfärdens utveckling – se ovan. Inte saknas utmaningar för nationella politiker.

Alltså, lita mera på den lokala nivån och ge den verkliga möjligheter att ta sitt ansvar. Reglera mindre i detalj uppifrån och arbeta mera med de långsiktiga förutsättningarna för fred och välfärd. Önsketänkande? Javisst, men ändå.

Att fila på skolbänken under ett matematikprov

21 Mar

Ibland har man svårt att förstå hur folk tänker. En 13-årig elev har under ett matematikprov i skolan stört ordningen genom att fila med sin linjal på bänken. Trots upprepade tillsägelser från läraren så fortsätter eleven med sitt störande beteende. Läraren tar till sist tag i pojken och drar ut honom ur klassrummet för att provet ska kunna genomföras ostört.

Det märkliga här är att en betydande opinion anser att det är läraren som har gjort fel. En före detta överåklagare menar att han borde ha väntat och ringt på en kollega för att få hjälp. Vad kollegan skulle göra framgår inte och att två kvalificerade lärare skulle ägna kanske en halvtimme åt att försöka tala eleven till rätta är tydligen inget problem. Och skulle de 25 andra eleverna avbryta provet?

Lunds tingsrätt friar dock läraren och menar att han använt det våld som krävdes för att återställa ordningen.

Men Skolinspektionen ställer sig då på elevens sida och menar att läraren har tillgripit ”övervåld”. Man tänker till och med överklaga tingsrättens friande dom och resa skadeståndsanspråk.

I vilket annat land skulle motsvarande händelse kunna leda till att den myndighet som ska granska och svara för kvaliteten i skolans undervisning anklagar läraren och begär skadestånd? Det var en retorisk fråga.

Vad jag förstår är det inträffade ingen ovanlig situation i svenska klassrum. Då är det lätt att sympatisera med de lärare som resignerar och känner vanmakt. Inte bara för problemen i klassrummen utan än mera för bristande stöd från omgivningen. Att många duktiga lärare lämnar yrket är heller inte att förvånas över.

Notera slutligen att detta skedde under ett prov i matematik. I Pisaundersökningen och i andra sammanhang är det just i det ämnet som resultatet för svenska elever sjunker snabbast. Är någon förvånad?

Denna händelse har livligt diskuterats i olika sociala medier. Bland lärare och deras företrädare finns en massiv majoritet till stöd för den utpekade kollegan. Bland olika ”proffstyckare” är meningarna mera delade. Jag vill dock tro att en bred allmän opinion ställer sig på lärarens sida i detta fall.

 

 

Bra med flera vägar in i läraryrket

12 Mar

Journalist kan du bli på många olika sätt. Det finns en mer reguljär utbildningsgång, tre eller fyraårig, vid ett antal universitet i landet. Ett flertalt folkhögskolor har praktiskt inriktade kurser om en termin eller två för de som redan anser sig ha den ämnesmässiga grunden. Dessutom finns ett betydande antal skribenter och journalister verksamma utan någon formell journalistutbildning alls. Däremot har de oftast en gedigen akademisk grund att stå på och är ibland, men inte alltid, specialiserade mot vissa ämnen. Någon formell legitimation för journalistyrket finns inte.

Är dessa många vägar in i yrket ett problem? Har de bidragit till att sänka professionens status eller försämrat löner och arbetsvillkor? Är de journalister som inte gått den reguljära utbildningen sämre skribenter än de andra? Alla dessa frågor ska rimligen besvaras med ett nej. Snarare kan de alternativa ingångarna till yrket ha hjälpt till att göra det mera attraktivt.

Då är frågan varför inte samma synsätt kan tillämpas på läraryrket? Jag har aldrig fått något bra svar på den frågan.

Visst borde exempelvis en intresserad civilingenjör eller en engagerad samhällsvetare med en mastersexamen i bagaget kunna få tillträde till läraryrket? Och detta utan att först hänvisas till årsvisa omskolningskurser och att åter leva på studiemedel? Sådana lärare tillför inte bara ny energi och annorlunda infallsvinklar till undervisningen utan bidrar också till att öppna skolans värld mot arbetslivet utanför. En god gissning är också att andelen män i lärarkåren då kommmer att öka något. Alternativa ingångar i yrket kanske rent av bidrar till höjda löner?

Vad finns för invändningar? Ja, att jämföra med det strikt reglerade läkaryrket håller inte, menar jag. Snarare kan man inspireras av hur många framgångsrika människor det finns i arbetslivet som inte alls tycks ha en relevant utbildningsbakgrund för det de sysslar med. Men det tycks fungera utmärkt ändå. En gedigen akademisk grund kan leda vidare i många olika riktningar. En annan invändning som ibland framförs i lite inlindade former är att man utan lärarutbildning missar den ”ideologiska inskolningen” i yrket. Det må så vara, men det kanske är lika bra det. I längden är det elevernas utveckling och resultat som är en indikation på lärarnas kvalitet.

Alltså, bekämpa inte olika initiativ såsom Teach for Sweden och kortare omskolningskurser för yrkesverksamma akademiker. Vad jag förstår är de båda lärarfackliga organisationerna mer eller mindre positiva, liksom regeringen. Och kanske i ännu högre grad socialdemokraterna som just i dagarna gjort ett skolpolitiskt utspel – se här. I rapporten redovisas också olika tillfälliga specialinsatser som gjorts under de senaste 15 åren för att rekrytera flera lärare – SÄL, KUT, VAL, ULV och allt vad de benämns. Tusentals lärare har genom dessa improviserade insatser tillförts skolan vid sidan om den reguljära utbildningen. Fortsätt så!

Om lärarnas lönestrategi

24 Feb

PM Nilsson i DI tror inte alls på den politiska uppgörelse som nu är på väg om lärarnas löner. ”Politiskt styrda lönerörelser riskerar att slå sönder fundamentet för svensk arbetsmarknad”, skriver han och nämner i förbifarten att det finns ca 250 olika yrkesgrupper i en kommun, vissa lika viktiga som lärarna.

Nilsson är brutal i sin sågning av lärarnas lönekamp. Han redovisar ett antal skäl för att inte höja deras löner.

  • Lärare har sällan någon alternativ arbetsgivare
  • De byter sällan jobb
  • De är lätta att rekrytera
  • De söker sig sällan till andra yrken
  • De levererar tvivelaktiga resultat
  • De värnar om sina långa lov och vill inte ha normal arbetstid
  • De har inte ett så tungt myndighetsansvar
  • Kvaliteten på nyutexaminerade lärare är låg

Överdrifter och en del rena felaktigheter skulle jag säga, men det speglar tyvärr en ganska utbredd uppfattning om lärare.

Vad skulle då krävas från lärarna och deras organisationer för att få upp lönerna? Här tror jag att PM Nilsson har mera rätt. Han menar att man måste bejaka individuell lönesättning och gratulera kollegor som får högre lön. Lönespridning är viktigare än höga ingångslöner och gynnar på sikt hela lärarkollektivet. Det är också bra om kritiska lärare vill och vågar söka sig till andra karriärer, utanför skolan. Rösta med fötterna och visa upp ditt värde på arbetsmarknaden är budskapet. Det är en effektiv modell som bland andra sjuksköterskorna nu tillämpar med viss framgång.

Vidare bör lärarna vara intresserade av att kunna visa upp mätbara resultat. Det måste utåt gå att påvisa att man som lärare gör nytta, menar Nilsson. Han tror också att kampen och missämjan mellan de två fackliga lärarorganisationerna är ett handikapp i lönekampen. Gå ihop i ett gemensamt förbund, säger han.

Slutligen och lite överraskande tror han inte alls på införandet av lärarlegitimation. Man bör snarare öppna yrket för andra kategorier av akademiker än att stänga dem ute. Legitimationen gör skolan till ett slutet system med ”inflöde från lärarutbildningarna och utflöde till pension” som han uttrycker det.

Min uppfattning är följande:

  • Lärarnas löneutveckling skulle vinna på att man bejakade lönespridning. Nu finns en viss Jantementalitet i breda led med inställningen att om inte alla kan få mera i lönekuvertet så ska ingen ha det. Det leder erfarenhetsmässigt till att alla sakta men säkert får det sämre.
  • Se till att utnyttja de nya helfinansierade tjänsterna som förstelärare och lektor. Sätt press på de kommunledningar som av lathet eller prestigeskäl avstår från denna möjlighet.
  • De vore bra med flera alternativa vägar in i läraryrket och likaså ett ökat utflöde till andra yrken för de lärare som inte trivs. Det sätter press på arbetsgivaren.
  • Det är också bra att något hålla igen på dimensioneringen av lärarutbildningen. Det känns fel på kort sikt, men lönar sig i längden. Så har exempelvis läkarnas fackliga organisation periodvis resonerat och med framgång.

Få yrkesgrupper är viktigare än lärarna. Därför gäller det att ha en genomtänkt och beprövad strategi för att lyfta deras löneutveckling.

Fakta biter inte i politiken

19 Feb

Inom få områden blir rubrikens påstående bättre illustrerat än skolans. Idag handlar Dagens nyheters ledare om skolan och de slutsatser OECD drar om tillståndet där och vilka åtgärder som bör sättas in.

Det finns knappast något samband mellan skolresultat / elevers prestationer och satsade ekonomiska resurser på skolan hävdar OECD med stöd av massiv empiri. Samma dag och i samma tidning går Miljöpartiet fram i en debattartikel där man vill höja marginalskatten (skatten på utbildning som SACO benämner den) och få loss lite extra resurser till skolan. Det skulle vara räddningen menar Mp. Dålig tajming om inte annat, säger jag.

Socialdemokraterna vill satsa 2-3 miljarder extra på skolan; den omsätter totalt ca 150 miljarder. Pengarna ska främst användas till mindre klasstorlek. Dubbelfel säger OECD! Ökade resurser är ingen lösning och det finns inget samband mellan klasstorlek och studieresultat. Till saken hör dessutom att Sverige med internationella mått redan satsar mer än andra länder på skolan och klasserna är små.

Till och med moderaterna öppnar nu för skattehöjningar för att kunna få loss mera pengar till skolan.

Det har också blivit en sanning i breda lager att det är friskolorna som har sänkt det svenska skolväsendet. Men även där påvisar OECD att det inte finns något samband

Varför blir det på detta vis? Säg det. Möjligen är mera pengar en enkel och publikfriande lösning på komplexa problem. Det kanske också är ett uttryck för politikens maktlöshet. De verktyg man har handlar om mera styrning och större resurser medan skolan i det här fallet skulle behöva den motsatta medicinen, åtminstone vad gäller styrningen.

För den som inte läst OECD-rapporten och de rekommendationer som där ges kan de sammanfattas ungefär så här:

  • Satsa på lärarna, öka lönespridningen och inför en karriärstege.
  • Tidiga betyg i någon form är bra för elevernas inlärning.
  • Höj kraven och förväntningarna på eleverna. Alla kan mera och inlärning kräver ansträngning.
  • Bättre studiero i klassrumen. Mera ordning och reda helt enkelt.

Mot dessa internationella rekommendationer kommer många att invända och vi kommer att få höra alla möjliga argument för att de inte är giltiga i Sverige.

Om skolans kommunalisering

10 Feb

Idag är bloggens ämnesval självklart. Professor Leif Lewin lägger fram sin rapport om effekterna av skolans kommunalisering för drygt 20 år sedan. Här en sammanfattnig av mina synpunkter:

  • Om kommunaliseringsreformen missköttes under 1990-talet är det då givet att det blir bättre om vi vänder tillbaka till hur det var innan? Leif Lewins eget inlägg i DN andas tvekan på den punkten och han hänvisar bland annat till föregångslandet Finland där skolan är kommunal.
  • Skolan är i hög utsträckning statlig redan idag. Staten styr med läroplaner, timplaner, betygssystem, nationella prov, lärarlegitimationer, lönesubventioner till förstelärare/lektorer, Skolinspektionen och en reglerad lärarutbildning. Räcker inte det?
  • Nästan hälften av alla gymnasieskolor är friskolor, alltså privata. Ska de lämnas därhän eller har en liberal opinion tänkt sig att de ska nationaliseras? Det har aldrig givits något svar på den frågan.
  • En bred opinion är överens om att det skolan behöver mer än annat är arbetsro och stabila förutsättningar. Är då ett förstatligande med dramatiska förändringar som säkert drar ut på tiden under många år den rätta medicinen?
  • Eftersom många tror att det blir bättre med staten som arbetsgivare (det är väl det som avses med förstatligande?) så undrar man vilka statliga verksamheter som står som föredöme. Stora statliga arbetsgivare är Arbetsförmedlingen, Polisväsendet, Trafikverket och det militära försvaret. SJ är ett helägt statligt bolag. Uppräkningen talar för sig själv.
  • Sveriges banker är privata, men de styrs hårt av en skarp Finansinspektion. Varför inte uppgradera Skolinspektionen och låta den ingripa kraftfullt också mot misskötta kommunala skolor?
  • Till sist en fyndig twitter från Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén: En enda gång har skolan haft bara en huvudman. Det var på kyrkans tid. Ska man tala om ”åter”- så är den korrekta termen återförkyrkligande.

Här ett par tidigare blogginlägg om skolans förstatligande:

https://peosblogg.wordpress.com/2013/02/18/det-gar-inte-att-forstatliga-skolan/

https://peosblogg.wordpress.com/2013/12/16/svara-pa-vad-som-menas-med-att-forstatliga-skolan/