Tag Archives: NPM

Att styra med regler eller med värderingar

19 Mar

Mitt enkla budskap idag är att en organisation där medarbetarna har starka och delade värderingar inte behöver så många formaliserade regler, knappast heller detaljerade mål för verksamheten. Och tvärtom. Om regler och styrdokument av olika slag frodas och ett omfattande arbete läggs ned på att formulera mål, då ska man misstänka att organisationen har interna spänningar och problem. Då kan regler hjälpa något, men leder samtidigt till energiförluster.

Det är väl belagt på olika sätt att framgångsrika företag styrs utifrån gemensamma värderingar. Och det gäller inte bara små nystartade verksamheter med unga entusiaster inom exempelvis IT-relaterad verksamhet. Också mycket stora globala företag som IKEA och H & M är exempel på värdestyrda verksamheter. ”Culture eats strategy for breakfast” som mangagementgurun Peter Drucker kärnfullt har uttryckt det.

Men gäller detta också i offentlig verksamhet, för exempelvis universitet, högskolor och skolor? Ja, det tror jag bestämt. Självklart sätter det statliga respektive kommunala huvudmannaskapet ramar som man måste verka inom och förhålla sig till, men givet detta är frihetsgraderna stora.

Mitt intryck är att en stor del av de regler som nämnda verksamheter lever med är lokalt uppfunna och inte styrda av tvingande yttre villkor. De tillkommer snarare som ett sätt att hantera och neutralisera interna spänningar och motsättningar. Kan man inte prata ihop sig och dela gemensamma värderingar så måste det till någon form av tvång. Möjligen är det nödvändigt för att tvister ska kunna biläggas eller åtminstone bordläggas, men det är samtidigt ett svaghetstecken. Läs även tidigare blogginlägg om styrning.

Här kan göras en kort utvikning till den bespottade NPM-trenden. Den finns där i våra offentliga organisationer, men vi har oss själva att skylla i hög utsträckning. En del, men inte allt, kan ”yttre makter” och politiker lastas för. Men väldigt mycket av NPM-filosofins avarter är en följd av regler och lokalt initierad ”dokumentstyrning”.

I spåret av konflikterna inom Uppsala universitet noterar jag att det finns en högljudd falang där som nu vill utarbeta en konstitution för universitetet. Med deras egna ord är det ”en utvecklad arbetsordning, som tydligare reglerar relationen mellan universitetsledning, vetenskapsområden och fakulteter”. Alltså ännu fler regler ovanpå de som redan finns. Och här är det ju uppenbart att syftet är att bordlägga eller om man så vill dölja motstridiga värderingar. Se det som ett aktuellt exempel, var och en kan notera liknande tendenser i sin egen organisation.

Och så allt arbete som läggs ned på visioner och målformuleringar för organisationen. Ett universitet/ en högskola ska bedriva utbildning och forskning av hög kvalitet och med relevans för samhället. Behöver visionen vara mer unik än så? Och kan den egentligen se så mycket annorlunda ut? En enkel och kärnfull vision och stor tillit till medarbetarna är mitt svar på all regelstyrning som nu frodas.

Det finns förstås forskning inom detta område. Hur styrs och organiseras framgångsrik verksamhet i offentlig regi? Jag vill inte påstå att jag är helt insatt i de senaste rönen, men ändå tillräckligt för att veta att jag är på rätt spår även om jag här har spetsat till mina teser en aning 🙂

Har jag rätt?

Annonser

N P M – en uppdatering

7 Jan

NPM – New Public Management – har blivit ett frekvent skällsord i olika debattartiklar och andra sammanhang där välfärd och den offentliga sektorn diskuteras. Jag har skrivit 6-7 olika inlägg här på bloggen om fenomenet NPM – exempelvis här och här.

Nedan en sammanfattning av mina ståndpunkter.

Jag vill inte genera någon speciell debattör, men det är uppenbart att många som förfasar sig över NPM inte är särskilt pålästa eller insatta i vad det står för. Nationalekonomen Niklas Bengtsson har sammanfattat det så här:

Trenden (NPM) har tyvärr ingen enskild intellektuell avsändare, utan relateras vanligtvis till de allmänna strömningar efterkrigstiden bjudit på: konkurrens, effektivitet och ”output” (ansvariga är the usual suspects: Thatcher, Reagan, och ekonomer i största allmänhet).”

Tendensen är att allt som man uppfattar som negativt eller besvärligt i verksamheten skylls på NPM utan någon vidare fördjupning eller analys. Och då är det lätt att se sig själv som ett offer för krafter utifrån eller för ”tidsandan”.

Men hur är det egentligen? Varifrån kommer den flora av uppföljningar, nyckeltal, certifieringar, styrdokument, standardiseringssträvanden, kontrollmekanismer, vilsna processer, styrdokument och en växande administrativ överbyggnad för att hantera det hela? Regeringen och statsmakterna har en mindre del i skulden. Det mesta har ”vi” dock hittat på själva! Flertalet beslut om olika uppföljningar, kontroller och krävande interna styrprocesser tas lokalt, inte sällan av professionens egna företrädare. Det är också lokalt som man prioriterar en krympande administration och därmed vältrar över nya uppgifter och frustration på lärare, forskare, läkare m.fl. Lite självkritik skulle således inte skada!

Kärnan i NPM är att resultaten och effekterna av olika skattefinansieradfe satsningar måste kunna utvärderas och i någon mening mätas. Det tycker jag är i allra högsta grad rimligt. Kan man på allvar mena att 100-tals skattemiljarder ska skickas in i skola, sjukvård och högre utbildning utan att effekterna ska få utvärderas? Och att professionerna själva skulle både ansvara för sin verksamhet och själva utvärdera densamma håller inte heller.

Ska NPM kritiseras som fenomen så önskar jag mig följande av kritikerna:

  • Klargör vad du menar med NPM
  • Bena ut vad du själv och dina kollegor är ansvariga för i sammanhanget och vad politiker och ”tidsandan” kan lastas för.
  • Redogör gärna för hur politiker och medborgare ska vara säkra på att din verksamhet sköts så effektivt som möjligt och med elevers/studenters/patienters bästa som ledstjärna.

Den tyska skolan som förebild?!

10 Dec

Den gångna veckan har så mycket skrivits om svensk skola att det mesta troligen är sagt och upprepat till leda. Ska något ytterligare tillföras bör det vara något nytt. Då Stefan Fölster i dagens SvD redovisar hur skolresultaten markant har lyfts i Tyskland väckte det därför mitt intresse. Tyskland har i Pisaundersökningarna från ett dåligt utgångsläge år 2000 till och med passerat Finland, som vanligen är det föregångsland vi hänvisar till här i Sverige. Jag sammanfatta Fölsters redovisning.

Tyskland har inte

  • centraliserat eller förstatligt skolan
  • tillfört mera resurser än Sverige
  • inte begränsat valfriheten mellan skolor

Tyskland har i stället gjort följande

  • flera barn erbjuds förskola
  • ny läroplan för skolorna med flera nationella prov
  • ny lärarutbildning
  • baserat skolutvecklingen på forskning
  • formativ bedömning av eleverna med snabba stödinsatser där de behövs
  • systematisk och extern utvärdering av skolor
  • fokus på undervisningen och lärandet (inte på dokumentproduktion)

Tyskland har alltså haft en inriktning på sina skolreformer som påminner om den svenska. Det finns dock några viktiga skillnader.

Den första tycks vara att man har fokus på vad som sker i klassrummet, själva lärandet. I Sverige handlar reformerna mest om systemförändringar på makronivån som kanske inte berör läraren och eleverna så mycket.

Den andra skillnaden är att man arbetar i den bespottade NPM-andan, det vill säga med fokus på mätningar och faktiskt resultat. Problemet med den svenska utvecklingen som jag belyst många gånger och som också Fölster understryker är all pappersexercis. Här hemma handlar utvärdering i allt för hög grad om att granska tjusiga planer och policydokument, vilket Skolinspektionen nyligen fick skarp kritik för. Det är elevens lärande och utveckling som ska stå i centrum när skolan utvärderas. Ett fokus på resultat är A och O.

Den tredje och viktiga skillnaden är att läraryrket i Tyskland har en helt annan status än här och även lönemässigt värderas därefter.  Att en högstadieklass skulle undervisas i naturvetenskap av en lärare utan en enda högskolepoäng i de aktuella ämnena är förstås otänkbart i Tyskland, men vanligt förekommande här hemma. Då blir det som det blir.

Det tyska skollyftet går inte att kopiera i Sverige, men det bör ge oss en tankeställare.

 

 

 

 

 

NPM och högskolestiftelser

22 Okt

Idag hade jag svårt att välja tema för mitt blogginlägg så det får bli både och!

Vad gäller NPM är min inställning att man måste nyansera kritiken. Att allmänhet och politiker har ett intresse av att kunna följa upp effekter och resultat av olika skattefinansierade verksamheter är inte konstigt. Tvärtom, det är högst rimligt och legitimt. Ingen kan väl på allvar mena att man ska skicka in 10-tals miljarder kronor i exempelvis sjukvård och högre utbildning och sedan hålla tummarna för att det går bra?!

Men vem är ansvarig för de negativa inslagen i det som går under beteckningen New Public Management? Jo, olika verksamheter ska certifieras, system för kvalitetssäkring och riskanalyser tas fram, mängder av planerings- och styrdokument ser dagens ljus och utvärdringar och uppföljningar ges nästan större utrymme än huvuduppgiften i sig och själva genomförandet. Denna sidordnade verksamhet har enligt min mening fått orimliga proportioner och är vad som ska kritiseras. Ansvaret för detta kan i mindre utsträckning läggas på regeringen eller på det politiska systemet utan vilar tungt på den lokala nivån och dess ledningsorganisation. Det är ju ”vi själva” som trasslar till det och försvårar för kärnverksamheten. Lite tillspetsat kan nog hävdas att det är professionen själv som bidrar till den pågående avprofessionaliseringen.

——————–

Några nya högskolestiftelser lär det inte bli. Och det var väntat. Dagens utspel i DN är förstås lika ideologiskt som den ”politiska pamflett” undertecknarna kritiserar. Men visst har kritikerna rätt i att det framlagda förslaget har klara brister och synes vara en kompromissprodukt som kanske inte heller hela regeringen fullt ut står bakom. Daniel Tarschys mer genomarbetade förslag för några år sedan var mycket bättre, men det avvisades också.

Det jag vill ta fasta på i debattinlägget är dock denna korta passage ”myndighetsformen statlig styrning förtjänar diskussion..” Så sant, så sant. Svenska universitet och högskolor är en integrerad del av statsförvaltningen. Inom staten ryms polis, militär, rättsväsende och ett antal kontroll- och maktmyndigheter samt universitet och högskolor. När statens styrning och strävan mot konformitet inom ”koncernen” nu ökar så borde det vara uppenbart att fria lärosäten inte hör hemma där. Läs gärna universitetens Magna Charta som kan ses som en programförklaring för de europeiska lärosätena, även undertecknad av svenska rektorer. Där står bland annat: ..”universitetens forskning och undervisning ska vara moraliskt och intellektuellt oberoende av alla politiska, ideologiska och ekonomiska maktgrupperingar.” Som varande statlig myndighet lydande under regeringen vilar oberoendet på lösan grund. Och det kränks fortlöpande.

Jag ser alltså fram emot ett initiativ där företrädare för högskolesektorn tar ett eget initiativ till en översyn av den nuvarande associationsformen.

 

NPM – igen!

9 Sep

Det kommer med jämna mellanrum slentrianmässig kritik mot trenden New Public Management – NPM. Senast i raden är docent Karl Bergman i Universitetsläraren. Jag har skrivit om detta några gånger tidigare, senast här.

Det finns åtminstone två problem med den oftast oprecisa kritik som framförs.

Det första problemet har nationalekonomen Niklas Bengtsson fångat i denna artikel, ur vilken jag hämtar ett citat: ”Trenden (NPM) har tyvärr ingen enskild intellektuell avsändare, utan relateras vanligtvis till de allmänna strömningar efterkrigstiden bjudit på: konkurrens, effektivitet och ”output” (ansvariga är the usual suspects: Thatcher, Reagan, och ekonomer i största allmänhet).”

De som kritiserar NPM definierar alltså sällan vad kritiken mera precist riktar sig emot. Snarare gör man utfall mot alla möjliga företeelser som är tråkiga och besvärligt i vardagen. Karl Bergman som exempel, beskriver i sin artikel, hur han får slita med besvärliga IT-tillämpningar och en vid lärosätet bortrationaliserad administration. Jag förstår att detta irriterar och känner igen symptomen, men vad har det med NPM att göra?

Det andra problemet i debatten om NPM är att man aldrig får klart för sig vem eller vilka som är de skyldiga? Karl Bergman menar att det skett ett systemskifte i det tysta och har svårt att lägga skulden på någon eller något, vilket tenderar att mystifiera fenomenet. I annan framförd kritik mot NPM skyller man på regeringen, ”statsmakterna”, näringslivet eller allmänheten. Om man inte vet, eller kan definiera, vad ett fenomen beror på blir det förstås svårt att göra något åt saken. Kritiken kan lätt avfärdas som allmänt gnäll.

Som jag ser det – och än klokare personer! – handlar NPM i första hand om att kunna avläsa och utvärdera resultat och effekter av skattefinansierade satsningar inom olika välfärdsområden. Dit räknas bland annat sjukvården, skolan och den högre utbildningen och forskningen. Det är en i högsta grad legitim ambition och delvis en reaktion mot tidigare slutna, självgoda och illa fungerande system.

Att sedan viljan att värdera resultat har slagit över i en komplex flora av uppföljningar, nyckeltal, certifieringar, styrdokument, standardiseringssträvanden, kontrollmekanismer, vilsna processer, styrdokument och en växande administrativ överbyggnad för att hantera det hela är en annan sak. Regeringen och statsmakterna har en mindre del i skulden, det mesta har ”vi” dock hittat på själva! Flertalet beslut om olika uppföljningar, kontroller och krävande interna styrprocesser beslutas lokalt, inte sällan av professionens egna företrädare. Det är även där beslut om en krympande administration tas och därmed en övervältring av nya uppgifter till lärare, forskare, läkare m.fl. Att så är fallet kan lätt konstateras om den egna organisationen rannsakar sig själv.

Så, kritisera gärna NPM, men precisera då vad kritiken egentligen riktar sig emot och vänd den mot de ansvariga, inte mot tidsandan.

Nyanserat om utvärdering och NPM

17 Jun

Jag inledde denna blogg i augusti 2012 och mitt första inlägg handlade om åsiktshegemonin och den relativa tystnaden inom högskolesektorn. Sällan debatteras framtidsfrågor öppet med frimodiga åsikter och inspel från olika håll. Flertalet debattinlägg innehåller förväntade åsikter utifrån en given värdegrund menade jag då. Möjligen har det blivit något bättre, men så är jag också en inbiten optimist!

Man får söka sig till de sociala medierna, primärt olika bloggar, för att hitta intressanta och mera avvikande inspel. Här hittade jag ett sådant.

Det är nationalekonomen Niklas Bengtsson (NB) som försöker förstå trenden New Public Management. Jag har också skrivit om detta i några tidigare inlägg, vilka för övrigt är de mest lästa på min blogg:

NPM, mer positivt än negativt

NPM, en kort uppföljning

Ja till resultat, men nej till NPM

NB påpekar att NPM är en trend med otydlig avsändare: ”Trenden har tyvärr ingen enskild intellektuell avsändare, utan relateras vanligtvis till de allmänna strömningar efterkrigstiden bjudit på: konkurrens, effektivitet och ”output” (ansvariga är the usual suspects: Thatcher, Reagan, och ekonomer i största allmänhet).” Det är ungefär så jag också har uppfattat NPM.

Det är lätt att kritisera utvärderingar och resultatuppföljningar av olika slag, men som NB påpekar; varför skulle en folkvald lagstiftare strunta i att mäta hur icke-folkvalda byråkrater sköter sig? Det är den frågan som måste besvaras av de som kritiserar det växande intresset för resultat i den skattefinansierade välfärden. Svaret från de som vill lämnas i fred blir då att hanteringen av kvalitet och resultat bör överlåtas till professionen, politiker och andra intressenter ska hålla fingrarna borta. Tillåt mig tvivla en aning.

Som jag ser det är det växande intresset för utvärderingar och resultat en reaktion på den utveckling som höll på att gå över styr innan. Jag tänker här på de svårstyrda byråkratiska system som växte fram och vann mark under 50-, 60- och 70-talen. Som man bäddar får man ligga, brukar det heta, och jag minns den gamla förvaltningskulturen som jag tror att få vill ha tillbaka. Intresset för kvalitet och resultat går ofta hand i hand med ett ökat medborgarinflytande och demokratisk styrning och är därför i grunden något sunt.

NB avslutar sin bloggartikel med en provokativ antydan. När akademin och andra professioner värjer sig mot utvärderingar och resultatfokus så är det inte för att deras frihet i yrkesutövningen begränsas utan för att deras maktställning hotas: Kritikerna mot New Public Management är ju trots allt själva byråkrater med visst inflytande över andras tid och resurser – som prefekter, överläkare, medlemmar i fakultetsnämnder, och så vidare.

Hur som helst, en bra artikel är det, och alltid uppfriskande med andra åsikter än de förväntade!

Ja till resultat, men nej till NPM

13 Maj

”Guilt by association är en vanlig typ av argumentationsfel, som begås då en part påpekar en likhet mellan motpartens åsikter och ett referensobjekt (som är klandervärt) och därmed antyder att motpartens åsikter i andra frågor är klandervärda.”

Jag har i flera tidigare blogginlägg argumenterat för ett större fokus och intresse för det faktiska resultatet i den högre utbildningen. Detta i polemik mot en överdriven tilltro till kvalitetssystem där risken är att processen blir hel överordnad resultatet.

Jag menar bland annat att Jan Björklund hade rätt när han förra året drev på och stod upp för en resultatinriktad utvärderingsmodell. Det hade möjligen kunna gjorts lite smidigare, men i sak var han rätt ute. Tidigare har jag dragit en parallell till vad Toyota höll på att råka ut för.

Nu vet jag inte exakt var arbetet med en reviderad utvärderingsmodell för den högre utbildningen befinner sig. UKÄ har ansvaret och arbetar i dialog med sektorns företrädare. Men känslan säger mig att kritiken från universitet och högskolor har avtagit och att allt flera inser vikten av att sätta resultatet i fokus. Se bland annat kommentaren här till det framtidsmanifest som SUHF har utarbetat.

Den senaste tidens uppblommande debatt (här och här) om studenternas inlärnings- och språkförmåga visar också att när verkligheten tränger sig på så hjälper det inte att hänvisa till fulländade kvalitetsmodeller.

Att säga ja till ett fokus på resultat är dock inte detsamma som att anamma allt vad New Public Manangement står för. NPM är ett samlande begrepp för olika trender mot ökad effektivitet i offentlig förvaltning. Styrfilosofin växte för övrigt fram som en reaktion mot stel och svulstig byråkrati, vilket många redan tycks ha glömt. Men här ryms olika kontrollapparater med inspektioner, uppföljningar, mätningar, kvantifieringar av allt, certifieringar, återrapportering och annan tyngande administration. Det är inget som jag bejakar – tvärtom. Men självklart går det att vara resultatorienterad utan att ta till sig all annan bråte som ryms inom det breda fältet NPM.

Det går också utmärkt att bejaka resultat och samtidigt verka för en ökad autonomi för universitet och högskolor. Det är väl snarare först när högskolsektorn öppet redovisar hur resultatet utvecklas som det finns förutsättningar för att den politiska (detalj-)styrningen ska minska.

Stundtals får man känslan av att senare tids sluggerbetonade kritik mot NPM är ett sätt att undvika och slippa hantera uppenbara problem och ineffektivitet i högskoleutbildningen. Men så illa kan det väl inte vara?