Vad MOOC egentligen handlar om

Under senare månader har fenomenet MOOC kommit att uppmärksammas allt mer. Debatten är stundtals livlig, kanske främst i de sociala medierna, men även på annan plats. Igår hade några lärare från landets större lärosäten en debattartikel i SvD. Själv har jag tidigare i olika blogginlägg kommenterat fenomenet, senast här.

MOOC väcker olika frågor. Bland annat hur den traditionella formen för distansundervisning kan utvecklas och förädlas, hur lärarrollen behöver förändras, hur det fysiska klassrummet ersätts av ett virtuellt, examination i nya former och så vidare.

Men min huvudpoäng, som också debattörerna i SvD lyfter fram, är den nya konkurrenssituation som håller på att uppkomma. Svenska universitet och högskolor har monopol på examensrättigheter och än så länge söker sig svenska studenter bara i liten utsträckning utanför landets gränser. Dessa förutsättningar kan komma att kullkastas och MOOC-fenomenet ger oss föraningar om vad som väntar runt hörnet. På internationell basis råder dessutom fri etableringsrätt för nya virtuella MOOC-universitet.

Visst kommer formella bevis på genomgångna studier och uppnådd kompetens att förbli viktiga. Men som SvD-debattörerna antyder kan examensbevis från ett lärosäte komma att ersättas av ett certifieringsförfarande hanterat av kvalitetssäkrade internationellt institut. Delar av arbetsmarknaden är redan flexibel och fördomsfri i detta avseende.

MOOCs ger också så många fler individer tillgång till högkvalitativa kurser helt gratis. Kursernas genomförande och innehåll formas av deltagarna, här finns inga standardiserade kursplaner. Entusiasterna beskriver det som att gå från kollektiv utbildning till individuellt lärande. Tala om breddad rekrytering på den enskildes villkor.

Sedan har vi det här med studieekonomin. Om kurser med högklassiga lärare som annars kostar 10.000-tals dollar per läsår nu kan erbjudas gratis för den enskilde så uppkommer förstås en väldig efterfrågan – det ser vi redan nu.

Risken för svenska lärosäten är att de inte tar det här på allvar utan ser MOOC som en tekniktrend, ett pikant komplement till de traditionella utbildningsformerna. Jag hör redan ”att det här är inget nytt, vi erbjuder sedan länge distansutbildning..” – och andra undanflykter. Då kan det gå riktigt illa med ett kraftigt vikande studentunderlag som följd. SvD-författarna går ännu längre och rubricerar sitt inlägg ”universiteten som försvann”.

Möjligheten ligger i att anta utmaningen och att vi själva utvecklar MOOCs. Det kräver bland annat en engagerad och förändringsbenägen lärarkår, nya studieadministrativa regler och rutiner och sannolikt en reformerad resurstilldelningsmodell från staten. Kanske kan en satsning på MOOC också vara ett sätt att kringgå studieavgifter för utomeuropeiska studenter?

För att inte lamslås av alla befintliga hinder skulle man åtminstone kunna uppmuntra och bedriva viss försöksverksamhet med MOOCs. Och det sker visst redan, bl.a. vid Lunds universitet. Bra så!