Bolognaprocessen har spårat ur

29 Aug

Professor Inger Edkvist gör idag i SvD ett kraftfullt utfall mot den ”moraliska förvirringen på universiteten”. Edkvist har även tidigare gjort dig känd för sina kritiska och mindre politiskt korrekta åsikter. Vad man än tycker om hennes inlägg i sak så behövs det, enligt min mening, mera mångfald i högskoledebatten och därför är hennes inlägg uppfriskande.

Man kan förstås avfärda Enkvists teser som ett konservativt drömmande med elitistiska inslag och en fruktlös längtan tillbaka till tider som har flytt. Sådana reaktioner har redan kommit från etablissemanget. Samtidigt märker jag i ”flödena” att många universitetslärare stöder henne i det tysta.

Jag tänkte i korthet beröra ett av de fenomen som hon tar upp i sin artikel och det gäller den så kallade Bolognaprocessen. Själv är jag ofta positiv till förändringar och nytänkande, men Bolognaprocessen står för något som jag aldrig riktigt gillat. Den bakomliggande intentionen är förstås vällovlig. Den högre utbildningen i Europa ska till sin struktur och uppläggning bli mera likformig mellan länderna så att studenter kan röra sig över gränserna och succesivt bygga på sina utbildningar. Vidare syftar processen till att bättre kunna ”varudeklarera” innehåll och krav i olika utbildningsmoment. Så långt, allt väl.

Men det som har hänt är att standardiseringen och kravet på likformighet har drivits alldeles för långt! Och det är ju bara till det yttre som det till synes blir lika och kompatibelt. Exempelvis ska en kandidatexamen (Bachelor) omfatta tre studieår. Att sedan terminernas antal och längd i de olika länderna varierar kraftigt tycks inte spela någon roll. Allt från 20 till 40 studieveckor kan utgöra ett år inom ramen för en bachelorexamen. Det innebär ju i praktiken den effektiva studietiden i ett land kan vara dubbelt så lång som i ett annat land för samma examenskrav. Det kallas harmonisering.

När vi kommer ned på kursnivå blir kraven på kursplanernas struktur och innehåll smått absurda. Många lärare kan inte längre själva formulera sina egna kursplaner utan måste anlita administrativ experthjälp för att få dessa godkända. Och då är det varken lärarna eller tjänstemännen det är fel på utan det ramverk man är ålagd att verka inom. Få vet vad ett lärandemål egentligen är, än mindre hur det på ett vettigt sätt ska kunna utvärderas om det är uppnått. När jag läste pedagogikämnet i början på 70-talet fanns en utbildningsteknologisk variant. Där lärde man sig att i Skinners anda formulera kunskapsmål i beteendetermer – det misslyckades förstås och ämnet lades ned. Nu är vi tillbaka i ett snarlikt tänkande där intellektuella insikter ska formuleras i de kompetenser och färdigheter som ska uppnås.

Men allvarligast av allt är ändå den deprofessionalisering av läraryrket som pågår. Möjligheterna att i undervisningen göra avvikelser från planen, lägga sin personliga prägel och forskning till innehållet minskar drastiskt. Syftet är ju också att den enskilde läraren ska vara lätt utbytbar och då går det inte med spontana utsvävningar, vare sig från lärare eller studenter. Den högre utbildningens kännetecken ska vara det kritiska tänkandet och det fria kunskapssökandet. Vi är många gånger långt ifrån idealen.

Från studenthåll hör man ibland att de hårt strukturerade kursplanerna och det standardiserade kursinnehållet ger större rättssäkerhet och att godtycket i lärarens examination minskar. Jag undrar om det stämmer. Däremot tror jag definitivt att undervisningen blir tråkigare för studenterna.

Ökad rörlighet för studenter och lärare över gränserna ska uppmuntras. Men Bolognaprocessen i sin tillämpning är fel väg att gå. Det påminner om debatten kring gurkornas form och utseende, alla skulle vara raka och ungefär lika långa för att få säljas inom EU. Det kravet föll förstås bort.

Nu är det inte EU som driver Bolognaprocessen utan andra krafter, vilka kan man undra. Att hänvisa till de europeiska utbildningsministrarna är en lite för enkel förklaring. Nåväl, ibland är det bästa sättet att bli av med en tokig policy eller regel att konsekvent tillämpa den. Då faller den förr eller senare på eget grepp!

3 svar to “Bolognaprocessen har spårat ur”

Trackbacks/Pingbacks

  1. Akademisk frihet och moralisk förvirring | Tidens skiften - augusti 30, 2013

    […] Idag skriver Inger Enkvist, professor i spanska vid Lunds universitet, i SvD om universitetens ”moraliska förvirring”. Liksom de spanska akademiker hon refererar och citerar skräder hon inte orden, utan menar att universiteten fullständigt tappat färdriktningen och är i händerna på inskränkta byråkrater, narcissistiska studenter (och politiker) – och universitetslärare drivna av ideologi och instrumentalism snarare än intellektuell nyfikenhet och disciplin av klassiskt snitt. Det är, som P-O Rehnquist skrev på Twitter, ”ord och inga visor”. (Uppdatering 30 augusti: Läs också Rehnquists blogginlägg med anledning av artikeln, ”Bolognaprocessen har spårat ur”.) […]

  2. Akademisk frihet och moralisk förvirring | Kenneth Nyberg - oktober 3, 2013

    […] (Uppdatering 30 augusti: Läs också Rehnquists blogginlägg med anledning av artikeln, ”Bolognaprocessen har spårat ur”, och Ivar Arpis ledarkommentar i SvD, ”Kommer det på […]

  3. Har du generisk kompetens? | P-O:s reflektioner - januari 22, 2014

    […] av största vikt, men det är svårt att formulera i lärandemål. Därför, och i anslutning till Bolognaprocessen, lanserades begreppet generiska kunskaper och färdigheter. På vardagssvenska är det ungefär […]

Lämna en kommentar