Tag Archives: välfärd

En våg av regleringar och centralism

24 Mar

Nog är det väl uppenbart att politiker från nästan alla partier vill styra upp och reglera allt mer. Välfärdsfrågorna är i centrum för debatt och olika utspel. Med välfärd avses i första hand barnomsorg, socialtjänst, skola, sjukvård och äldreomsorg. Det är stora tunga ”politikerområden” med en sak gemensamt – huvudansvaret ligger på den kommunala nivån dit även landsting/regioner räknas.

Ändå görs de allra flesta utspelen på nationell nivå med förslag till lösningar som förutsätter statligt agerande. Och i det här fallet är alla partier lika skyldiga. En positiv tolkning kan vara att det är så viktiga frågor och att rikspolitiker inte kan hålla tillbaka sitt engagemang. Men det leder till åtminstone två allvarliga problem.

Dels uppkommer en allmän förvirring kring vem som ska göra vad. Om ansvaret gång på gång tas ifrån den lokala nivån så blir den efterhand passiv och reaktiv. Det märker vi redan tydligt. Dels finns en risk för att nationella och enhetliga lösningar på vardagliga frågor inte riktigt passar någon. Förutsättningarna i en mindre norrländsk kommun är så väsensskilda från de i storstäderna; ändå ska de stöpas i samma formar.

Nationellt bör man begränsa sig till att ge goda förutsättningar för utveckling av välfärd. Det innebär övergripande mål, en stabil modell för statsbidrag, ett klart och enkelt regelsystem samt rutiner för att följa upp och utvärdera. Men inte mer. Om det nämnda är på plats får man större engagemang från den lokala nivån och det blir lättare för medborgarna att utkräva ansvar.

Alternativet är att löpa linan ut och förstatliga det mesta. Det gör lokala politiker näst intill överflödiga då olika myndighetsinstanser kommer att ta över driften av välfärden. Få ser väl det som en realistisk väg att gå – hoppas jag.

Det finns stora uppgifter för regering och riksdag. Om ett par månader är det val till Europaparlamentet. Vem märker det? Utrikes- och säkerhetspolitik är viktiga och självklara nationella frågor. Ekonomisk utveckling, skatter och pensioner likaså. Rättsväsendet i vid mening och den allt mer akuta klimatpolitiken. Mitt eget verksamhetsområde, högskolesektorn, är också statligt. Där är förhoppningen dock att styrningen blir så mild som möjligt 🙂

Därtill ska regering och riksdag självklart stå för inriktningen och ramverket för välfärdens utveckling – se ovan. Inte saknas utmaningar för nationella politiker.

Alltså, lita mera på den lokala nivån och ge den verkliga möjligheter att ta sitt ansvar. Reglera mindre i detalj uppifrån och arbeta mera med de långsiktiga förutsättningarna för fred och välfärd. Önsketänkande? Javisst, men ändå.

Den bästa tid är nu

3 Feb

Idag handlar det inte om hur du själv mår utan om välfärden och samhällsekonomin i stort. Lite i skymundan har det presenterats rapporter och diskuterats hur den svenska välfärden ska säkras och försvaras på sikt. Senast gjorde den opolitiska och fackliga organisationen SACO ett utspel. Men som också har påpekats från flera håll, senast i morse, så är det inget politiskt parti som törs ta i frågan, särskilt inte under ett valår.

I korthet är budskapet följande. Även om vi höjer skatterna kraftigt (vilket inte ens s vill) och folk arbetar mera och längre upp i åldrarna (två partier vill i stället korta arbetstiden) så kommer inte pengarna att räcka till för att betala de tunga skattefinansierade tjänsterna – utbildning och omsorg av olika slag. Därtill kan vi utgå ifrån att kraven på kvalitet i exempelvis äldreomsorgen snarast kommer att öka och driva nya kostnader. Denna framtidsbild är ett faktum som knappast någon sakkunnig med trovärdighet vågar gå emot.  Men budskapet är så obehagligt att det förtigs.

SACO menar att det egentligen bara finns en väg att gå och det är mot mera ”försäkringslösningar” (delvis obligatoriska) och ett ökat inslag av egenfinansiering. Redan idag ser man tydliga exempel på dessa trender. I kraftigt stigande antal har allt flera anställda privata sjuk- och inkomstförsäkringar – de fackliga organisationerna erbjuder sådana. Och egenfinansiering stöter vi dagligen på i form av avgifter för barnomsorg, läkemedel och sjukvård och liknande. Men det lär fortsätta på den inslagna vägen och ingen regering kan mer än marginellt påverka utvecklingen.

Vad innebär detta för den högre utbildningen och forskningen? Själv tror jag att högskolesektorn successivt kommer att få sämre ekonomiska förutsättningar – oavsett regering. Det handlar visserligen om välfärdstjänster som samtidigt är en form av investeringar, vilket gör det lite svårare att förutsäga. Men i kärvare tider kommer också neddragningar här.

Forskningen har redan fått kraftiga ekonomiska tillskott och villkoren är ännu bättre om också EU:s forskningsmedel tas med i bilden. Därtill finns ett stort kapital av oförbrukade medel i ladorna, åtminstone vid de större universiteten.

utbildningssidan kan man nog förutspå vissa satsningar, men där prioriteras grund- och gymnasieskolan och delvis Yrkeshögskolan. Möjligen kan det på marginalen komma att tillföras nya utbildningsplatser till högskolan, men då dessa anses vara underfinansierade så blir effekten tveksam. Egenavgifter är redan införda för utomeuropeiska studenter och det var s-regeringen som tog initiativet till dessa, vilket många har glömt eller förträngt. Inga nya avgifter är aktualiserade från något håll, men i en kärvare ekonomisk framtid ska det nog inte uteslutas.

Till sist ett fyndigt talesätt; ”om det alltid var bättre förr så kommer det aldrig att bli så bra som det är just nu”.

Om välfärdens professioner

15 Nov

Stefan Löfven har idag ett debattinlägg i DN. Det är sympatiskt och många med mig instämmer nog i hans oro för den detaljreglering och missriktade styrning som många professionella utsätts för. Men Löfven gör det lite väl enkelt för sig och en del viktiga frågor lämnas obesvarade.

För det första får man intrycket av att han vill återgå till den gamla ordningen, som det var på 1970- och 80-talen. Att de reformer som har genomförts och som innebär större valfrihet, ökat patient-, elev- och föräldrainflytande ska återtas. Men då ska man ha klart för sig att det inte var bättre förr! Vi minns den gamla ordningen med en stel, tung och självupptagen byråkrati som skapade långa köer. Medborgarnas behov var inte i fokus och många av de professionella kände vanmakt och en avtagande arbetsglädje. När Löfven nu med all rätt vill göra något åt situationen så är det alltså inte bakåt han bör blicka. Men hur den nya väg han vill slå in på ser ut får vi veta lite om i artikeln, men det kanske kommer.

Stefan Löfven ger sig också i kast med det bespottade begreppet NPM. Mycket är sagt och finns skrivet om detta ämne. Jag vill bara ännu en gång lite försiktigt påpeka att det är professionerna själva som i hög grad har medverkat till utvecklingen och den situation vi har hamnat i. Mätningar, uppföljningar, standardiseringar, certifieringar, tröga IT-system, knöliga administrativa rutiner och dylikt är inget man i första hand ska lasta regeringen eller andra politiska organ för. Det gör visserligen inte saken bättre, men det förtjänar att påpekas.

I förbifarten nämner partiledaren att ”det behövs en ny styrning” av välfärdstjänsterna. Tyvärr utvecklar han inte hur den ska se ut. Ingen regering kommer att ösa in 100-tals miljarder i skola och sjukvård och bara hålla tummarna för att det ska bli bra! De valda politikerna är skyldiga att se till att effektivitet och resultat uppnås. Att då enbart förlita sig på professionerna är inget jag skulle rekommendera och knappast heller vad Stefan Löfven har tänkt sig. Så frågan kvarstår, hur ska skolan och vården styras? Hur garanteras resultat, nöjda elever och patienter och ett klokt resursutnyttjande? Någon form av uppföljning, mätning och resultatvärdering är absolut nödvändig. Av artikeln får man dock ingen vägledning i den frågan.

Till sist en liten undran. Stefan Löfven öser beröm över de professionella, deras kompetens, ansvarskännande och yrkesetik. Men att dessa fullblodsproffs skulle få välja arbetsgivare eller i vilken driftsform de ska verka är visst att gå för långt. Nej, alla ska tydligen in i stora monopolorganisationer. Det är inte riktigt logiskt, men så fungerar ju politiken.

Nåväl, det är ett positivt debattinlägg från partiledaren Stefan Löfven. Det slår an en ambition och färdriktning som är lätt att bejaka. Nästa steg är att han blir lite mera konkret och fångar upp en del frågor som hänger i luften.

Tillägg den 19/11: Jag noterar liknande kritik som min mot Löfven på DN-debatt idag.