Tag Archives: styrning

En våg av regleringar och centralism

24 Mar

Nog är det väl uppenbart att politiker från nästan alla partier vill styra upp och reglera allt mer. Välfärdsfrågorna är i centrum för debatt och olika utspel. Med välfärd avses i första hand barnomsorg, socialtjänst, skola, sjukvård och äldreomsorg. Det är stora tunga ”politikerområden” med en sak gemensamt – huvudansvaret ligger på den kommunala nivån dit även landsting/regioner räknas.

Ändå görs de allra flesta utspelen på nationell nivå med förslag till lösningar som förutsätter statligt agerande. Och i det här fallet är alla partier lika skyldiga. En positiv tolkning kan vara att det är så viktiga frågor och att rikspolitiker inte kan hålla tillbaka sitt engagemang. Men det leder till åtminstone två allvarliga problem.

Dels uppkommer en allmän förvirring kring vem som ska göra vad. Om ansvaret gång på gång tas ifrån den lokala nivån så blir den efterhand passiv och reaktiv. Det märker vi redan tydligt. Dels finns en risk för att nationella och enhetliga lösningar på vardagliga frågor inte riktigt passar någon. Förutsättningarna i en mindre norrländsk kommun är så väsensskilda från de i storstäderna; ändå ska de stöpas i samma formar.

Nationellt bör man begränsa sig till att ge goda förutsättningar för utveckling av välfärd. Det innebär övergripande mål, en stabil modell för statsbidrag, ett klart och enkelt regelsystem samt rutiner för att följa upp och utvärdera. Men inte mer. Om det nämnda är på plats får man större engagemang från den lokala nivån och det blir lättare för medborgarna att utkräva ansvar.

Alternativet är att löpa linan ut och förstatliga det mesta. Det gör lokala politiker näst intill överflödiga då olika myndighetsinstanser kommer att ta över driften av välfärden. Få ser väl det som en realistisk väg att gå – hoppas jag.

Det finns stora uppgifter för regering och riksdag. Om ett par månader är det val till Europaparlamentet. Vem märker det? Utrikes- och säkerhetspolitik är viktiga och självklara nationella frågor. Ekonomisk utveckling, skatter och pensioner likaså. Rättsväsendet i vid mening och den allt mer akuta klimatpolitiken. Mitt eget verksamhetsområde, högskolesektorn, är också statligt. Där är förhoppningen dock att styrningen blir så mild som möjligt 🙂

Därtill ska regering och riksdag självklart stå för inriktningen och ramverket för välfärdens utveckling – se ovan. Inte saknas utmaningar för nationella politiker.

Alltså, lita mera på den lokala nivån och ge den verkliga möjligheter att ta sitt ansvar. Reglera mindre i detalj uppifrån och arbeta mera med de långsiktiga förutsättningarna för fred och välfärd. Önsketänkande? Javisst, men ändå.

Annonser

Att styra med regler eller med värderingar

19 Mar

Mitt enkla budskap idag är att en organisation där medarbetarna har starka och delade värderingar inte behöver så många formaliserade regler, knappast heller detaljerade mål för verksamheten. Och tvärtom. Om regler och styrdokument av olika slag frodas och ett omfattande arbete läggs ned på att formulera mål, då ska man misstänka att organisationen har interna spänningar och problem. Då kan regler hjälpa något, men leder samtidigt till energiförluster.

Det är väl belagt på olika sätt att framgångsrika företag styrs utifrån gemensamma värderingar. Och det gäller inte bara små nystartade verksamheter med unga entusiaster inom exempelvis IT-relaterad verksamhet. Också mycket stora globala företag som IKEA och H & M är exempel på värdestyrda verksamheter. ”Culture eats strategy for breakfast” som mangagementgurun Peter Drucker kärnfullt har uttryckt det.

Men gäller detta också i offentlig verksamhet, för exempelvis universitet, högskolor och skolor? Ja, det tror jag bestämt. Självklart sätter det statliga respektive kommunala huvudmannaskapet ramar som man måste verka inom och förhålla sig till, men givet detta är frihetsgraderna stora.

Mitt intryck är att en stor del av de regler som nämnda verksamheter lever med är lokalt uppfunna och inte styrda av tvingande yttre villkor. De tillkommer snarare som ett sätt att hantera och neutralisera interna spänningar och motsättningar. Kan man inte prata ihop sig och dela gemensamma värderingar så måste det till någon form av tvång. Möjligen är det nödvändigt för att tvister ska kunna biläggas eller åtminstone bordläggas, men det är samtidigt ett svaghetstecken. Läs även tidigare blogginlägg om styrning.

Här kan göras en kort utvikning till den bespottade NPM-trenden. Den finns där i våra offentliga organisationer, men vi har oss själva att skylla i hög utsträckning. En del, men inte allt, kan ”yttre makter” och politiker lastas för. Men väldigt mycket av NPM-filosofins avarter är en följd av regler och lokalt initierad ”dokumentstyrning”.

I spåret av konflikterna inom Uppsala universitet noterar jag att det finns en högljudd falang där som nu vill utarbeta en konstitution för universitetet. Med deras egna ord är det ”en utvecklad arbetsordning, som tydligare reglerar relationen mellan universitetsledning, vetenskapsområden och fakulteter”. Alltså ännu fler regler ovanpå de som redan finns. Och här är det ju uppenbart att syftet är att bordlägga eller om man så vill dölja motstridiga värderingar. Se det som ett aktuellt exempel, var och en kan notera liknande tendenser i sin egen organisation.

Och så allt arbete som läggs ned på visioner och målformuleringar för organisationen. Ett universitet/ en högskola ska bedriva utbildning och forskning av hög kvalitet och med relevans för samhället. Behöver visionen vara mer unik än så? Och kan den egentligen se så mycket annorlunda ut? En enkel och kärnfull vision och stor tillit till medarbetarna är mitt svar på all regelstyrning som nu frodas.

Det finns förstås forskning inom detta område. Hur styrs och organiseras framgångsrik verksamhet i offentlig regi? Jag vill inte påstå att jag är helt insatt i de senaste rönen, men ändå tillräckligt för att veta att jag är på rätt spår även om jag här har spetsat till mina teser en aning 🙂

Har jag rätt?

Om skolans kommunalisering

10 Feb

Idag är bloggens ämnesval självklart. Professor Leif Lewin lägger fram sin rapport om effekterna av skolans kommunalisering för drygt 20 år sedan. Här en sammanfattnig av mina synpunkter:

  • Om kommunaliseringsreformen missköttes under 1990-talet är det då givet att det blir bättre om vi vänder tillbaka till hur det var innan? Leif Lewins eget inlägg i DN andas tvekan på den punkten och han hänvisar bland annat till föregångslandet Finland där skolan är kommunal.
  • Skolan är i hög utsträckning statlig redan idag. Staten styr med läroplaner, timplaner, betygssystem, nationella prov, lärarlegitimationer, lönesubventioner till förstelärare/lektorer, Skolinspektionen och en reglerad lärarutbildning. Räcker inte det?
  • Nästan hälften av alla gymnasieskolor är friskolor, alltså privata. Ska de lämnas därhän eller har en liberal opinion tänkt sig att de ska nationaliseras? Det har aldrig givits något svar på den frågan.
  • En bred opinion är överens om att det skolan behöver mer än annat är arbetsro och stabila förutsättningar. Är då ett förstatligande med dramatiska förändringar som säkert drar ut på tiden under många år den rätta medicinen?
  • Eftersom många tror att det blir bättre med staten som arbetsgivare (det är väl det som avses med förstatligande?) så undrar man vilka statliga verksamheter som står som föredöme. Stora statliga arbetsgivare är Arbetsförmedlingen, Polisväsendet, Trafikverket och det militära försvaret. SJ är ett helägt statligt bolag. Uppräkningen talar för sig själv.
  • Sveriges banker är privata, men de styrs hårt av en skarp Finansinspektion. Varför inte uppgradera Skolinspektionen och låta den ingripa kraftfullt också mot misskötta kommunala skolor?
  • Till sist en fyndig twitter från Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén: En enda gång har skolan haft bara en huvudman. Det var på kyrkans tid. Ska man tala om ”åter”- så är den korrekta termen återförkyrkligande.

Här ett par tidigare blogginlägg om skolans förstatligande:

https://peosblogg.wordpress.com/2013/02/18/det-gar-inte-att-forstatliga-skolan/

https://peosblogg.wordpress.com/2013/12/16/svara-pa-vad-som-menas-med-att-forstatliga-skolan/

Om högskolans styrning, en fortsättning

31 Jan

Mitt senaste blogginlägg är ett av de mest lästa hittills. Det är ett bemötande av den Uppsalabaserade grupperingen för forskningens frihet och ökad kollegial styrning. Självklart är jag för forskningens frihet, men jag invänder mot deras argumentationslinje och inte minst mot deras lovsång till den kollegiala styrningen.

Som ett brev på posten får de idag också mothugg i en replik av Bo Rothstein som med stor legitimitet sågar debattörerna vid fotknölarna. Han menar liksom jag att demokrati är ett malplacerat begrepp i dessa sammanhang och redogör för sina erfarenheter från de kollegiala processerna vid tre svenska universitet. Ja, läs själv.

Självklart ska de vetenskapligt kompetenta ha ett avgörande inflytande över utbildningens och forskningens innehåll och inriktning. Få invänder mot detta.

Problemet – förutom det Rothstein tar upp –  är att den kollegiala styrningen som den tillämpas ofta kommer att omfatta ”allt”. Inte sällan hanteras i dessa organ på fakultets- och institutionsnivå allmänna frågor om arbetsmiljö, personalförmåner, vaktmästeriservice, IT-system, ekonomiska redovisningsmodeller och liknande. Dels saknas då kompetens i de ofta komplicerade sakfrågorna, dels uppkommer ett demokratiskt underskott med tanke på hur organen väljs och sammansätts. Jag har utvecklat detta mera utförligt här.

Om jag sammanfattar mig så tycker jag att tre frågor hänger i luften:

  • Hur menar debattörerna att styrningen inom lärosätena ska utformas givet att de är statliga myndigheter som lyder under regeringen och har styrelser med fullt ansvar? (Märkligt att just statsvetare tar så lätt på de konstitutionella förutsättningarna).
  • Vilken forskning om den svenska högskolans styrning är det man hänvisar till när den så kallade autonomireformen döms ut?
  • På vilket sätt har forskningens frihet begränsats som en konsekvens av nämnda reform?

Det här är ett ämne som engagerar. Låt oss hoppas på fortsatt intensiv debatt.

Om högskolans styrning

29 Jan

Idag läser jag en mycket intressant artikel på DN debatt. Några välmeriterade forskare menar att ”högskolans styrning hotar kreativitet och kritik”.

Inlägget är positivt på flera sätt. Det jag främst noterar är det resonerande och mera ödmjuka tonläget. Tidigare har kommit närmast aggressiva och känslomässigt färgade utspel från statsvetarna i Uppsala. Dessutom uppskattar jag särskilt att kritiken mot NPM tonas ned och att man tillskriver denna trend en kärna av förnuft och rimlighet. All skattefinansierad verksamhet måste kunna redovisa sina resultat och göra trovärdigt att den hushåller med sina resurser. Bra så.

Men, för det finns alltid ett men. I det följande listas vad jag menar är oklart eller tveksamt i det aktuella debattinlägget.

  • Dessa vetenskapens företrädare hänvisar till aktuell forskning om den svenska högskolans styrning. Det vore intressant att få ta del av densamma. Hittills har jag från Uppsala bara sett en bra magisteruppsats och två debattartiklar – de senare handlade om förhållandena inom högskolan i Gävle. Rent allmänt är det nog svårt att dra några stabila och vetenskapligt grundade  slutsatser om en så färsk reform som den nu kritiserade, men upp till bevis.
  • Universitet och högskolor (med något undantag) är statliga myndigheter som med regeringsformens formulering ”lyder under regeringen”. De leds också av styrelser med så kallat ”fullt ansvar”. Det förvånar mig att detta förhållande inte alls problematiseras, det nämns inte ens av kritikerna. Självklart måste det få konsekvenser för hur styrningen utformas också inom lärosätena. Själv menar jag att den statliga myndighetsformen blir ett växande problem för den fria forskningen och utbildningen, men just detta förhållande tycks inte bekymra debattörerna.
  • Man bör lita mera på professionen och ge den större frihet, sägs det. Samtidigt kritiserar man hur friheten har utnyttjats vid vissa högskolor. Men det är ju de professionella vid dessa högskolor som har utformat sina egna styrmodeller! De har tagit var på sin frihet och förändrat. Och då ska man veta att de akademiska ledarna vid högskolorna nästan undantagslöst är fostrade vid de större och äldre universiteten. Frihet, men på våra villkor, är det vad man menar?
  • Den kollegiala styrningen fungerar bra i ”vackert väder” brukar statsvetaren Bo Rothstein säga. Men vid neddragningar, omprioriteringar och svåra beslut så blir det genast värre. Här skulle man också vilja se mera forskning, gärna komparativ. Hur styrs de mest framgångsrika lärosätena i andra länder? (Ja, inte har de svaga universitetsledningar).
  • Den interna demokratin är hotad, sägs i artikeln. Men interndemokrati är inget lyckat begrepp i en verksamhet där mer än hälften av de anställda inte ens räknas som kollegor. Debattörerna menar nämligen att bara de med doktorsexamen är de som ska ges verkligt inflytande i flertalet viktiga frågor. Även detta förhållande vid en modern arbetsplats år 2014 borde upp i diskussionen, men nämns ej här.
  • Forskningen är politiskt styrd, säger debattörerna. Jo, i viss mån är det nog så. Samtidigt har de fria fakultetsmedlen (som lärosätet självt disponerar) ökat betydligt under senare år. Och det är svårt att uppröras över att de strategiska forskningsmedel som regeringen anvisade härom året var inriktade mot vissa breda områden. Om man exempelvis vill ha mera medicinsk forskning om de stora folksjukdomarna så menar jag att detta är en högst rimlig form av styrning från regeringen. Den lämnar ändå stor frihet åt forskarna att själva välja inriktning och metod. Så i vilken mening har forskningen under senare år blivit mera styrd – och av vem?

Idag läser jag för övrigt i media om den ”fria forskning” som har belagt att den som promenerar och samtidigt hanterar sin mobil vinglar mera än den utan mobil. Jojo, en viss styrning kanske inte vore så dumt ändå 🙂

Men, som sagt. Artikeln är bra och ett klart steg framåt. Forskarna vill ha mera debatt i denna angelägna fråga. Låt oss hoppas att de blir bönhörda.

Vem ansvarar för skolan?

17 Jan

Idag dök det upp en mycket bra debattartikel i SvD om ansvaret för skolan. Den är skriven av Gunnar Iselau som bland annat har en bakgrund från Skolverket.

Jag har själv tagit upp den här frågan flera gånger i min blogg, senast här. Problemet med skolan är inte att det är för lite statlig styrning, utan tvärtom för mycket och för ryckigt. Ansvaret för att leda skolans verksamhet, se till att den har nödvändiga resurser och följer de mål och riktlinjer som är beslutade ligger entydigt hos kommunfullmäktige, påpekar Gunnar Iselau.

Det blir där för lite märkligt i den allmänna skoldebatten när nästan all kritik mot hur skolan fungerar riktas mot utbildningsministern. Nu är det delvis förståeligt då Jan Björklund i sitt agerande ofta uppfattas som om han operativt leder skolans verksamhet. Men så är det verkligen inte.

Om skolan har för lite resurser är det kommunfullmäktige som ansvarar för prioriteringar inom sin samlade verksamhet och som också har beskattningsrätt. I exempelvis Göteborg ser man tydligt hur kommunen fördelar klart lägre ersättning per grundskoleelev än i Stockholm och Malmö (ändå är kommunalskatten högre här). Det kan rimligen inte vara regeringens fel och inget som Jan Björklund kan göra något åt.

 Också den rödgröna sidan agerar på riksnivå som om ansvaret för skolan låg där. S gör stor sak av att man vill förstärka statsbidragen till kommunerna med ett par miljarder för att få mindre klasser, flera speciallärare m.m. Det låter mycket, men då den samlade skolverksamheten i Sverige går loss på ca 140 miljarder kan var och en lätt räkna ut hur mycket den satsningen kommer att märkas. Och det är likafullt kommunfullmäktige som har det fulla ansvaret, med eller utan extra resurser. Dessutom finns mycket som tyder på att det inte i första hand är resursbrist som är skolans största problem.

 Jag tror på vikten av den klara ansvarslinje för skolan som Gunnar Iselau sammanfattar i slutet av artikeln. Om den efterlevdes skulle mycket klarna till det bättre. Det skulle också bli lättare att rikta kritik eller beröm till rätt instans.

Citat

Rätt fokus i högskoledebatten!

28 Nov

Det är synd att SvD idag avrundar debatten om kvalitet i högskolan. En sammanställning med kommentarer av de olika inlägg som har publicerats hittar du här (PJ Anders Linder). Och idag kom alltså slutrepliken från Mats Alvesson.

Jag hoppas verkligen att debatten inte stannar upp eller förträngs bara för att SvD har avrundat sin serie. De frågor som tas upp är allt för viktiga och handlar i förlängningen om förtroendet för universitet och högskolor och om legitimiteten för högre utbildning.

I detta korta inlägg vill jag bara citera ett lösryckt stycke ur Alvesson senaste artikel:

”Varje svensk offentlig organisation har en stor mängd visioner, värdegrunder, strategier, principer, kommittéer, procedurer och standards att skylta med. Och duger de inte läggs mycket krut på att förbättra dom. Kvalitetssäkring blir alltför ofta en fråga om att bocka av att papperna är i ordning och införa tveksamma procedurer.”

Han slår huvudet på spiken och tar upp en av mina käpphästar. Den svulstiga dokumentproduktionen inom våra organisationer tenderar att bli en egen verksamhetsgren och det finns knappast några belägg för att den leder någon vart – exempelvis till bättre resultat i kärnverksamheten? Den sysselsätter däremot många ”årsverken” och bidrar förstås till en växande administration, men det tycks inte bekymra i det här fallet.  Jag har tidigare skrivit om detta här och här (för övrigt mina mest lästa blogginlägg).