Tag Archives: studenter

Fixa studentbostäder – gör som i Oslo!

26 Mar

Visste ni att Oslo är Nordeuropas snabbast växande storstad? Det gjorde inte jag förrän jag läste denna utredning. Samtidigt har studenterna i Oslo lätt att få tag i bostad, åtminstone inte alls samma problem som på de har i de större universitetsorterna i Sverige. Hur kan det komma sig?

Jo, i Norge har man byggt upp en modell med så kallade sokkelboliger. Med det avses en uthyrningsdel i en ägd bostad, vanligtvis i källarplanet på en villa eller ett radhus. Gynnsamma skatteregler har gjort att många bostadsägare, främst ensamstående eller par utan barn, har inrett sina hem med en avgränsad del för uthyrning. Det finns hela 92000 uthyrda sokkelboliger i Norge och i dessa bor främst unga och studenter.

De som hyr ut är i princip skattebefriade för hyresintäkten och hyran sätts ”marknadsmässigt”. Den blir dock sällan orimligt hög då det i Norge finns fler uthyrningsbostäder än vad som efterfrågas. Marknaden tycks vara mättad.

Vad gör vi då i Sverige åt den skriande bostadsbristen för studenter? Tidigare kraftiga subventioner till bostadsbyggandet hjälpte inte mycket. Det blev dyrt och i slutändan hamnade en stor del av subvention hos byggbolagen i form av vinster. Intresset för att bygga billigt och innovativ var förstås också måttligt.

Men sent omsider har regeringen lanserat flera förändringar inspirerade av den norska modellen.
– Gränsen för skatt på hyresinkomster har höjts till 40000 kr
– Kraven på detaljplaner mjukas upp
– Likaså ges bygglov lättare och snabbare
– Den nyss lanserade minivillan (stor friggebod) kan bli Sveriges svar på sokkelboliger
Allt detta bör verka i rätt riktning.

Lite mer fakta. I Sverige har vi Europas största bostadsyta per invånare, hela 44 kvm. Standarden på våra kök och badrum är i världsklass. Hela 27 % av hushållens disponibla inkomster går till att bo. Att det blivit så beror i första hand på en hård och stelbent reglering av bostadsmarknaden. Men nu håller det äntligen på att ändras så sakteliga mot en större mångfald i boendet.

Det är inte heller orimligt att man som student bor lite enklare och trängre än senare i livet, tycker jag. Duger sokkelboliger i världens rikaste land, Norge, så bör det väl göra det också i Sverige.

Under många år har det pratats om bristen på studentbostäder och det har bara blivit värre. Nu är det hög tid att gå till handling. Bra då att lita till beprövad erfarenhet och att inspireras av länder som lyckas.

Annonser

Fyller högskoleprovet sin funktion?

21 Feb

Det är bra att högskoleprovet finns. De ger behöriga sökande till en utbildning chansen att konkurrera om en utbildningsplats på annat sätt än med skolbetyg. Tanken från början har varit att ge något äldre personer en andra chans att meritera sig för högskolestudier. Det är nog ganska vanligt att det tar några år efter avslutad gymnasieskola innan man vet vad man vill i livet och mera målmedvetet kan söka sig till ”rätt” utbildning. För de som i det läget upptäcker att betygen inte räcker till finns högskoleprovet som ett alternativ. Bra så.

Men hur fungerar det egentligen? UHR har i dagarna publicerat intressant statistik om de 88 000 personer som vill skriva högskoleprovet i vår. Här upptäcker man att närmare 40 % av de som har anmält sig är 19 år eller yngre (den yngste är 12 år). Kan det vara så att man redan under gymnasieåren rent taktiskt väljer att satsa på några timmars provskrivande i stället för flera års hårda studieansträngningar? Tanken ligger snubblande nära.

För någon vecka sedan publicerades en debattartikel på detta tema. Skribenten menar att de som anstränger sig och satsar på höga betyg i gymnasiet missgynnas i konkurrensen. Det är för många som antas med högskoleprovet som urvalsgrund, vilket minskar intresset för studier, menar Peshwas Farik Saadon. Det är dessutom väl belagt i flera undersökningar att skolbetygen är det bästa prognosinstrumentet för framgångsrika studier vid universitet och högskolor.

Statistiken från UHR stämmer till eftertanke. Särskilt om den vägs samman med andra vittnesmål och rapporter om omotiverade elever och hög frånvaro i gymnasieskolan. Möjliga åtgärder är att minska andelen som antas med högskoleprovet som grund, eller att sätta en nedre åldersgräns för vilka som får genomföra provet.

Vad tycker du?

 

Formella examina minskar i betydelse

13 Jan

Jag hittade ett intressant inlägg i en blogg med anknytning till Harvard. Den är visserligen amerikansk och därmed avfärdas den reflexmässigt av många. Det är synd, för ingen rök utan eld.

Här sägs att den högre utbildningen nu genomgår en dramatisk förändring. Formella betyg blir allt mindre värda, ibland rent av en belastning. Ditt kunnande och din faktiska kompetens är en sak och hänger nödvändigtvis inte ihop med de pappermeriter du kan uppvisa. Bloggen relaterar främst till förhållanden inom det amerikanska näringslivet, men jag menar att samma tendenser finns hos oss också.

Svenska studenter har länge varit dåliga på att ta ut sin examen. Såväl utbildningsministern som företrädare för lärosätena manar på och understryker vikten av en formell examen. Men många unga vet kanske bättre vad som gäller på arbetsmarknaden? Bortsett från kraven för vissa legitimationsyrken så tycks det ju gå bra ändå, utan fullbordade examina. Arbetsgivare tenderar att fästa allt mindre vikt vid formalia.

Jag har själv varit inne på samma linje i ett antal blogginlägg, men då har det gällt MOOC-trenden. Min och andras poäng är att lärosätenas examensmonopol utmanas av den nya distributionsformen. Certifikat från storskaliga, öppna nätkurser (MOOC) med internationella prestigeuniversitet som avsändare väger kanske tyngre än en formell högskolexamen från ett svenskt lärosäte. Det är innehållet som räknas. Arbetsmarknaden och studenterna själva avgör vartåt utvecklingen bär.

Svenska universitet och högskolor kan möta ”hoten” genom att till varje pris hålla uppe kvaliteten och relevansen i sina utbildningar. Där upplever jag en viss omsvängning i rätt riktning under senare tid – det finns hopp. Det gäller dessutom att aktivt bevaka och hänga med i den internationella utvecklingen inom området för att inte tas på sängen. En förändring är definitivt på väg, eller som det formuleras i artikeln…. HE are in the midst of a dramatic, disruptive change.

Studieavgifter och stipendier

9 Jan

Några företagsledare och ett par universitetsrektorer lanserar i DN en ny modell för att kunna attrahera internationella studenter till Sverige – och efter examen kunna erbjuda dem jobb i näringslivet. Jag gillar utspelet av åtminstone två skäl.

Man har insett att studieavgifter för icke europeiska studenter är något vi måste acceptera och kanske rent av bejaka. I artikeln framförs nämligen inga krav på att studieavgifterna ska avvecklas, vilket var den tidigare hållningen. Med några få undantag är studieavgifter för denna kategori studenter en etablerad praxis över hela världen. Jag läste exempelvis idag på annat håll att det i USA finns 250000 kinesiska studenter inskrivna – gissa vilka avgifter de får betala!

Vidare gillar jag det nationalekonomiska synsätt man anlägger på hela frågan. Om en hygglig andel av de utländska studenterna stannar kvar i Sverige efter examen och jobbar här, så ger det skatteintäkter. Dessa pengar kan användas för stipendier till denna kategori studenter och reducerar kostnaderna för dem att komma hit. Därmed skulle ett kraftigt utbyggt stipendiesystem bli kostnadsneutralt för staten, vilket också är debattörernas förslag och poäng. Bra!

Direkt efter det nu refererade debattinlägget kom en replik från centerstudenterna. Den var lite överraskande, tycker jag. Man förordar helt enkelt att alla studieavgifter ska tas bort och att staten ska gå in och kompensera med de drygt 500 miljoner kronor som krävs. Det innebär att Sverige med statssubventioner skulle försöka förbättra sin konkurrenskraft på den marknad för högre utbildning som det faktiskt är frågan om. Det har prövats tidigare, men då riktades subventionerna till delar av industrin som hade svårt att klara konkurrensen (stål och varv) – och det vet vi ju hur det slutade. Annars är centerstudenterna numera den mest marknadsliberala kraften bland de etablerade partierna, men här har man intagit en något märklig position.

Jag har i ett tidigare blogginlägg resonerat kring prioriteringar för svensk högre utbildning. Om det rent hypotetiskt skulle kunna frigöras 500 miljoner kronor för satsningar, vad är då mest angeläget? Jag tror att de allra flesta skulle sätta antingen flera utbildningsplatser eller kvalitetsmedel till humaniora/samhällsvetenskap högst upp på prioritetslistan – inte subventionerade utbildningar för icke europeiska studenter.

Nu återstår att se hur regeringen agerar inför kommande budget.

Universitetskanslern bekräftar kvalitetsproblem

25 Nov

I min förra bloggpost kommenterade jag organisationsforskaren Mats Alvessons kraftiga kritik av ”förfallet” inom svensk högskolesektor. Jag menade i sammanfattning att Alvesson överdriver, men ändå har identifierat en oroande utveckling.

Dagen efter gick universitetskansler Lars Haikola i svaromål mot den kritik som framförts. Hans svar är intressant.

För det första håller kanslern med om att kännetecknande för det svenska högskolesystemet är ett heterogent utbildningsutbud. Korta, praktiska och yrkesinriktade kurser ges parallellt med traditionell, teoretisk och problemgenererande utbildning. Det leder ofelbart till problem och här drar kanslern en lans för Yrkeshögskolan. Det har också jag gjort upprepade gånger.

Vidare hänvisar kanslern till det svenska kvalitetssäkringssystemet och påminner om att hittills har 20 % av de granskade utbildningarna underkänts (bristande kvalitet). Även det bekräftar att Alvessons kritik träffar rätt. I rättvisans namn bör nämnas att flertalet av de utbildningar som inte höll måttet därefter har ryckt upp sig.

Slutligen ser också Lars Haikola det som ett stort bekymmer att många heltidsutbildningar i praktiken bara kräver 20 timmars arbetsinsats från studenternas sida. Det håller förstås inte i längden. Däremot tror inte jag att flera undervisningstimmar är den enda saliggörande lösningen. Det måste också handla om hur examinationerna läggs upp och hur kraven ställs.

Jag uppskattar universitetskanslerns öppenhet och att han inte försöker skyla över eller förringa allvarliga problem. Det är också ett sundhetstecken att den svenska högskoledebatten allt mindre tycks handla om expansion utan inriktas mot innehåll och kvalitet. Det finns gott hopp om att kunna vrida utvecklingen åt rätt håll, vilket också är Lars Haikolas budskap i nämnda artikel.

Tillägg: Dagen efter gör också en tidigare universitetskansler, Carl-Gustav Andrén, ett inlägg i debatten. Även han bekräftar problemen.

 

Alvesson om den högre utbildningen

22 Nov

Organisationsforskaren Mats Alvesson gick ut hårt i gårdagens SvD. Nu som vid tidigare tillfällen går han hårt åt tillståndet i den högre utbildningen.

Självklart är det överdrifter som framförs, men här gäller verkligen talesättet ”ingen rök utan eld”. Som en uppföljning till artikeln genomförde för övrigt SvD en chatt där många nuvarande och tidigare studenter bekräftade och i flera fall förstärkte den nulägesbeskrivning Alvesson presenterat.

En kort sammanfattning av Alvessons kritik:

  • Det finns inga klara kriterier för vad som ska vara högre utbildning. Inom högskolesystemet ryms ett sammelsurium av korta, praktiska och yrkesinriktade kurser och utbildningar parallellt med traditionellt teoretiska, krävande och tidlösa ämnen.
  • En stor del av utbudet är ovetenskapligt. Det förmedlar inte en kritisk och analytisk hållning till studenterna och sviker därmed de akademiska idealen.
  • Alvesson hänvisar till en amerikansk studie som påvisar att 40 % av de högskolestuderande inte förbättrar sin intellektuella förmåga under utbildningen. Vi är alltså en del av en internationell trend.
  • Många studenter går på halvfart (i heltidsstudier) utan engagemang eller driv. Studiernas uppläggning och de låga kraven möjliggör detta. De läser vad Alvesson benämner ”studiemedelssäkerställande” ämnen.
  • Pedagogisk utveckling, arbetslivsrelevans och nöjda studenter är viktigt, men där görs redan (mer än) tillräckligt menar Alvesson.
  • Många universitets- och högskolledningar duckar för problemen och är främst intresserade av genomströmning, stabil ekonomi och att undvika interna konflikter.

Ja, vad säger man om detta?! Visst han tar ut svängarna, men det finns enligt min mening en kärna av sanning i kritiken. Under senare år har det också kommit många andra vittnesmål och rapporter som pekar i samma riktning – liksom UK-ämbetets utvärderingar.

Det är därför fel, menar jag, att enbart skjuta på budbäraren. Att förringa, förlöjliga och raljera med Alvesson är ingen konstruktiv väg framåt och jag har tyvärr sett en del sådant under det senaste dygnet, inte minst i de sociala medierna.

Frågan om kvalitet och resultat i den högre utbildningen måste tas på stort allvar. Att ropa efter flera utbildningsplatser kan inte vara den mest angelägna frågan idag. Kvalitet måste gå före kvantitet. Och som jag framfört tidigare; varför görs ingen seriös och mera generell undersökning för att ta reda på det faktiska tillståndet i den högre utbildningen? Det blir för mycket löst tyckande och ideologistyrda åsikter från olika håll.

Korkat och skamligt av Sverige

19 Nov

Jag blir uppmärksammad på att utländska studenter som tar examen vid ett svenskt lärosäte måste lämna landet inom 10 dagar. Jo, det är tydligen sant. Se debattartikel i Sydsvenskan av europaparlamentariker Cecilia Wikström och rektor Per Eriksson.

Vad jag förstår måste det gälla icke-europeiska studenter, alltså den kategori för vilken Sveriges riksdag beslutade att införa studieavgifter[i] från hösten 2011.

När det gäller lagar och förordningar så är det lätt att identifiera sådana som man inte gillar, men det går nästan alltid att förstå hur lagstiftaren har tänkt. Den finns en god intention eller någon sorts logik i bakgrunden. Men i det här fallet?

Om man bjuder in, ja i många fall aktivt rekryterar utländska studenter hit, låter dem betala höga studieavgifter och de fullföljer sin utbildning med goda vitsord – ja, då är det väl logiskt att snarast möjligt kasta ut dem ur landet. Eller?

Nej, det går helt enkelt inte att begripa hur det är tänkt i det här fallet. Förutom det rent nationalekonomiska motivet att ta tillvara välutbildade talanger, som debattartikelns rubrik signalerar, så finns än starkare mänskliga aspekter. Sveriges invandringspolitik är på det hela taget generös. Jämfört med andra europeiska länder tar vi emot många fler flyktingar och arbetskraftsinvandrare – och det tycker jag är bra. Men varför inte denna grupp som i ord och handling visat att de har ambitioner, vill och kan något? Det ter sig både korkat och skamligt.

Frågan är hur den här typen av lagar och regler blir till? Förmodligen är det något som har vuxit fram successivt genom åren och som få ansvariga politiker idag kan eller vill redogöra för motiven till. Tyvärr är regelsystemen inom olika områden ibland så komplexa att nästan ingen riktigt kan överblicka allt. En förändring i ena änden av lapptäcket kan leda till icke önskade konsekvenser någon annanstans i systemet. Är det någon som vet bakgrunden till den nu aktuella lagstiftningen?


[i] Studieavgifterär inget jag direkt applåderar, men ändå ser som rimliga i detta fall. Att avskaffa dem för utomeuropeiska studenter blir dyrt och kan inte vara den mest angelägna reformen inom högre utbildning. Det finns annat att satsa på.