Tag Archives: kollegor

Är exakt fel bättre än nästan rätt?

28 Mar

Det här inlägget blir kort, vilket understryker budskapet.

Under mitt yrkesliv har det ofta slagit mig hur mycket tid vi spiller på utredningar, analyser, remisser, hearings, kompromisser och i slutändan intetsägande beslut. Kanske är det mer allmänt inom offentlig än privat verksamhet? Min erfarenhet är från högskolemiljöer och där tycks det snarast ha blivit ”värre” med åren. Bakom fenomenet ligger dels en tro på att det för varje fråga finns ett rätt svar, dels en rädsla för att göra fel.

När det gäller frågor om hur verksamheten ska bedrivas, organisationen ska utvecklas och vad som är bra för de anställda finns aldrig bara en lösning. Många olika varianter och satsningar är möjliga, det viktiga är att man tror på vad man gör och att ledarskapet är entusiasmerande och stödjande.

Rädslan för att göra fel är förödande och jag brukar säga att den som aldrig gör fel gör förmodligen inget annat heller. Tyvärr är detta en vanlig mentalitet och den underblåses av olika pålagor såsom risk- och konsekvensanalyser, vilka är helt fokuserad på möjliga fel och brister.

En tredje orsak är troligen ledarskapet. De vaga begreppen ”akademiskt ledarskap” och ”kollegial styrning” förvirrar mera än de förklarar. Jag är inte emot vare sig det ena eller det andra (se länkarna), men upphör inte att förvånas över hur oprecist och slarvigt begreppen används också av vetenskapligt skolade personer. Ibland kan man faktiskt som ledare hänvisa till dessa begrepp som en ursäkt för att vara lite initiativlös och halvdålig – och det accepteras!

Vissa frågor måste förstås analyseras och utredas innan man kan gå vidare. Särskilt när det gäller avgörande vägval och där det finns flera vettiga och genuina alternativ. Men när det är lite mera bråttom och man dessutom egentligen vet vad folk tycker måste beslut fattas mera direkt. Blir det lite fel går det alltid att korrigera längre fram. Och som medarbetare eller chef måste man lära sig att inte alltid få det som man vill.

Anställda klagar allt mer på stress, tidsbrist och att man får ägna sig åt fel saker. En given orsak till detta är de omständliga och resurskrävande processerna vi anlägger för komma vidare med många gånger triviala frågor.

 

Om högskolans styrning

29 Jan

Idag läser jag en mycket intressant artikel på DN debatt. Några välmeriterade forskare menar att ”högskolans styrning hotar kreativitet och kritik”.

Inlägget är positivt på flera sätt. Det jag främst noterar är det resonerande och mera ödmjuka tonläget. Tidigare har kommit närmast aggressiva och känslomässigt färgade utspel från statsvetarna i Uppsala. Dessutom uppskattar jag särskilt att kritiken mot NPM tonas ned och att man tillskriver denna trend en kärna av förnuft och rimlighet. All skattefinansierad verksamhet måste kunna redovisa sina resultat och göra trovärdigt att den hushåller med sina resurser. Bra så.

Men, för det finns alltid ett men. I det följande listas vad jag menar är oklart eller tveksamt i det aktuella debattinlägget.

  • Dessa vetenskapens företrädare hänvisar till aktuell forskning om den svenska högskolans styrning. Det vore intressant att få ta del av densamma. Hittills har jag från Uppsala bara sett en bra magisteruppsats och två debattartiklar – de senare handlade om förhållandena inom högskolan i Gävle. Rent allmänt är det nog svårt att dra några stabila och vetenskapligt grundade  slutsatser om en så färsk reform som den nu kritiserade, men upp till bevis.
  • Universitet och högskolor (med något undantag) är statliga myndigheter som med regeringsformens formulering ”lyder under regeringen”. De leds också av styrelser med så kallat ”fullt ansvar”. Det förvånar mig att detta förhållande inte alls problematiseras, det nämns inte ens av kritikerna. Självklart måste det få konsekvenser för hur styrningen utformas också inom lärosätena. Själv menar jag att den statliga myndighetsformen blir ett växande problem för den fria forskningen och utbildningen, men just detta förhållande tycks inte bekymra debattörerna.
  • Man bör lita mera på professionen och ge den större frihet, sägs det. Samtidigt kritiserar man hur friheten har utnyttjats vid vissa högskolor. Men det är ju de professionella vid dessa högskolor som har utformat sina egna styrmodeller! De har tagit var på sin frihet och förändrat. Och då ska man veta att de akademiska ledarna vid högskolorna nästan undantagslöst är fostrade vid de större och äldre universiteten. Frihet, men på våra villkor, är det vad man menar?
  • Den kollegiala styrningen fungerar bra i ”vackert väder” brukar statsvetaren Bo Rothstein säga. Men vid neddragningar, omprioriteringar och svåra beslut så blir det genast värre. Här skulle man också vilja se mera forskning, gärna komparativ. Hur styrs de mest framgångsrika lärosätena i andra länder? (Ja, inte har de svaga universitetsledningar).
  • Den interna demokratin är hotad, sägs i artikeln. Men interndemokrati är inget lyckat begrepp i en verksamhet där mer än hälften av de anställda inte ens räknas som kollegor. Debattörerna menar nämligen att bara de med doktorsexamen är de som ska ges verkligt inflytande i flertalet viktiga frågor. Även detta förhållande vid en modern arbetsplats år 2014 borde upp i diskussionen, men nämns ej här.
  • Forskningen är politiskt styrd, säger debattörerna. Jo, i viss mån är det nog så. Samtidigt har de fria fakultetsmedlen (som lärosätet självt disponerar) ökat betydligt under senare år. Och det är svårt att uppröras över att de strategiska forskningsmedel som regeringen anvisade härom året var inriktade mot vissa breda områden. Om man exempelvis vill ha mera medicinsk forskning om de stora folksjukdomarna så menar jag att detta är en högst rimlig form av styrning från regeringen. Den lämnar ändå stor frihet åt forskarna att själva välja inriktning och metod. Så i vilken mening har forskningen under senare år blivit mera styrd – och av vem?

Idag läser jag för övrigt i media om den ”fria forskning” som har belagt att den som promenerar och samtidigt hanterar sin mobil vinglar mera än den utan mobil. Jojo, en viss styrning kanske inte vore så dumt ändå 🙂

Men, som sagt. Artikeln är bra och ett klart steg framåt. Forskarna vill ha mera debatt i denna angelägna fråga. Låt oss hoppas att de blir bönhörda.

Meritokrati

19 Apr

Vissa blogginlägg blir mera lästa än andra. Många har intresserat sig för frågan om kollegialitet och universitetsmodellen för att fatta beslut och styra organisationen. Jag har tidigare skrivit lite om dessa förhållanden – här och här.

Bland de kommentarer jag har fått finns bland annat en som hävdar att styrmodellen bygger på meritokrati, d.v.s. att ”individer rangordnas och sociala belöningar (inkomst, status) fördelas efter förmåga och förtjänster, oftast värderade efter utbildningsmässiga meriter” (Nationalencyklopedin). Något förenklat hävdas i kommentaren att eftersom alla har möjlighet att bli åtminstone vetenskapligt kompetenta så är det inget fel att de som uppnår denna rang också får stor makt. Ett intressant resonemang men, med lite tveksamma undertoner.

Häromveckan läste jag en utmanande krönika om meritokrati, skriven av en konservativ idédebattör. Läs gärna hela artikeln med sina hänvisningar, jag citerar ett stycke:

”Sådana som inbillar sig ha enbart sin egen talang och sitt eget överlägsna intellekt att tacka för sin position tenderar att bli mer extrema än de som inser att de har haft tur i livets lotteri och att deras upphöjelse också beror på fliten, och tilliten, hos de som är underställda dem… Idén är att en position tillhör en person för att den har gjort sig personligen förtjänt av den, oberoende av samhället runtom.”

Något tillspetsat, det medges, men nog går meritokratin lite på kollisionskurs med allas lika värde och rätt till inflytande. En utpräglad meritokrati leder till ett expertvälde som vi knappast önskar oss inom olika samhällssektorer. Att däremot bygga sina ställningstaganden på fakta och god vetenskap är en annan sak och förstås något eftersträvansvärt.

Meritokrati som överordnad ideologi för hur inflytande och medbestämmande ska byggas upp är därför högst tveksam. Det känns inte heller i samklang med hur modernt arbetsliv utvecklas och vad yngre generationer förväntar sig.

Här sammanfattar jag min tidigare redovisade inställning till kollegial styrning:

  • Jag bejakar helt och fullt den kollegiala principen i vetenskapliga frågor – de som har klar bäring på forskningens och utbildningens kvalitet. Men inte inom snart sagt alla verksamhetsområden som vissa förespråkar. Definiera och avgränsa den kollegiala styrprincipens räckvidd.
  • Det torde vara väl belagt att den kollegiala styrningen fungerar sämre i svåra tider med tuffa omprioriteringar, nedskärningar och avveckling av personal och verksamhet. Det bör i sin tur få konsekvenser för hur ledningen och styrningen utformas inom lärosätena.
  • Svenska universitet är statliga förvaltningsmyndigheter som lyder under regeringen, de är så kallade politikerområden. Jag har inte förstått hur man kan gilla att vara en del av statsförvaltningen och samtidigt vara varm förespråkare av kollegial styrning. En sådan kluvenhet är vanligt, men går inte ihop.
  • Att använda principen om meritokrati som argument för att begränsa medbestämmandet för stora grupper av anställda är vanskligt och kan i förlängningen leda till en värdegrund med inslag av elitism och förakt för svaghet.

Läs gärna mina tidigare och mer fylliga blogginlägg i den här frågan. Det vore intressant om flera ville engagera sig i debatten, tycker jag.

Kollegial styrning

28 Feb

Sedan nedanstående inlägg skrevs har Bo Rothstein gett sig in i debatten. Jag vill gärna länka till hans inlägg som bekräftar mina egna synpunkter nedan: http://korta.nu/4ysi8

Från tid till annan blommar debatten upp om hur universitet och högskolor ska organiseras och styras. Begreppet kollegialt styre och varianter på detsamma används frekvent, ofta utan någon närmare definition. Av det jag fångar upp från sociala medier och andra sammanhang så förstår jag att det åter har hettat till i den här frågan.

Det som senast utlöst debatten är sannolikt den artikel som några statsvetare vid Uppsala universitet, med Shirin Ahlbäck Öberg i spetsen, publicerade på nyåret. Enligt min mening är den något yvig och hänvisar dessutom till förhållanden som få utomstående känner till. Mina kommentarer här. Sedan finns en mycket välgjord och skarp C-uppsats från samma statsvetenskapliga institution i Uppsala med Elin Sundberg som författare. Den analyseras konsekvenserna av den så kallade autonomireformen och illusterar effekterna av reformen vid fyra lärosäten i Sverige. Uppsatsen kan hämtas här (skriv in ”Autonomireformen” och ”Elin Sundberg”). Den har kommenterats flitigt i sociala medier under senare tid.

Vad menas med kollegial styrning? Här är en sammanfattning lika god som någon annan:

  • Kollegorna väljer sina ledare, primärt prefekt, dekan och rektor
  • Viktigare beslutsorgan sammansätts av valda kollegor, i första hand gäller det fakultetsnämnder och institutionsstyrelser
  • De arbetsformer som används kännetecknas av alla kollegors delaktighet, analyser och rationella överväganden syftande till konsensusbeslut
  • Alla anställda vid lärosätet är inte kollegor, enbart de vetenskapligt kompetenta

Vad ska omfattas av den kollegiala styrningen? Här blir det betydligt svårare, men i Elin Sundbergs uppsats hänvisas till definitioner av två tidigare universitetsrektorer, Bo Sundqvist i Uppsala och Inge-Bert Täljedal i Umeå.

  • Den kollegiala styrningen ska omfatta forskningens och utbildningens kvalitet, konkret handlar det om bedömning av avhandlingar, uppläggning av utbildningar, bedömning av kandidater till anställningar och frågor som rör forskningssatsningar och inrättandet av nya ämnen (Sundqvist).
  • Den kollegiala styrningens ansvarsområde måste vara avgränsat på ett sådant sätt att lärarna har tillräckligt stor kunskaps- och värdegenmenskap för att kunna ta det kollegiala ansvaret för normbildning på området (Täljedal).

Nu mina åsikter.

Jag bejakar fullt ut kollegial styrning med den inriktning och de avgränsningar som Sundqvist och Täljedal har definierat ovan. Det är närmast en självklarhet att de komptenta lärarna och forskarna ska ha ett avgörande inflytande över utbildningens och forskningens inriktning och former. Någon däremot? Då var det sagt, men nu kommer ett försök till problematisering.

  1. Många som förespråkar den kollegiala styrningen håller sig inte till de avgränsningar som definierats ovan. Man får ibland känslan av att allt beslutsfattande och alla arbetsprocesser inom ett lärosäte ska omfattas av de kollegiala principerna. En intressant övning vore att gå igenom de ärenden som har hanterats av ett slumpvis urval fakultetsnämnder och institutionsstyrelser vid våra lärosäten. Jag är övertygad om att där förekommer mycket mer än vad Bo Sundqvist angav ovan. Frågor om vaktmästeriservice, IT-system, ekonomiska redovisningsmodeller och dylikt är inte sällsynta. Har kollegorna tillräcklig kunskap för att kunna ta ansvaret inom det aktuella området (Täljedal)? Det blir ett uppenbart problem att den den kollegiala styrningens omfattning och räckvidd sällan definieras och avgränsas av de som förespråkar den.
  2. En annan intressant iakttagelse är att den kollegiala styrningens förespråkare tenderar att hävda den i alla sammanhang och i de mest skilda kontexter. Kan det möjligen vara så att denna styrmodell fungerar bättre i vissa lägen och sämre i andra? Bo Rothstein brukar säga att kollegial styrning är suverän i ”vackert väder”, men fungerar illa när det tar emot och krävs smärtsamma beslut om prioriteringar och avveckling. Varför har inte denna styrfilosofi slagit rot lika tydligt i de nyare högskolorna? De befolkas ju i hög grad av lärare från äldre lärosäten med den erfarenheten i bagaget. Kan det vara så att ett större beroende av omvärldsfaktorer och snabbt ändrade yttre omständigheter tvingar fram andra ledningsformer och mera så kallad linjestyrning? Högskolorna är mera utsatt och sårbara än de större och äldre universiteten. Olika förutsättningar kräver således olika styrmodeller.
  3. Vidare tycker jag att statsvetarna i detta fall fäster för liten vikt vid de konstitutionella förutsättningarna. Alla universitet och högskolor (utom Chalmers och Jönköping) är statliga förvaltningsmyndigheter som lyder under regeringen (grundlagen). Även om det finns en viss särlagstiftning inom högskoleområdet så är det klart att det statliga huvudmannaskapet har betydelse för lärosätenas interna styrning och organisation. Universitets- och högskolestyrelser är kollektivt ansvariga inför regeringen för all verksamhet inom lärosätet och måste förstås agera därefter. Utvecklingen inom statsförvaltningen går dessutom mot en ökad toppstyrning och större konformitet. Det är lite märkligt tycker jag att så få av den kollegiala styrningens anhängare oroar sig för denna så kallade associationsform. Men det gör jag.
  4. Det hänvisas ibland till ledande utländska universitet och den starka kollegiala traditionen inom dessa. Såvitt jag vet är det en sanning med modifikation. De universitet som toppar alla rankinglistor är med få undantag amerikanska. Att påstå att dessa är i avsaknad av toppstyrning eller management är inte sant. Dessutom kännetecknas de av höga och många gånger skoningslösa prestationskrav som är främmande för den svenska organisationskulturen. Den här typen av jämförelser blir därför mindre relevanta.
  5. Till sist menar jag att det är något bekymmersamt att majoriteten av de anställda vid ett lärosäte är utestängda från de sammanhang där för dem viktiga frågor avgörs. Alla är ju inte kollegor och som jag nämnt tidigare är det mycket annat än inomvetenskapliga frågeställningar som hanteras i de kollegiala organen. Många tjänstemän och tekniskt anställda får alltså inte vara med i de fora där för dem viktiga frågor diskuteras och avgörs. Ibland drar jag parallellen till 1921 då kvinnlig rösträtt infördes i Sverige och konstaterar att motståndarna till reformen använde samma typ av argument då mot kvinnorna som nu används för att utestänga T/A-personalen från viktiga beslutsorgan. Vid flera lärosäten är denna personalkategori inte ens röstberättigad vid val till beslutande organ.

Sammanfattningsvis menar jag att debatten om kollegial styrning vinner på att nyanseras. Styrmodellen har sin styrka och potential när den begränsas till de områden som den är avsedd för. Och att låta en mer renodlad företags- eller förvaltningsmodell breda ut sig inom våra lärosäten vore lika illa. Bäst är förstås den optimala balansen med rätta kompetenser i relevanta sammanhang. Dessutom skulle den fortsatta utvecklingen vinna på att baseras på mera empiri och mindre ideologi. Forskning, helt enkelt!

Alla är inte kollegor

9 Jan

Tre lärare vid Uppsala universitet hade en intressant debattartikel i UNT härom veckan. Den handlade om kollegialt medinflytande, eller snarare bristen på sådant under senare år. Man hänvisar till regeringens autonomiproposition[1] från 2009 och de förhoppningar den gav på större inflytande för lärare och forskare. Förhoppningar som författarna anser ha grusats och att utvecklingen nu går mot en ökad toppstyrning och minskat inflytande för lärarna. Ämnet är angeläget och jag vill nog ge dem delvis rätt. Men det finns en del komplikationer med en förstärkt kollegial styrning som jag vill belysa nedan.

Till att börja med är begreppet kollegial styrning vagt och flyktigt. I debattartikeln växlar författarna i språkbruket mellan att kollegorna ska ges ”inflytande, medinflytande, medbestämmande, leda utvecklingen, kräva makten tillbaka, ta kommandot…” Det är förstås stor skillnad mellan att å ena sidan ha medinflytande och att å andra sidan att ta kommandot och leda utvecklingen. Ska kollegorna leda utvecklingen och ha makten i alla frågor, även de icke akademiska? Svaret skiftar beroende på vem man frågar. Innebär den kollegiala styrningen att man inte vill ha starka och pådrivande rektorer, dekaner och prefekter? Den rapport från KVA som man hänvisar till betonar bland annat vikten av ett starkt och tydligt ledarskap. Och så vidare, många oklarheter är det.

Vidare – och det här är viktigt – ska noteras att inte all personal räknas som kollegor utan enbart de disputerade lärarna. Vid de större universiteten är 2/3 av de anställda därmed bortsorterade, vid mindre högskolor minst 80 % av personalen. De utvalda lärarna som utgör kollegiet har självklart ett stort kunnande och vet oftast bättre än andra vad som är bra för utbildningen och forskningen. Men många av de beslut som fattas i fakultetsnämnder och institutionsstyrelser är inte av inomvetenskaplig karaktär (dessa hanteras i utskott eller av ordföranden själv) utan handlar mera allmänt om verksamhetens inriktning och om olika förhållanden på arbetsplatsen. Bör inte alla anställda få vara med i sådana beslut på lika villkor?

Än mera utmanande blir det när kvalificerade tjänstemän inte ens får vara med och rösta på vilka lärare som ska få plats i de beslutande organen och så är det vid flera lärosäten. De argument som möter de icke röstberättigade påminner om de som användes av motståndarna till kvinnlig rösträtt 1921! ”Men inte kan väl dom.., det här är komplicerade frågor…, det krävs en djupare förståelse och ansvarstagande för detta.. osv”. Det är, tycker jag, närmast ovärdigt i ett modernt arbetsliv att sortera bort en stor grupp anställda från inflytande på det sätt som den kollegiala styrmodellen förutsätter.

Statsvetaren Bo Rothstein brukar säga att den kollegiala styrningen fungerar utmärkt i ”vackert väder”. Men när det tar emot och krävs svåra prioriteringar, smärtsamma avvecklingar, uppsägningar och dylikt då fungerar den kollegiala modellen dåligt. För detta finns omfattande empiriska belägg. I den aktuella debattartikeln hänvisas till händelser vid högskolorna i Gävle och Dalarna som jag inte känner till. Däremot vet jag att just dessa högskolor har tvingats skära ned verksamheten och säga upp personal. Möjligen är det dessa förutsättningar som har inskränkt det kollegiala medbestämmandet. Jag vet inte, men det ligger nära till hands att tro så. Ett kollegialt organ fattar inte gärna beslut om avveckling av ämnen eller kollegor, även om det är uppenbart att så krävs (undantag finns).

En stor fråga under det gångna året har varit doktorandernas arbets- och anställningsvillkor. Här är det å ena sidan en kraftig studentopinion och å andra sidan universitetsrektorer och styrelser som har drivit på för inrättande av doktorandanställningar från dag ett. Den kollegiala opinionen, särskilt vid de större universiteten, har varit om inte motsträvig så åtminstone relativt passiv i den här frågan. Vad har författarna för kommentarer till detta?

Och så har vi jämställdheten. Vad gör de kollegiala organen för kraftfulla insatser där? Inte sällan anser sig dessa vara i händerna på sakkunniga ämnesexperter och rekryteringskommittéer. Även i denna fråga är det ofta styrelser och rektorsnivån som får driva på. Den kollegiala styrmodellen i konsekvent tillämpning tenderar uppenbarligen att konservera det bestående. Ibland är det bra med motstånd, men i dessa sammanhang leder det ofta till ett reaktivt och introvert agerande.

Sammanfattningsvis tycker jag inte att det är oproblematiskt med ett starkare kollegialt inflytande i traditionella former. Det hindrar inte att debattörerna kan ha rätt i sin kritik. Den så kallade toppstyrningen har ökat och det har nog också varit regeringens avsikt att så skulle ske. Men jag tror att kritiken skjuter in sig på symptom snarare än på den grundläggande orsaken till problemen. Med ett par undantag är alla lärosäten ”statliga förvaltnings­myndigheter som lyder under regeringen” (ur regeringsformen). Vi styrs i princip på samma sätt som Finansinspektionen och Socialstyrelsen och statens koncerntänkande är på väg att förstärkas. Då blir det som det blir! Dessutom tog sektorn inte chansen att ändra på sakernas tillstånd när tillfälle bjöds för ett par år sedan. Här är Daniel Tarschys utredning. Han identifierade det grundläggande problemet som borde uppmärksammas mera.

Det är en viktig fråga som debattörerna har väckt, men lösningen ligger nog inte i att drömma sig tillbaka till en tid som har flytt.


[1] Som kuriosa vill jag påpeka att det i den 150 sidor långa propositionstexten inte går att återfinna ordet autonomi. Där talas istället om ökad frihet för statliga UoH inom ramen för nuvarande myndighetsform.