Twitter fortsätter att växa

17 Mar

Senare idag publiceras aktuell statistik och analys över hur twitter används. Se här på twittercensus. Men en sammanfattande bild gavs redan i morse i DN.

Twitter fortsätter att växa, om än inte i samma snabba takt som tidigare. I Sverige har antalet aktiva användare ökat med 13 % under det gångna året. Att det inte går snabbare lär bero på att alla viktigare opinionsbildare eller folk som vill ha något sagt redan är med.

En annan intressant utveckling är att den snabbast växande gruppen på twitter numera är tonåringar. Och de använder kanalen mest för att chatta med varandra. Man lämnar Facebook för att slippa föräldrar och reklam och kommunicerar i stället på Twitter.

Twitter kan användas på många olika sätt, vilket är en av de stora fördelarna. Vanligast är kanske för opinionsbildning. Vill man föra ut sina åsikter och få kommentarer och debatt så är Twitter ett snabbt och flexibelt medium.

Ett annat intressant fenomen är hur Twitter används i kombination med andra mera traditionella media. Att följa stora sporthändelser i TV och twittra parallellt ger en extra dimension åt upplevelsen. Eller att som igår kväll se partiledardebatten mellan Reinfeldt och Löfven på TV och samtidigt läsa av alla hundratals kommentarer som strömmar in ger lite extra nerv åt en annars halvtråkig föreställning.

Med hjälp av så kallade #hashtags kan man också knyta likasinnade närmare sig och etablera ett forum för fördjupning och utveckling. Det tycks vara särskilt vanligt bland lärare och för skolutveckling. Här finns exempelvis #skolchatt och #skolanförst.

Själv har jag mest använt Twitter för att sprida och inhämta information. Om något ämne intresserar dig särskilt mycket, exempelvis högre utbildning, kan du via mediet lätt hålla dig uppdaterad och snabbt få tillgång till publicerade artiklar eller annat relevant och inom det området.

Det är också vanligt att twittra från konferenser och olika föreläsningar. Det gör att man utan att närvara kan följa vad som sägs, särskilt om det kommer något nytt eller ett mera spektakulärt utspel. Är du redan väl insatt i ämnet räcker det faktiskt med lite löpande kortinformation för att kunna hänga med bra. Klimatsmart är det väl också då det reducerar resandet.

En del säger att de inte har tid med Twitter, vilket för mig är svårt att förstå. Då har man väl inte heller tid att läsa tidningar eller att följa nyheter på andra sätt. Några minuter då och då på twitter ökar snarare din effektivitet om det är det du är ute efter.

Jag har tidigare i bloggen gjort ett par inlägg om twitter, här och här.

Vad göra med 1,2 miljarder till högre utbildning?

14 Mar

Regeringen har nu spelat ut sin stora satsning på högre utbildning inför kommande år. Det kan för all del komma mera, men då säkert i mindre portioner. Det är förstås lovvärt att satsningen görs och inte heller så överraskande att det handlar om nya utbildningsplatser, hela 10000. Regering och riksdag kan i praktiken bara styra och utveckla den högre utbildningen på två sätt. Med regler och med resurser. Tur då att man här väljer det senare.

För min egen del kan jag tänka mig lite andra prioriteringar om jag skulle disponera hela 1200 miljoner kronor för högre utbildning.

Jag skulle satsa på att understödja kvalitetsutvecklingen. Ungefär halva beloppet – 600 miljoner – lägger jag därför på en förstärkt studentpeng i första hand till det stora hum/sam-området. Det skulle bidra till en högre lärartäthet i undervisningen, vilket troligen är en av de mest angelägna kvalitetsreformerna i dagens läge.

En annan kvalitetshöjande åtgärd är att få in flera utländska studenter i våra utbildningar. Jag behåller studieavgifterna, men satsar på ett kraftigt utbyggt stipendieprogram, säg ytterligare 200 miljoner kronor. Så länge svenska studenter betalar avgifter för studier utomlands (med ett par länder undantagna) är det rimligt att vi ansluter oss till praxis och konkurrerar på lika villkor. Det visar sig också att antalet utländska betalstudenter nu ökar och med ett väl utbyggt stipendieprogram kan den trenden förstärkas.

Slutligen har jag ca 400 miljoner kronor kvar. De lägger även jag på lärarutbildningen. Men inte bara på den reguljära utbildningen utan också på att skapa alternativa vägar in i läraryrket. Det tror jag kan attrahera bristvaran naturvetare/tekniker liksom det kan bidra till att höja yrkets status och ge bättre anställningsvillkor. Se här.

Nu har jag gjort av med 1,2 miljarder kronor på 10 minuter 🙂

Bra med flera vägar in i läraryrket

12 Mar

Journalist kan du bli på många olika sätt. Det finns en mer reguljär utbildningsgång, tre eller fyraårig, vid ett antal universitet i landet. Ett flertalt folkhögskolor har praktiskt inriktade kurser om en termin eller två för de som redan anser sig ha den ämnesmässiga grunden. Dessutom finns ett betydande antal skribenter och journalister verksamma utan någon formell journalistutbildning alls. Däremot har de oftast en gedigen akademisk grund att stå på och är ibland, men inte alltid, specialiserade mot vissa ämnen. Någon formell legitimation för journalistyrket finns inte.

Är dessa många vägar in i yrket ett problem? Har de bidragit till att sänka professionens status eller försämrat löner och arbetsvillkor? Är de journalister som inte gått den reguljära utbildningen sämre skribenter än de andra? Alla dessa frågor ska rimligen besvaras med ett nej. Snarare kan de alternativa ingångarna till yrket ha hjälpt till att göra det mera attraktivt.

Då är frågan varför inte samma synsätt kan tillämpas på läraryrket? Jag har aldrig fått något bra svar på den frågan.

Visst borde exempelvis en intresserad civilingenjör eller en engagerad samhällsvetare med en mastersexamen i bagaget kunna få tillträde till läraryrket? Och detta utan att först hänvisas till årsvisa omskolningskurser och att åter leva på studiemedel? Sådana lärare tillför inte bara ny energi och annorlunda infallsvinklar till undervisningen utan bidrar också till att öppna skolans värld mot arbetslivet utanför. En god gissning är också att andelen män i lärarkåren då kommmer att öka något. Alternativa ingångar i yrket kanske rent av bidrar till höjda löner?

Vad finns för invändningar? Ja, att jämföra med det strikt reglerade läkaryrket håller inte, menar jag. Snarare kan man inspireras av hur många framgångsrika människor det finns i arbetslivet som inte alls tycks ha en relevant utbildningsbakgrund för det de sysslar med. Men det tycks fungera utmärkt ändå. En gedigen akademisk grund kan leda vidare i många olika riktningar. En annan invändning som ibland framförs i lite inlindade former är att man utan lärarutbildning missar den ”ideologiska inskolningen” i yrket. Det må så vara, men det kanske är lika bra det. I längden är det elevernas utveckling och resultat som är en indikation på lärarnas kvalitet.

Alltså, bekämpa inte olika initiativ såsom Teach for Sweden och kortare omskolningskurser för yrkesverksamma akademiker. Vad jag förstår är de båda lärarfackliga organisationerna mer eller mindre positiva, liksom regeringen. Och kanske i ännu högre grad socialdemokraterna som just i dagarna gjort ett skolpolitiskt utspel – se här. I rapporten redovisas också olika tillfälliga specialinsatser som gjorts under de senaste 15 åren för att rekrytera flera lärare – SÄL, KUT, VAL, ULV och allt vad de benämns. Tusentals lärare har genom dessa improviserade insatser tillförts skolan vid sidan om den reguljära utbildningen. Fortsätt så!

Kvalitetssystem prioriteras före kvalitet

10 Mar

För ett och ett halvt år sedan skrev jag om Toyota på min blogg. Företagets kvalitetssystem var tidigare världsledande och beundrades av många. Ändå höll det på att sluta i en katastrof – se här.

Detta illustrerar att det inte finns något givet samband mellan ett väl utvecklat kvalitetssystem och hög faktisk kvalitet och goda resultat i verksamheten. Men denna lärdom tycks vi inte ha tagit till oss inom den högre utbildningen.

Om man skulle summera all den tid och kraft som under senare år har lagts ned på att utforma ett kvalitetssystem för högskolesektorn så ter sig resursinsatsen helt orimlig. Och debatten som den nu förs handlar ofta om vem som har haft mest rätt genom åren och om vad regeringen har gjort fel i denna fråga. Föga konstruktivt, och inte är det över än. Minst ett par år till ska det processas och bråkas om en ny modell för kvalitetsutvärdering.

Däremot hör man väldigt lite om vad som görs för att förbättra den faktiska kvaliteten i verksamheten och att lyfta resultaten. Rapporter om det allvarsamma läget för svensk högre utbildning kommer i en strid ström. Inte bara ifrån utomstående experter utan också från engagerade högskolelärare. Tyvärr avfärdas dessa ofta med en axelryckning eller med tystnad.

Det finns andra problem med allt för elaborerade kvalitetssystem; de driver administration och en växande dokumentflora. Mängder av uppgifter, statistik, självvärderingar och analyser ska sammanställas och utarbetas. Av vem? Jo, av undervisande och lärare och forskare samt av en växande kader av specialiserade tjänstemän. Inte alla ser sambandet mellan NPM-tendenser och arbete med kvalitetsprocesser. Det borde man göra.

Min förhoppning är alltså att vi kan lägga större kraft och mera tid på direkta åtgärder för att förbättra kvaliteten i undervisningen och forskningen och ägnar mindre tid år processer och käbbel om vem som har rätt. De som är mitt i verksamheten vet bäst vad som behöver åtgärdas och förbättras utan att tyngas av överarbetade kvalitetsmodeller.

 

Gör det något att vi dalar i rankingtabeller?

7 Mar

Igår publicerades en i media uppmärksammad ranking av världens universitet. Det är Times Higher Education som årligen rankar världens universitet baserat på vilket ”rykte” de har bland ledande akademiker runt om i världen.

Med all rätt kan man ifrågasätta metoden som säkert gynnar de äldre och välkända universiteten och gör det svårt för nya progressiva lärosäten att nå toppositioner. Likafullt fyller rankingen en funktion och inget lärosäte med ambitioner kan nonchalera den. Om inte annat påminns universitetsledningarna av media och politiker som gillar förenklingar som dessa.

Anseende eller rykte är inget man själv kan besluta om, vare sig som individ eller organisation. Det är något som ska förtjänas och tilldelas utifrån av andra. Det är därför lite poänglöst att bemöta den här typen av rankingar med argument som att ”vi vet att vi är mycket bättre än så här”.

Jag har inte sett hela den aktuella rankingen utan bara listan med de 100 främsta där endast Karolinska institutet finns med som svenskt lärosäte. Troligen är dock trenden genomgående densamma; svenska lärosäten försämrar sina relativa positioner och det är egentligen inte så konstigt. Jag har några förklaringar:

Toppuniversiteten i denna tabell är elitistiska på ett helt annat sätt än vad vi är vana vid i Sverige. Det gäller inte minst med avseende på hur man rekryterar sina lärare och forskare. Här ställs mycket höga krav på prestationer från dag ett och de som inte håller måttet omfattas knappast av något reellt anställningsskydd. Den tenure trackmodell vi försöker införa i Sverige är möjligen ett steg på vägen, men påminner i sin tillämpning för mycket om det vi tidigare benämnde ”reglerad befordringsgång”. Den bidrar dessutom till att ytterligare minska rörligheten mellan lärosäten, vilket försämrar den relativa kvaliteten i akademisk verksamhet – det är väl belagt. Se för övrigt den nyligen publicerade SNS-rapporten som trycker starkt på just detta förhållande i Sverige.

Också när vi ser till hur studenter rekryteras och antas till utbildning skiljer vi oss i Sverige från de högst rankade universiteten. Där görs aktiva urval i strävan att anta de mest studiebegåvade och högst motiverade individerna. Rättvisa, transparens, breddad rekrytering? Knappast, i alla fall inte som vi ser på det i vårt land.

Därtill kan läggas att de universitet som rankas högt ofta är mycket välförsedda med resurser och donationer av olika slag. Det går färre studenter per lärare och undervisning är lika viktigt som forskning.

De svenska universiteten kommer sannolikt att fortsätta dala i internationella rankingar som denna. Sedan är förstås frågan om det gör något? Vi kanske ska vara stolta över den mera folkliga och demokratiska inriktning som kännetecknar våra lärosäten? Då blir utmaningen i stället att få förståelse bland allmänhet, politiker och media för en annan syn på kvalitet och på syftet med vår högre utbildning och forskning. Det blir nog inte lätt i en allt mer globaliserad värld. Vi ser inom andra områden hur influenser och tryck utifrån leder till gränslösa strukturer och någon form av anpassning.

Vad tycker du?

 

Kollegial styrning – en repris

5 Mar

Idag återanvänder jag ett årsgammalt inlägg från min blogg. Det är ett av de mest lästa och än mer aktuellt idag mot bakgrund av konflikter inom olika lärosäten.

Från tid till annan blommar debatten upp om hur universitet och högskolor ska organiseras och styras. Begreppet kollegialt styre och varianter på detsamma används frekvent, ofta utan någon närmare definition. Av det jag fångar upp från sociala medier och andra sammanhang så förstår jag att det åter har hettat till i den här frågan.

Det som senast utlöst debatten är sannolikt den artikel som några statsvetare vid Uppsala universitet, med Shirin Ahlbäck Öberg i spetsen, publicerade på nyåret. Enligt min mening är den något yvig och hänvisar dessutom till förhållanden som få utomstående känner till. Mina kommentarer här. Sedan finns en mycket välgjord och skarp C-uppsats från samma statsvetenskapliga institution i Uppsala med Elin Sundberg som författare. Den analyserar konsekvenserna av den så kallade autonomireformen och illusterar effekterna av reformen vid fyra lärosäten i Sverige. Uppsatsen kan hämtas här (skriv in ”Autonomireformen” och ”Elin Sundberg”). Den har kommenterats flitigt i sociala medier under senare tid.

Vad menas med kollegial styrning? Här är en sammanfattning lika god som någon annan:

  • Kollegorna väljer sina ledare, primärt prefekt, dekan och rektor
  • Viktigare beslutsorgan sammansätts av valda kollegor, i första hand gäller det fakultetsnämnder och institutionsstyrelser
  • De arbetsformer som används kännetecknas av alla kollegors delaktighet, analyser och rationella överväganden syftande till konsensusbeslut
  • Alla anställda vid lärosätet är inte kollegor, enbart de vetenskapligt kompetenta

Vad ska omfattas av den kollegiala styrningen? Här blir det betydligt svårare, men i Elin Sundbergs uppsats hänvisas till definitioner av två tidigare universitetsrektorer, Bo Sundqvist i Uppsala och Inge-Bert Täljedal i Umeå.

  • Den kollegiala styrningen ska omfatta forskningens och utbildningens kvalitet, konkret handlar det om bedömning av avhandlingar, uppläggning av utbildningar, bedömning av kandidater till anställningar och frågor som rör forskningssatsningar och inrättandet av nya ämnen (Sundqvist).
  • Den kollegiala styrningens ansvarsområde måste vara avgränsat på ett sådant sätt att lärarna har tillräckligt stor kunskaps- och värdegenmenskap för att kunna ta det kollegiala ansvaret för normbildning på området (Täljedal).

Nu mina åsikter.

Jag bejakar fullt ut kollegial styrning med den inriktning och de avgränsningar som Sundqvist och Täljedal har definierat ovan. Det är närmast en självklarhet att de komptenta lärarna och forskarna ska ha ett avgörande inflytande över utbildningens och forskningens inriktning och former. Någon däremot? Då var det sagt, men nu kommer ett försök till problematisering.

  1. Många som förespråkar den kollegiala styrningen håller sig inte till de avgränsningar som definierats ovan. Man får ibland känslan av att allt beslutsfattande och alla arbetsprocesser inom ett lärosäte ska omfattas av de kollegiala principerna. En intressant övning vore att gå igenom de ärenden som har hanterats av ett slumpvis urval fakultetsnämnder och institutionsstyrelser vid våra lärosäten. Jag är övertygad om att där förekommer mycket mer än vad Bo Sundqvist angav ovan. Frågor om vaktmästeriservice, IT-system, ekonomiska redovisningsmodeller och dylikt är inte sällsynta. Har kollegorna tillräcklig kunskap för att kunna ta ansvaret inom det aktuella området (Täljedal)? Det blir ett uppenbart problem att den den kollegiala styrningens omfattning och räckvidd sällan definieras och avgränsas av de som förespråkar den.
  2. En annan intressant iakttagelse är att den kollegiala styrningens förespråkare tenderar att hävda den i alla sammanhang och i de mest skilda kontexter. Kan det möjligen vara så att denna styrmodell fungerar bättre i vissa lägen och sämre i andra? Bo Rothstein brukar säga att kollegial styrning är suverän i ”vackert väder”, men fungerar illa när det tar emot och krävs smärtsamma beslut om prioriteringar och avveckling. Varför har inte denna styrfilosofi slagit rot lika tydligt i de nyare högskolorna? De befolkas ju i hög grad av lärare från äldre lärosäten med den erfarenheten i bagaget. Kan det vara så att ett större beroende av omvärldsfaktorer och snabbt ändrade yttre omständigheter tvingar fram andra ledningsformer och mera så kallad linjestyrning? Högskolorna är mera utsatt och sårbara än de större och äldre universiteten. Olika förutsättningar kräver således olika styrmodeller.
  3. Vidare tycker jag att statsvetarna i detta fall fäster för liten vikt vid de konstitutionella förutsättningarna. Alla universitet och högskolor (utom Chalmers och Jönköping) är statliga förvaltningsmyndigheter som lyder under regeringen (grundlagen). Även om det finns en viss särlagstiftning inom högskoleområdet så är det klart att det statliga huvudmannaskapet har betydelse för lärosätenas interna styrning och organisation. Universitets- och högskolestyrelser är kollektivt ansvariga inför regeringen för all verksamhet inom lärosätet och måste förstås agera därefter. Utvecklingen inom statsförvaltningen går dessutom mot en ökad toppstyrning och större konformitet. Det är lite märkligt tycker jag att så få av den kollegiala styrningens anhängare oroar sig för denna så kallade associationsform. Men det gör jag.
  4. Det hänvisas ibland till ledande utländska universitet och den starka kollegiala traditionen inom dessa. Såvitt jag vet är det en sanning med modifikation. De universitet som toppar alla rankinglistor är med få undantag amerikanska. Att påstå att dessa är i avsaknad av toppstyrning eller management är inte sant. Dessutom kännetecknas de av höga och många gånger skoningslösa prestationskrav som är främmande för den svenska organisationskulturen. Den här typen av jämförelser blir därför mindre relevanta.
  5. Till sist menar jag att det är något bekymmersamt att majoriteten av de anställda vid ett lärosäte är utestängda från de sammanhang där för dem viktiga frågor avgörs. Alla är ju inte kollegor och som jag nämnt tidigare är det mycket annat än inomvetenskapliga frågeställningar som hanteras i de kollegiala organen. Många tjänstemän och tekniskt anställda får alltså inte vara med i de fora där för dem viktiga frågor diskuteras och avgörs. Ibland drar jag parallellen till 1921 då kvinnlig rösträtt infördes i Sverige och konstaterar att motståndarna till reformen använde samma typ av argument då mot kvinnorna som nu används för att utestänga T/A-personalen från viktiga beslutsorgan. Vid flera lärosäten är denna personalkategori inte ens röstberättigad vid val till beslutande organ.

Sammanfattningsvis menar jag att debatten om kollegial styrning vinner på att nyanseras. Styrmodellen har sin styrka och potential när den begränsas till de områden som den är avsedd för. Och att låta en mer renodlad företags- eller förvaltningsmodell breda ut sig inom våra lärosäten vore lika illa. Bäst är förstås den optimala balansen med rätta kompetenser i relevanta sammanhang. Dessutom skulle den fortsatta utvecklingen vinna på att baseras på mera empiri och mindre ideologi. Forskning, helt enkelt!

”Lärarutbildningen släpar efter..”

3 Mar

Att IT-utvecklingen går snabbt är en truism. Som en illustration till det lyfter två forskare i dagens DN fram hur uppkopplade vi är och lanserar begreppet ”sakernas internet”. Tänkvärt.

Men idag vill jag kort beröra lärarutbildningen. I denna artikel från Computer Sweden beklagar man sig över hur illa ställt det är med IT för blivande lärare. Man tycks använda digitala verktyg och IT som ett pedagogiskt hjälpmedel mindre i lärarutbildningen än vad man gör ute i skolorna och det låter förstås illavarslande. Men först en lite utvikning.

När jag själv var aktiv och ansvarig för lärarutbildning på 1980-talet så minns jag hur olika intressegrupper i samhället ansatte utbildningen och ville ha in ”sina moment” i kursplanerna. Som exempel uppvaktades jag en gång av Svenska livräddningssällskapet som absolut ville ha med några poäng livräddningskunskap i utbildningen. ”Det kan handla om liv och död” sa man och är inte simkunnighet för alla barn ett mycket viktigt mål för skolan? Jovisst, men lärarutbildningen var då – och är säkert även idag – drabbad av fenomenet ”stoffträngsel”.

När många olika viktiga moment ska packas in i utbildningen blir det till sist varken hackat eller malet. Man ser inte skogen för alla träd och möjligheten till akademisk fördjupning uteblir. Ska lärarutbildningen förbli en högskoleutbildning måste den stå emot vissa påtryckningar utifrån och skapa gynnsamma möjligheter för intellektuellt arbete och kritisk reflektion. Det i sin tur ställer förstås krav på en välplanerad yrkesintroduktion för de nya lärarna när de väl kommer ut på fältet. Men det är en annan fråga.

Med detta sagt menar jag att när kraven på mera IT i lärarutbildningen förs fram så handlar det om något annat. Det är inte ett nytt ämne som ska ges ett antal veckors utrymme i utbildningen. Det är ett synsätt och arbetsformer som ska genomsyra utbildningen hela vägen från dag ett. När universitetskanslersämbetets företrädare i artikeln därför hävdar att den centrala styrningen av utbildningsplanerna måste skärpas så tror jag att det är ett stickspår – skrivningarna finns ju redan där i examenskraven.

Helt avgörande i det här fallet är i stället lärarutbildarna och den pedagogik som de själva tillämpar i utbildningen. Det är farligt att generalisera och förhållandena varierar säkert stort över landet och mellan olika individer. Men det är inte länge sedan jag hörde att vissa högskolelärare inte ens hade börjat använda e-post. Och hur många av högskolans lärare är aktiva i sociala medier och använder dessa i undervisningen? Vet man vad MOOC står för? Finns experimentlustan och nyfikenheten? Tyvärr tror jag att vi har en stor eftersläpning här och så länge lärarnas kompetens och attityd inte är ”up to date” så hjälper det inte att ändra i styrdokumenten.

Sedan är förstås frågan om det är rätt att skuldbelägga de enskilda lärarutbildarna eller om det är någon form av systemfel. Troligen är det lite av både och. Och jag själv har ingen enkel lösning att komma med. Det är dock viktigt att identifiera problemet innan man vidtar åtgärder.

Det vore intressant att få kommentarer från aktiva lärarutbildare och lärarstudenter. Hur ser ni på det här med mera IT i lärarutbildningen?