Gör det något att vi dalar i rankingtabeller?

7 Mar

Igår publicerades en i media uppmärksammad ranking av världens universitet. Det är Times Higher Education som årligen rankar världens universitet baserat på vilket ”rykte” de har bland ledande akademiker runt om i världen.

Med all rätt kan man ifrågasätta metoden som säkert gynnar de äldre och välkända universiteten och gör det svårt för nya progressiva lärosäten att nå toppositioner. Likafullt fyller rankingen en funktion och inget lärosäte med ambitioner kan nonchalera den. Om inte annat påminns universitetsledningarna av media och politiker som gillar förenklingar som dessa.

Anseende eller rykte är inget man själv kan besluta om, vare sig som individ eller organisation. Det är något som ska förtjänas och tilldelas utifrån av andra. Det är därför lite poänglöst att bemöta den här typen av rankingar med argument som att ”vi vet att vi är mycket bättre än så här”.

Jag har inte sett hela den aktuella rankingen utan bara listan med de 100 främsta där endast Karolinska institutet finns med som svenskt lärosäte. Troligen är dock trenden genomgående densamma; svenska lärosäten försämrar sina relativa positioner och det är egentligen inte så konstigt. Jag har några förklaringar:

Toppuniversiteten i denna tabell är elitistiska på ett helt annat sätt än vad vi är vana vid i Sverige. Det gäller inte minst med avseende på hur man rekryterar sina lärare och forskare. Här ställs mycket höga krav på prestationer från dag ett och de som inte håller måttet omfattas knappast av något reellt anställningsskydd. Den tenure trackmodell vi försöker införa i Sverige är möjligen ett steg på vägen, men påminner i sin tillämpning för mycket om det vi tidigare benämnde ”reglerad befordringsgång”. Den bidrar dessutom till att ytterligare minska rörligheten mellan lärosäten, vilket försämrar den relativa kvaliteten i akademisk verksamhet – det är väl belagt. Se för övrigt den nyligen publicerade SNS-rapporten som trycker starkt på just detta förhållande i Sverige.

Också när vi ser till hur studenter rekryteras och antas till utbildning skiljer vi oss i Sverige från de högst rankade universiteten. Där görs aktiva urval i strävan att anta de mest studiebegåvade och högst motiverade individerna. Rättvisa, transparens, breddad rekrytering? Knappast, i alla fall inte som vi ser på det i vårt land.

Därtill kan läggas att de universitet som rankas högt ofta är mycket välförsedda med resurser och donationer av olika slag. Det går färre studenter per lärare och undervisning är lika viktigt som forskning.

De svenska universiteten kommer sannolikt att fortsätta dala i internationella rankingar som denna. Sedan är förstås frågan om det gör något? Vi kanske ska vara stolta över den mera folkliga och demokratiska inriktning som kännetecknar våra lärosäten? Då blir utmaningen i stället att få förståelse bland allmänhet, politiker och media för en annan syn på kvalitet och på syftet med vår högre utbildning och forskning. Det blir nog inte lätt i en allt mer globaliserad värld. Vi ser inom andra områden hur influenser och tryck utifrån leder till gränslösa strukturer och någon form av anpassning.

Vad tycker du?

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: