Kollegial styrning – en repris

5 Mar

Idag återanvänder jag ett årsgammalt inlägg från min blogg. Det är ett av de mest lästa och än mer aktuellt idag mot bakgrund av konflikter inom olika lärosäten.

Från tid till annan blommar debatten upp om hur universitet och högskolor ska organiseras och styras. Begreppet kollegialt styre och varianter på detsamma används frekvent, ofta utan någon närmare definition. Av det jag fångar upp från sociala medier och andra sammanhang så förstår jag att det åter har hettat till i den här frågan.

Det som senast utlöst debatten är sannolikt den artikel som några statsvetare vid Uppsala universitet, med Shirin Ahlbäck Öberg i spetsen, publicerade på nyåret. Enligt min mening är den något yvig och hänvisar dessutom till förhållanden som få utomstående känner till. Mina kommentarer här. Sedan finns en mycket välgjord och skarp C-uppsats från samma statsvetenskapliga institution i Uppsala med Elin Sundberg som författare. Den analyserar konsekvenserna av den så kallade autonomireformen och illusterar effekterna av reformen vid fyra lärosäten i Sverige. Uppsatsen kan hämtas här (skriv in ”Autonomireformen” och ”Elin Sundberg”). Den har kommenterats flitigt i sociala medier under senare tid.

Vad menas med kollegial styrning? Här är en sammanfattning lika god som någon annan:

  • Kollegorna väljer sina ledare, primärt prefekt, dekan och rektor
  • Viktigare beslutsorgan sammansätts av valda kollegor, i första hand gäller det fakultetsnämnder och institutionsstyrelser
  • De arbetsformer som används kännetecknas av alla kollegors delaktighet, analyser och rationella överväganden syftande till konsensusbeslut
  • Alla anställda vid lärosätet är inte kollegor, enbart de vetenskapligt kompetenta

Vad ska omfattas av den kollegiala styrningen? Här blir det betydligt svårare, men i Elin Sundbergs uppsats hänvisas till definitioner av två tidigare universitetsrektorer, Bo Sundqvist i Uppsala och Inge-Bert Täljedal i Umeå.

  • Den kollegiala styrningen ska omfatta forskningens och utbildningens kvalitet, konkret handlar det om bedömning av avhandlingar, uppläggning av utbildningar, bedömning av kandidater till anställningar och frågor som rör forskningssatsningar och inrättandet av nya ämnen (Sundqvist).
  • Den kollegiala styrningens ansvarsområde måste vara avgränsat på ett sådant sätt att lärarna har tillräckligt stor kunskaps- och värdegenmenskap för att kunna ta det kollegiala ansvaret för normbildning på området (Täljedal).

Nu mina åsikter.

Jag bejakar fullt ut kollegial styrning med den inriktning och de avgränsningar som Sundqvist och Täljedal har definierat ovan. Det är närmast en självklarhet att de komptenta lärarna och forskarna ska ha ett avgörande inflytande över utbildningens och forskningens inriktning och former. Någon däremot? Då var det sagt, men nu kommer ett försök till problematisering.

  1. Många som förespråkar den kollegiala styrningen håller sig inte till de avgränsningar som definierats ovan. Man får ibland känslan av att allt beslutsfattande och alla arbetsprocesser inom ett lärosäte ska omfattas av de kollegiala principerna. En intressant övning vore att gå igenom de ärenden som har hanterats av ett slumpvis urval fakultetsnämnder och institutionsstyrelser vid våra lärosäten. Jag är övertygad om att där förekommer mycket mer än vad Bo Sundqvist angav ovan. Frågor om vaktmästeriservice, IT-system, ekonomiska redovisningsmodeller och dylikt är inte sällsynta. Har kollegorna tillräcklig kunskap för att kunna ta ansvaret inom det aktuella området (Täljedal)? Det blir ett uppenbart problem att den den kollegiala styrningens omfattning och räckvidd sällan definieras och avgränsas av de som förespråkar den.
  2. En annan intressant iakttagelse är att den kollegiala styrningens förespråkare tenderar att hävda den i alla sammanhang och i de mest skilda kontexter. Kan det möjligen vara så att denna styrmodell fungerar bättre i vissa lägen och sämre i andra? Bo Rothstein brukar säga att kollegial styrning är suverän i ”vackert väder”, men fungerar illa när det tar emot och krävs smärtsamma beslut om prioriteringar och avveckling. Varför har inte denna styrfilosofi slagit rot lika tydligt i de nyare högskolorna? De befolkas ju i hög grad av lärare från äldre lärosäten med den erfarenheten i bagaget. Kan det vara så att ett större beroende av omvärldsfaktorer och snabbt ändrade yttre omständigheter tvingar fram andra ledningsformer och mera så kallad linjestyrning? Högskolorna är mera utsatt och sårbara än de större och äldre universiteten. Olika förutsättningar kräver således olika styrmodeller.
  3. Vidare tycker jag att statsvetarna i detta fall fäster för liten vikt vid de konstitutionella förutsättningarna. Alla universitet och högskolor (utom Chalmers och Jönköping) är statliga förvaltningsmyndigheter som lyder under regeringen (grundlagen). Även om det finns en viss särlagstiftning inom högskoleområdet så är det klart att det statliga huvudmannaskapet har betydelse för lärosätenas interna styrning och organisation. Universitets- och högskolestyrelser är kollektivt ansvariga inför regeringen för all verksamhet inom lärosätet och måste förstås agera därefter. Utvecklingen inom statsförvaltningen går dessutom mot en ökad toppstyrning och större konformitet. Det är lite märkligt tycker jag att så få av den kollegiala styrningens anhängare oroar sig för denna så kallade associationsform. Men det gör jag.
  4. Det hänvisas ibland till ledande utländska universitet och den starka kollegiala traditionen inom dessa. Såvitt jag vet är det en sanning med modifikation. De universitet som toppar alla rankinglistor är med få undantag amerikanska. Att påstå att dessa är i avsaknad av toppstyrning eller management är inte sant. Dessutom kännetecknas de av höga och många gånger skoningslösa prestationskrav som är främmande för den svenska organisationskulturen. Den här typen av jämförelser blir därför mindre relevanta.
  5. Till sist menar jag att det är något bekymmersamt att majoriteten av de anställda vid ett lärosäte är utestängda från de sammanhang där för dem viktiga frågor avgörs. Alla är ju inte kollegor och som jag nämnt tidigare är det mycket annat än inomvetenskapliga frågeställningar som hanteras i de kollegiala organen. Många tjänstemän och tekniskt anställda får alltså inte vara med i de fora där för dem viktiga frågor diskuteras och avgörs. Ibland drar jag parallellen till 1921 då kvinnlig rösträtt infördes i Sverige och konstaterar att motståndarna till reformen använde samma typ av argument då mot kvinnorna som nu används för att utestänga T/A-personalen från viktiga beslutsorgan. Vid flera lärosäten är denna personalkategori inte ens röstberättigad vid val till beslutande organ.

Sammanfattningsvis menar jag att debatten om kollegial styrning vinner på att nyanseras. Styrmodellen har sin styrka och potential när den begränsas till de områden som den är avsedd för. Och att låta en mer renodlad företags- eller förvaltningsmodell breda ut sig inom våra lärosäten vore lika illa. Bäst är förstås den optimala balansen med rätta kompetenser i relevanta sammanhang. Dessutom skulle den fortsatta utvecklingen vinna på att baseras på mera empiri och mindre ideologi. Forskning, helt enkelt!

Annonser

2 svar to “Kollegial styrning – en repris”

  1. Joakim Palestro mars 7, 2014 den 13:23 #

    klokt skrivet PeO! Frågan är komplex, men jag tycker du fångat essensen på ett beundransvärt enkelt och tydligt sätt.

    • P-O Rehnquist mars 7, 2014 den 13:27 #

      Tack för det! Jag har genom åren haft anledning att fundera en hel del över den här frågan. Komplext och svårfångat är just vad det är och somliga gör sitt för att dimman ska tätna 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: