Ett bakslag för kollegialiteten som ledningsmodell

Liksom de flesta utomstående har jag ingen uppfattning om vad som har förorsakat ledningskrisen vid Uppsala universitet. Men jag vet att universitets konsistorium imorgon kommer att ta ställning och försöka vända utvecklingen i en mera konstruktiv riktning. Låt oss hoppas att man lyckas. Hur det än går tycks det finnas många förlorare.

Det är en ödets ironi att de starkaste anhängarna av så kallad kollegial styrning finns vid Uppsala universitet. Se bland annat här. För det vi nu bevittnar är ett näst intill totalt haveri för den styrmodellen.

Om uppgifter i media stämmer är det ett dussin kollegialt valda ledare (vicerektorer och dekaner) vid universitetet som har agerat för att bli av med rektor Eva Åkesson. Uppenbarligen har dessa – ”de främste bland likar” – gjort det på eget bevåg utan att diskutera eller försöka förankra sitt ställningstagande bland de kollegor som har valt dem. Självklart har inte heller de 60 % av universitetets anställda som är tjänstemän eller teknisk personal invigts i skeendet (de ingår ej i den kollegiala kretsen). Studenterna verkar också vara tagna på sängen och är tydligen av en annan uppfattning i sakfrågan. Samtidigt ska man veta att de som vill stärka de kollegiala processer inom våra lärosäten ofta framhåller dessa som högsta graden av interndemokrati. Snacka om att falla på eget grepp.

Om man följer de senaste veckornas rapporter i UNT framgår andra betänkliga inslag i utvecklingen. De kritiska vicerektorerna och dekanerna tycks inte på ett tydligt sätt ha fört fram sina åsikter till rektor själv. De har i stället agerat vid sidan om och bland annat i ett tidigt stadium uppvaktat den politiska ledningen i utbildningsdepartementet. Märkligt och lite fegt kan tyckas.

Svårast av allt är att få en uppfattning om vad kritiken handlar om. Det som hittills har framkommit är väldigt svepande på temat ”akademisk legitimitet”. Ska man försöka avsätta någon är det väl inte för mycket begärt att anställda, studenter och en engagerad allmänhet får veta varför? Men icke. Det vi hittills har bevittnat är akademins interna processer när de fungerar som sämst.

Själv bejakar jag den kollegiala modellen, men i avgränsade frågor och i givna situationer. Se här.

Slutligen kan jag inte mitt i allt elände låta bli att länka till denna lite roliga insändare.