Om högskolans styrning

29 Jan

Idag läser jag en mycket intressant artikel på DN debatt. Några välmeriterade forskare menar att ”högskolans styrning hotar kreativitet och kritik”.

Inlägget är positivt på flera sätt. Det jag främst noterar är det resonerande och mera ödmjuka tonläget. Tidigare har kommit närmast aggressiva och känslomässigt färgade utspel från statsvetarna i Uppsala. Dessutom uppskattar jag särskilt att kritiken mot NPM tonas ned och att man tillskriver denna trend en kärna av förnuft och rimlighet. All skattefinansierad verksamhet måste kunna redovisa sina resultat och göra trovärdigt att den hushåller med sina resurser. Bra så.

Men, för det finns alltid ett men. I det följande listas vad jag menar är oklart eller tveksamt i det aktuella debattinlägget.

  • Dessa vetenskapens företrädare hänvisar till aktuell forskning om den svenska högskolans styrning. Det vore intressant att få ta del av densamma. Hittills har jag från Uppsala bara sett en bra magisteruppsats och två debattartiklar – de senare handlade om förhållandena inom högskolan i Gävle. Rent allmänt är det nog svårt att dra några stabila och vetenskapligt grundade  slutsatser om en så färsk reform som den nu kritiserade, men upp till bevis.
  • Universitet och högskolor (med något undantag) är statliga myndigheter som med regeringsformens formulering ”lyder under regeringen”. De leds också av styrelser med så kallat ”fullt ansvar”. Det förvånar mig att detta förhållande inte alls problematiseras, det nämns inte ens av kritikerna. Självklart måste det få konsekvenser för hur styrningen utformas också inom lärosätena. Själv menar jag att den statliga myndighetsformen blir ett växande problem för den fria forskningen och utbildningen, men just detta förhållande tycks inte bekymra debattörerna.
  • Man bör lita mera på professionen och ge den större frihet, sägs det. Samtidigt kritiserar man hur friheten har utnyttjats vid vissa högskolor. Men det är ju de professionella vid dessa högskolor som har utformat sina egna styrmodeller! De har tagit var på sin frihet och förändrat. Och då ska man veta att de akademiska ledarna vid högskolorna nästan undantagslöst är fostrade vid de större och äldre universiteten. Frihet, men på våra villkor, är det vad man menar?
  • Den kollegiala styrningen fungerar bra i ”vackert väder” brukar statsvetaren Bo Rothstein säga. Men vid neddragningar, omprioriteringar och svåra beslut så blir det genast värre. Här skulle man också vilja se mera forskning, gärna komparativ. Hur styrs de mest framgångsrika lärosätena i andra länder? (Ja, inte har de svaga universitetsledningar).
  • Den interna demokratin är hotad, sägs i artikeln. Men interndemokrati är inget lyckat begrepp i en verksamhet där mer än hälften av de anställda inte ens räknas som kollegor. Debattörerna menar nämligen att bara de med doktorsexamen är de som ska ges verkligt inflytande i flertalet viktiga frågor. Även detta förhållande vid en modern arbetsplats år 2014 borde upp i diskussionen, men nämns ej här.
  • Forskningen är politiskt styrd, säger debattörerna. Jo, i viss mån är det nog så. Samtidigt har de fria fakultetsmedlen (som lärosätet självt disponerar) ökat betydligt under senare år. Och det är svårt att uppröras över att de strategiska forskningsmedel som regeringen anvisade härom året var inriktade mot vissa breda områden. Om man exempelvis vill ha mera medicinsk forskning om de stora folksjukdomarna så menar jag att detta är en högst rimlig form av styrning från regeringen. Den lämnar ändå stor frihet åt forskarna att själva välja inriktning och metod. Så i vilken mening har forskningen under senare år blivit mera styrd – och av vem?

Idag läser jag för övrigt i media om den ”fria forskning” som har belagt att den som promenerar och samtidigt hanterar sin mobil vinglar mera än den utan mobil. Jojo, en viss styrning kanske inte vore så dumt ändå 🙂

Men, som sagt. Artikeln är bra och ett klart steg framåt. Forskarna vill ha mera debatt i denna angelägna fråga. Låt oss hoppas att de blir bönhörda.

Annonser

3 svar to “Om högskolans styrning”

  1. Anders Johansson januari 30, 2014 den 10:32 #

    När jag läste deras debattartikel hade jag lite vårt att förstå i vilken riktning den drog. Kom fram till att den åtminstone argumenterade i två, kanske tre, riktningar.
    Ur ett rent retoriskt och kommunikationsperspektiv är det för många. En riktning brukar vara att föredra. Dels för att mottagarna i allmänhet har svårt att ta till sig fler saker i artiklar, dels för att författarna brukar ha svårt med det samma när de skriver. Man kan fundera på vad de egentligen vill säga i det här fallet. Det är inte uppenbart. –Lite retoriskt tunt, liksom.

    För övrigt håller jag med dig.

    • P-O Rehnquist januari 30, 2014 den 10:35 #

      Visst, det är lite svårt att veta vart de vill komma. Lite tendens till ”ge oss pengarna och lämna oss i fred”.

Trackbacks/Pingbacks

  1. Om högskolans styrning, en fortsättning | P-O:s reflektioner - januari 31, 2014

    […] Mitt senaste blogginlägg är ett av de mest lästa hittills. Det är ett bemötande av den Uppsalabaserade grupperingen för forskningens frihet och ökad kollegial styrning. Självklart är jag för forskningens frihet, men jag invänder emot deras argumentationslinje och inte minst mot deras lovsång till den kollegiala styrningen. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: