Om PISA – blir det för mycket?

4 Dec

Det mesta är förstås sagt redan dagen efter att Pisarapporten för 2012 offentliggjordes. Jag har läst en del tokigheter, men också mycket klokt. För den som orkar ännu mera kommer här mina synpunkter.

Jag gillar OECD:s rapport och sätt att utvärdera. Det är en jämförande ”ranking” där det som räknas är ett lands relativa position. Står vi still och andra går framåt så har vi blivit sämre. Allt för ofta sätts mål i absoluta termer och man tävlar med sig själv. Det är inte särskilt utmanande.

Intressant med Pisaundersökningen är också att den ger oss möjlighet att jämföra en årskull med tidigare årskullar. Blir eleverna bättre eller sämre över tiden? Märkligt nog har vi inga nationella data som klara av detta. Betygssystemet och de nationella proven ger ingen vägledning.

Och så en sammanställning av några hårddata:

  • Antalet lärare per elev i grundskolan har stadigt ökat. År 2011 var det 8,3 lärare/100 elever.
  • Mellan 1999 och 2009 ökade resurserna till grundskolan med 15 % (inflationen borträknad).
  • Sverige satsar totalt 6,3 % av BNP på utbildning, mot 5,7 % i snitt för OECD.

Och vem är egentligen ansvarig för skolan? Jo, det är kommunerna. Märkligt nog tycks detta faktum ha lämnats därhän i flertalet kommentarer till Pisaundersökningen. Vare sig Björklund eller en eventuellt framtida Baylan har mycken politisk kraft att sätta in i skolutvecklingen. Jan Björklund får delvis skylla sig själv då han förstärker intrycket av att han närmast ”operativt” leder landets skolor. Men så är det inte.

I Göteborg som exempel har dessutom kommunledningen delegerat skolansvaret till ett dussin stadsdelsnämnder med förödande resultat. Och i Timrå satsar kommunen hellre på sitt ishockeylag än på skolan. Ansvar ska utkrävas och utbildningsministern får ta sin beskärda del, men i första hand ska kommunledningarna ställas till svars!

Vad ska då göras?

  • Jag tror, liksom många andra sansade bedömare, att det inte primärt handlar om ökade statliga resurser- se data ovan. Några miljarder ytterligare i statsbidrag gör knappast skillnad. Däremot bör kommunera prioritera sina kärnuppgifter före jippon och skrytbyggen.
  • De reformer regeringen har sjösatt, med passivt stöd från oppositionen, är i huvudsak sunda. Jag tänker bland annat på ett större fokus på kunskaper, införande av betyg, lärarlegitimation, en minskad administrativ börda för lärarna, modellen med förstelärare och lektorer samt en ny lärarutbildning. Vårda dessa reformer men avvakta samtidigt med nya. Några års reformstopp skulle göra gott.
  • Sedan har vi – alla medborgare – ett stort ansvar för att visa lärarna tillit och respekt och på så vis höja yrkets status. I många skolor är faktiskt föräldrarna ett större problem för lärarna än eleverna. Också politiker, inte minst på lokal nivå, bör lämna lärare och skolledare i fred mera än hittills. Ge goda förutsättningar, förvänta bättre resultat, men lägg er inte i det löpande eller hur undervisningen utformas!
  • Ett förstatligande av skolväsendet tror jag inte på. Och en jättestor strukturreform är inte vad skolan behöver. Däremot behövs uppenbarligen en starkare nationell styrning, kanske med riktade statsbidrag för skolan, och en vassare Skolinspektion.
  • Slutligen, som också många andra har lyft fram, bör skoldebatten fokuseras mera på undervisningens utformning och innehåll, än på dess driftsformer. Det finns dåliga friskolor, men minst lika många dåliga kommunala skolor. Kräv snabb uppryckning eller stäng dem!
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: