För mycket samförstånd?

28 Okt

Jag har under en längre tid förvånats över hur ”alla” är så överens inom högskolesektorn. I principiellt viktiga frågor landar ofta företrädare för arbetsgivare, fackliga organisationer, studentkårsledare och tjänstemän vid centrala myndigheter i samma eller likartade ståndpunkter.

Men det är väl bra? De kanske helt enkelt har rätt i någon mening. Nja, det är nog lite mer komplext än så och ytterst handlar det inte om att ha rätt eller fel.

Till att börja med tror jag att utvecklingen drivs bäst framåt om olika perspektiv och synpunkter får brytas mot varandra. Om skillnader tydliggörs måste argumenten skärpas och slipas.

Vidare är många viktiga frågor värdebaserade och ideologiska. Att då för snabbt desarmera dessa och i strävan efter samförstånd och hamna i diskussioner om processer, resurser eller administrativa lösningar gagnar inte saken. Eventuella motsättningar bör inte döljas i utredningar och förhandlingar. Det är viktigt i en demokrati att de grundläggande ideologiska skillnaderna kan synliggöras, då blir debatten mera energisk och vital och kan också engagera en bredare allmänhet.

Det finns också en mer allvarlig sida av saken och det är de korporativistiska tendenser som kommer i dagen. När särintressen, organisationer och myndighetsförträdare blir för starka och sammansvetsade tenderar de att begränsa och pressa tillbaka den parlamentariska demokratin. Det finns en risk att det blir oklart hur beslut växer fram och var de i realiteten fattas. Sverige och Österrike brukar nämnas som de två länder i Europa där dessa tendenser är mer närvarande än på andra håll.

Högskolan skiljer sig också från det allmänna skolväsendet. När det gäller grund- och gymnasieskolan är debatten friskare och de ideologiska motsättningarna mycket tydligare, enligt min mening. Det finns heller inget riktigt samförstånd eller en enad front från de som verkar i skolan, bland annat är de två fackliga organisationerna ofta på motsatt kurs. Här bryts dagligen åsikter från alla möjliga håll och skolan står mycket högt upp på politikers agenda. Varför en sådan skillnad? Vissa hävdar då att högskolefrågor är mera komplexa och svåra för ”vanligt folk” att förstå. Men det kan ju i sin tur bero på att de principiella och ideologiska frågorna inte lyfts fram med energi och tydlighet. Strävan efter samförstånd tar över och ingen vill liksom sticka ut.

Men tillbaka till den ursprungliga frågan. Varför är alla så överens i viktiga och principiella frågor? Eller frågan kanske ska ställas som varför åsiktsskillnader så sällan kommer upp till ytan. Drivs strävan efter samförstånd för långt?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: