Matchning – nej tack!

16 Okt

Mikael Damberg (s) har en vällovlig debattartikel i Dagens Nyheter. Det är lätt att hålla med om att nyanlända akademiker är en stor och underutnyttjad resurs i Sverige. Det fyrstegsprogram han lägger fram känns igen från tidigare och går inte heller att invända emot – tvärtom det ser bra ut.

Men jag vill ta upp en annan fråga som triggas av artikeln. Där förekommer ordet ”matchning” och ”matcha” frekvent. Det finns ett växande matchningsproblem på arbetsmarknaden och företagen har svårt att hitta folk med rätt kompetens, påstår Damberg. Tillåt mig tvivla!

Begreppet matchning är relativt nytt i diskussionen och lanserades troligen av intresseorganisationen Svenskt Näringsliv. Nu tycks det okritiskt ha anammats av många andra, inklusive de politiska partierna. Men vad menar man med matchning?

Tankarna går bakåt till taylorismen och det löpande bandet. I industrialismens tidiga år standardiserades arbetsmomenten och specialiseringen drevs långt. Arbetaren vid det löpande bandet skulle sporras att öka precisionen och tempot i sin snävt avgränsade uppgift, samtidigt som han skulle vara lätt utbytbar. I en sådan arbetsorganisation var det förstås viktigt med matchande kompetens vid nyrekryteringar. Kunnande och färdigheter vid sidan om vad som krävdes i det aktuella arbetsmomentet var närmast störande. Men där är vi väl inte idag?!

När Damberg i sin artikel slår fast att ”utbildning är färskvara” har han fel! Den högre utbildningen syftar i stället till generell och tidlös kompetens, överblick, förmåga att kunna strukturera och analysera. Och därmed är det ingen färskvara avsedd för begränsade arbetsmoment eller standardiserade befattningar. Med en generell och kompetensvidgande högre utbildning garanteras utvecklingskraft och förnyelse i arbetslivet. Något som inte minst företagen tjänar på i det långa loppet.

Ansvaret för att komma till rätta med dagens problem vilar dels på företagen och arbetsgivarna, dels på universitet/högskolor och fackliga organisationer.

Arbetsgivarna måste ta ett större ansvar för yrkesintroduktionen. Det går inte att nyanställa en ingenjör, ekonom eller lärare och räkna med att personen från dag ett ska vara uppe i varv och visa upp hela sin potential. Yrkesintroduktionen ska inte heller ses som en belastning och kostnad för arbetsgivaren. Tvärtom kan dialogen med den nyanställde leda till att jobbet omformas något och att arbetsorganisationen kan förbättras. Ny generell komptens ger energi och utvecklingskraft – något för arbetsgivaren att ta vara på.

Universitet och högskolor, ofta i allians med fackliga organisationer, kan bli mera generösa i värderingen av utländska meriter och kompetens förvärvad på annat sätt. Det tycks ligga i sakens natur att de akademiska lärosätena slår vakt om sitt examensmonopol och tenderar att se alternativ kompetens som ett hot. Möjligen bidrar den ekonomiska ersättningsmodellen för utbildning till detta. Vissa fackliga organisationer har snarlika intressen och vill med krav på specifik utbildningsbakgrund, legitimering och överdrivna språkkunskaper begränsa tillgången på arbetskraft i olika professioner. De görs förstås i det uttalade syftet att hävda kvalitén, men får lika fullt exkluderande effekter.

  • Alltså, sluta tala om matchning som om det gällde att få givna pusselbitar på plats.
  • Ställ större och självklara krav på arbetsgivarna att ta ansvar för yrkesintroduktionen.
  • Uppmuntra och stimulera lärosätena att värdera utländsk utbildning och reell komptens mera generöst.
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: