NPM – igen!

9 Sep

Det kommer med jämna mellanrum slentrianmässig kritik mot trenden New Public Management – NPM. Senast i raden är docent Karl Bergman i Universitetsläraren. Jag har skrivit om detta några gånger tidigare, senast här.

Det finns åtminstone två problem med den oftast oprecisa kritik som framförs.

Det första problemet har nationalekonomen Niklas Bengtsson fångat i denna artikel, ur vilken jag hämtar ett citat: ”Trenden (NPM) har tyvärr ingen enskild intellektuell avsändare, utan relateras vanligtvis till de allmänna strömningar efterkrigstiden bjudit på: konkurrens, effektivitet och ”output” (ansvariga är the usual suspects: Thatcher, Reagan, och ekonomer i största allmänhet).”

De som kritiserar NPM definierar alltså sällan vad kritiken mera precist riktar sig emot. Snarare gör man utfall mot alla möjliga företeelser som är tråkiga och besvärligt i vardagen. Karl Bergman som exempel, beskriver i sin artikel, hur han får slita med besvärliga IT-tillämpningar och en vid lärosätet bortrationaliserad administration. Jag förstår att detta irriterar och känner igen symptomen, men vad har det med NPM att göra?

Det andra problemet i debatten om NPM är att man aldrig får klart för sig vem eller vilka som är de skyldiga? Karl Bergman menar att det skett ett systemskifte i det tysta och har svårt att lägga skulden på någon eller något, vilket tenderar att mystifiera fenomenet. I annan framförd kritik mot NPM skyller man på regeringen, ”statsmakterna”, näringslivet eller allmänheten. Om man inte vet, eller kan definiera, vad ett fenomen beror på blir det förstås svårt att göra något åt saken. Kritiken kan lätt avfärdas som allmänt gnäll.

Som jag ser det – och än klokare personer! – handlar NPM i första hand om att kunna avläsa och utvärdera resultat och effekter av skattefinansierade satsningar inom olika välfärdsområden. Dit räknas bland annat sjukvården, skolan och den högre utbildningen och forskningen. Det är en i högsta grad legitim ambition och delvis en reaktion mot tidigare slutna, självgoda och illa fungerande system.

Att sedan viljan att värdera resultat har slagit över i en komplex flora av uppföljningar, nyckeltal, certifieringar, styrdokument, standardiseringssträvanden, kontrollmekanismer, vilsna processer, styrdokument och en växande administrativ överbyggnad för att hantera det hela är en annan sak. Regeringen och statsmakterna har en mindre del i skulden, det mesta har ”vi” dock hittat på själva! Flertalet beslut om olika uppföljningar, kontroller och krävande interna styrprocesser beslutas lokalt, inte sällan av professionens egna företrädare. Det är även där beslut om en krympande administration tas och därmed en övervältring av nya uppgifter till lärare, forskare, läkare m.fl. Att så är fallet kan lätt konstateras om den egna organisationen rannsakar sig själv.

Så, kritisera gärna NPM, men precisera då vad kritiken egentligen riktar sig emot och vänd den mot de ansvariga, inte mot tidsandan.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: