Ledarskap i akademin

24 Maj

Fackförbundet Naturvetarna arrangerade idag ett seminarium om ledarskap i akademin. Jag var inte där, men kunde delvis följa debatten via Twitter och livesändning. Det är för övrigt utmärkt att allt flera arrangemang numera går att följa live från hemmaplan. Tänk vad det spar tid, miljö och ger möjlighet till en bredare delaktighet. Man reser nämligen inte till Stockholm för att delta i en aktivitet som varar i en timme!

Nu till saken. Medvetet har jag rubricerat inlägget ”ledarskap i akademin” och inte ”akademiskt ledarskap”. Det senare begreppet är väldigt poröst och visar sig kunna stå för nästan vad som helst! I sämsta fall hänvisar man till akademiskt ledarskap som en ursäkt för att inte behöva anstränga sig eller ta personligt ansvar.

Naturvetarna konstaterar i sin undersökning att endast 1/3 av de anställda lärarna tycker att ledarskapet fungerar bra vid lärosätet. Det är förstås ett underbetyg och är i överensstämmelse med vad KVA lyft fram i en tidigare rapport. Där sägs bland annat att svensk forskning tappar mark till en del beroende på sina svaga universitetsledningar. När vi talar om starka ledningar så är vi nära den så kallade kollegiala styrningen – ännu ett luftigt och närmast förvirrande begrepp som jag skrivit om här. (Det förvånar mig för övrigt att framgångsrika forskare, som i sitt eget ämne är mycket noga och skarpa, när det kommer till den högskolepolitiska debatten ofta saknar stringens och logik).

Det finns ingen motsättning mellan starka universitetsledningar och en väl fungerande kollegial styrning, säger Bo Rothstein här. Problemet i Sverige är att vi har varken eller. Han ger dessutom en rejäl och väl underbyggd känga till de som okritiskt hyllar den kollegiala modellen. Tänkvärt!

Min uppfattning är att de vetenskapligt kompetenta bör ha ett avgörande inflytande över utbildningens och forskningens inriktning och uppläggning. Det ger både arbetsglädje och högre kvalitet i verksamheten. Däremot bör den kollegiala styrningen begränsas till just dessa områden. I allt övrigt – och det är mycket – har alla anställda och studenter rätt till samma inflytande som de vetenskapligt kompetenta.

Vidare menar jag att prefekter, dekaner och rektorer måste våga mera än hittills. I det ligger också att olika ledningspersoner bör ta och avkrävas ett större personligt ansvar. Idag kan avgöranden växa fram snarare som en konsekvens av uppkomna omständigheter än genom aktiva beslut. Och allt för mycket ska förankras och processas intill dess nästan inget återstår av de ursprungliga intentionerna. Jag spetsar till det en aning, det medges 🙂

En förändring i detta avseende är också en demokrati- och arbetsmiljöfråga. När beslutsprocesserna blir informella och osynliga för många anställda och studenter så är det knappast demokratiskt. Och det är väl belagt att en otydlig och vacklande ledning bidrar till frustration och konflikter i en organisation.

Annonser

Ett svar to “Ledarskap i akademin”

Trackbacks/Pingbacks

  1. Sommaruppehåll | P-O:s reflektioner - juni 19, 2013

    […] Ledarskap i akademin […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: