Förändringens villkor

13 Mar

Säga vad man vill om Machiavelli och hans klassiska verk Fursten. Men i åtminstone ett avseende slog han huvudet på spiken i sina iakttagelser och råd. Det gäller villkoren för förändring:

”Det finns ingenting så svårt att ta itu med, ingenting så vådligt att leda, ingenting så osäkert i framgång som att söka införa en ny tingens ordning. Den som förändrar får nämligen som motståndare alla dem som lyckats väl i de gamla spåren och endast ljumma försvarare i dem som kan tänkas fungera i de nya.”

Precis så är det! Och det vet alla som har försökt att leda eller medverka i förändringsarbete i stora organisationer. Universitet och högskolor är sannerligen inga undantag.

I moderna tider har även tillkommit förment rationella och till synes vällovliga instrument för att bromsa förändringar. Jag avser här så kallade risk- och konsekvensanalyser kring vilka det dessutom har blomstrat upp en mindre industri byggd på standardiserade processer och certifieringar. Det är något i grunden ologiskt med exempelvis konsekvensanalyser. Hur ska man i förväg kunna förutse vad som blir utfallet av en komplex förändring när de yttre förutsättningarna hela tiden skiftar under förloppets gång och processen i sig bygger på många olika aktörers medverkan och inflytande?

Var och en har i sin vardag många exempel på såväl förändringsmotstånd som det problematiska med att förutse vad en förändring kan leda till. Jag väljer två mera generella exempel.

Förändringsmotstånd.

För några år sedan skulle en ny ekonomisk redovisningsmodell införas för universitet och högskolor. I folklig mun benämns den OH-modellen. I själva sakfrågan hänvisar jag till en tidigare bloggpost där jag försökt att förklara vad det hela går ut på. Men vilket motstånd! I det här fallet fick verkligen de få förändringsledarna ”… motståndare i alla dem som lyckats väl i de gamla spåren och endast ljumma försvarare i dem som kan tänkas fungera i de nya.” Jag tror att man idag kan hävda att reformen till åtminstone 90 % är genomförd och hyggligt accepterad. Priset blev dock högt i form av konflikter, energiförluster och delvis oläkta sår. Blir slutsatsen att man skulle ha avstått och fortsatt i de gamla hjulspåren? Nej, säger jag. Men eftersom man aldrig behöver göra konsekvens- eller riskanalyser av den bestående ordningen – bara av en tänkt förändring – så framkom aldrig problemen med den gamla ordningen tillräckligt tydligt. Det var en miss.

Att förutse konsekvenser.

En annan intressant reform som visar hur svårt det är att förutse vad en förändring kan leda till är utvecklingen av en karriärstege för forskare och lärare.  Det hela började 2006 då Lars Leijonborg tillsatte en utredning som skulle göra en översyn av befattningsstrukturen vid universitet och högskolor. Uppdragets syfte var att föreslå en fungerande och sammanhållen meriterings- och karriärväg för blivande akademiska lärare. Utredaren Ann Numhauser – Henning rubricerade sin utredning “Karriär för livet”.

Nu, år 2013 har vi facit i vår hand. Hur gick det? Det man först noterar är den nationella mångfalden. Olika befattningar, skilda modeller för rekrytering, prövning och befordran. Inget lärosäte är det andra likt. Någon nationell och sammanhållen meriterings- och karriärväg för akademiska lärare blev det alltså inte, snarare tvärtom, större skillnader. Även inom de enskilda lärosätena förekommer sällan en sammanhållen karriärmodell. För att bli lektor finns ofta tre parallella spår. Antingen via biträdande lektor eller via anställning som forskarassisten (jag avstår från att reda ut skillnaden). Därtill kommer den sannolikt vanligaste vägen, åtminstone vid högskolorna, som innebär doktorsexamen med viss undervisningserfarenhet och så direkt till lektoratet. Från 2006 fram till nu har vi alltså fått en i det närmaste motsatt utveckling mot den då avsedda. Och det beror främst på förändringar i omvärlden i form av ökad konkurrens, profileringssträvanden, avregleringar och annat. Jag undrar vilken konsekvensanalys som år 2006 hade kunnat förutse detta?!

Utveckling och förändring är svårt, men nödvändigt och spännande. Eller som en facklig företrädare (vid ett annat lärosäte) sa till mig en gång: ”Det klart vi är positiva till utveckling, men vi vill inte ha någon förändring”.

Annonser

3 svar to “Förändringens villkor”

  1. Lennart S mars 13, 2013 den 12:10 #

    Intressant med Furste-citatet! Jag har också använt det – i verkstadsindustri på 1990-talet. Och det är fortfarande lika gångbart och aktuellt. Lika intressant med citatet från den fackliga företrädaren – försvar av det bestående alltså. Därmed icke sänkta ingångslöner eller individuell lönesättning över hela linjen. Arbetsmarknadens partstrukturer består – med bland annat centrala nattmanglingar för avtalsuppgörelser. Är det fortfarande det bästa sättet att möta våra unga generationers syn på arbete och villkor? Minns plötsligt ett annat citat – gå baklänges in i framtiden…

  2. P-O Rehnquist mars 13, 2013 den 12:35 #

    Tack Lennart. Jo arbetslivet är fascinerande, eller hur?

Trackbacks/Pingbacks

  1. Sommaruppehåll | P-O:s reflektioner - juni 19, 2013

    […] Förändringens villkor […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: