Kollegial styrning

28 Feb

Sedan nedanstående inlägg skrevs har Bo Rothstein gett sig in i debatten. Jag vill gärna länka till hans inlägg som bekräftar mina egna synpunkter nedan: http://korta.nu/4ysi8

Från tid till annan blommar debatten upp om hur universitet och högskolor ska organiseras och styras. Begreppet kollegialt styre och varianter på detsamma används frekvent, ofta utan någon närmare definition. Av det jag fångar upp från sociala medier och andra sammanhang så förstår jag att det åter har hettat till i den här frågan.

Det som senast utlöst debatten är sannolikt den artikel som några statsvetare vid Uppsala universitet, med Shirin Ahlbäck Öberg i spetsen, publicerade på nyåret. Enligt min mening är den något yvig och hänvisar dessutom till förhållanden som få utomstående känner till. Mina kommentarer här. Sedan finns en mycket välgjord och skarp C-uppsats från samma statsvetenskapliga institution i Uppsala med Elin Sundberg som författare. Den analyseras konsekvenserna av den så kallade autonomireformen och illusterar effekterna av reformen vid fyra lärosäten i Sverige. Uppsatsen kan hämtas här (skriv in ”Autonomireformen” och ”Elin Sundberg”). Den har kommenterats flitigt i sociala medier under senare tid.

Vad menas med kollegial styrning? Här är en sammanfattning lika god som någon annan:

  • Kollegorna väljer sina ledare, primärt prefekt, dekan och rektor
  • Viktigare beslutsorgan sammansätts av valda kollegor, i första hand gäller det fakultetsnämnder och institutionsstyrelser
  • De arbetsformer som används kännetecknas av alla kollegors delaktighet, analyser och rationella överväganden syftande till konsensusbeslut
  • Alla anställda vid lärosätet är inte kollegor, enbart de vetenskapligt kompetenta

Vad ska omfattas av den kollegiala styrningen? Här blir det betydligt svårare, men i Elin Sundbergs uppsats hänvisas till definitioner av två tidigare universitetsrektorer, Bo Sundqvist i Uppsala och Inge-Bert Täljedal i Umeå.

  • Den kollegiala styrningen ska omfatta forskningens och utbildningens kvalitet, konkret handlar det om bedömning av avhandlingar, uppläggning av utbildningar, bedömning av kandidater till anställningar och frågor som rör forskningssatsningar och inrättandet av nya ämnen (Sundqvist).
  • Den kollegiala styrningens ansvarsområde måste vara avgränsat på ett sådant sätt att lärarna har tillräckligt stor kunskaps- och värdegenmenskap för att kunna ta det kollegiala ansvaret för normbildning på området (Täljedal).

Nu mina åsikter.

Jag bejakar fullt ut kollegial styrning med den inriktning och de avgränsningar som Sundqvist och Täljedal har definierat ovan. Det är närmast en självklarhet att de komptenta lärarna och forskarna ska ha ett avgörande inflytande över utbildningens och forskningens inriktning och former. Någon däremot? Då var det sagt, men nu kommer ett försök till problematisering.

  1. Många som förespråkar den kollegiala styrningen håller sig inte till de avgränsningar som definierats ovan. Man får ibland känslan av att allt beslutsfattande och alla arbetsprocesser inom ett lärosäte ska omfattas av de kollegiala principerna. En intressant övning vore att gå igenom de ärenden som har hanterats av ett slumpvis urval fakultetsnämnder och institutionsstyrelser vid våra lärosäten. Jag är övertygad om att där förekommer mycket mer än vad Bo Sundqvist angav ovan. Frågor om vaktmästeriservice, IT-system, ekonomiska redovisningsmodeller och dylikt är inte sällsynta. Har kollegorna tillräcklig kunskap för att kunna ta ansvaret inom det aktuella området (Täljedal)? Det blir ett uppenbart problem att den den kollegiala styrningens omfattning och räckvidd sällan definieras och avgränsas av de som förespråkar den.
  2. En annan intressant iakttagelse är att den kollegiala styrningens förespråkare tenderar att hävda den i alla sammanhang och i de mest skilda kontexter. Kan det möjligen vara så att denna styrmodell fungerar bättre i vissa lägen och sämre i andra? Bo Rothstein brukar säga att kollegial styrning är suverän i ”vackert väder”, men fungerar illa när det tar emot och krävs smärtsamma beslut om prioriteringar och avveckling. Varför har inte denna styrfilosofi slagit rot lika tydligt i de nyare högskolorna? De befolkas ju i hög grad av lärare från äldre lärosäten med den erfarenheten i bagaget. Kan det vara så att ett större beroende av omvärldsfaktorer och snabbt ändrade yttre omständigheter tvingar fram andra ledningsformer och mera så kallad linjestyrning? Högskolorna är mera utsatt och sårbara än de större och äldre universiteten. Olika förutsättningar kräver således olika styrmodeller.
  3. Vidare tycker jag att statsvetarna i detta fall fäster för liten vikt vid de konstitutionella förutsättningarna. Alla universitet och högskolor (utom Chalmers och Jönköping) är statliga förvaltningsmyndigheter som lyder under regeringen (grundlagen). Även om det finns en viss särlagstiftning inom högskoleområdet så är det klart att det statliga huvudmannaskapet har betydelse för lärosätenas interna styrning och organisation. Universitets- och högskolestyrelser är kollektivt ansvariga inför regeringen för all verksamhet inom lärosätet och måste förstås agera därefter. Utvecklingen inom statsförvaltningen går dessutom mot en ökad toppstyrning och större konformitet. Det är lite märkligt tycker jag att så få av den kollegiala styrningens anhängare oroar sig för denna så kallade associationsform. Men det gör jag.
  4. Det hänvisas ibland till ledande utländska universitet och den starka kollegiala traditionen inom dessa. Såvitt jag vet är det en sanning med modifikation. De universitet som toppar alla rankinglistor är med få undantag amerikanska. Att påstå att dessa är i avsaknad av toppstyrning eller management är inte sant. Dessutom kännetecknas de av höga och många gånger skoningslösa prestationskrav som är främmande för den svenska organisationskulturen. Den här typen av jämförelser blir därför mindre relevanta.
  5. Till sist menar jag att det är något bekymmersamt att majoriteten av de anställda vid ett lärosäte är utestängda från de sammanhang där för dem viktiga frågor avgörs. Alla är ju inte kollegor och som jag nämnt tidigare är det mycket annat än inomvetenskapliga frågeställningar som hanteras i de kollegiala organen. Många tjänstemän och tekniskt anställda får alltså inte vara med i de fora där för dem viktiga frågor diskuteras och avgörs. Ibland drar jag parallellen till 1921 då kvinnlig rösträtt infördes i Sverige och konstaterar att motståndarna till reformen använde samma typ av argument då mot kvinnorna som nu används för att utestänga T/A-personalen från viktiga beslutsorgan. Vid flera lärosäten är denna personalkategori inte ens röstberättigad vid val till beslutande organ.

Sammanfattningsvis menar jag att debatten om kollegial styrning vinner på att nyanseras. Styrmodellen har sin styrka och potential när den begränsas till de områden som den är avsedd för. Och att låta en mer renodlad företags- eller förvaltningsmodell breda ut sig inom våra lärosäten vore lika illa. Bäst är förstås den optimala balansen med rätta kompetenser i relevanta sammanhang. Dessutom skulle den fortsatta utvecklingen vinna på att baseras på mera empiri och mindre ideologi. Forskning, helt enkelt!

Annonser

8 svar to “Kollegial styrning”

  1. Elin Sundberg april 16, 2013 den 18:08 #

    Hej P-O!
    Vill svara ännu mer men har inte satt mig in i allt. Så här kommer en första tanke.

    1. Enligt min mening går det inte att jämföra allmän rösträtt med att alla kategorier anställda ska ha rösträtt till kollegiala organ. Kollegial styrning är en meritokrati, professionella meriter ska ha företräde. Då kan alla skaffa sig kompetens för att vara beslutsför i organen vilket är rättvist. Att vara kvinna utan rösträtt är konstant och att bara män skulle ha rösträtt kan inte motiveras (idag) med att de har en speciell kompetens.

    2. När det gäller utländska universitet skriver Henrik Berggren intressant om det i Den akademiska frågan – en ESO-rapport om frihet i den högre skolan http://www.eso.expertgrupp.se/Uploads/Documents/26-april-2012/ESO-2012_3.pdf exempelvis på s.43 (man kan också söka i dokumentet på USA).

    ”De amerikanska lärosätena är oftast underställda styrelser, antingen bestående av trustees (om de är privata) eller regents (om de är statliga). Dessutom har filantroper av olika slag – inte minst industribaroner som Rockefeller och Carnegie – intresserat sig för den högre utbildningen och forskningen. Akademisk frihet i USA innebär därför ofta:

    …the scientist’s guarantee of freedom from interference with the direction
    of his work and the expression of his views by an administration
    representing a lay board and from interferences originating from outside
    the university and mediated through the lay board and the administration
    of the institution”.

    Till skillnad från den tyska traditionen av akademisk frihet är den amerikanska alltså mer riktad mot universitetsledning, styrelse och externa aktörer andra än staten.

    Man kan se denna definition av akademisk frihet som artfrämmande för den svenska traditionen där universitet och högskolor är statliga myndigheter. Men med tanke på att svenska och
    europeiska lärosätena har rört sig från statlig styrning mot ökad autonomi under övergången från elit- till massuniversitet kan det vara värt att beakta tanken att administration, styrelse, näringsliv
    och externa aktörer också kan utgöra ett hot mot forskarnas, lärarnas och studenternas frihet. Detta kommer i alla fall vara en fråga som jag tar med mig in i undersökningen.”

    Återkommer om annat!

    /Elin Sundber

  2. P-O Rehnquist april 16, 2013 den 18:27 #

    Tack för kommentarer Elin. Roligt att höra av dig då jag har hänvisat till din rapport.
    Vad gäller 1921 så har jag främst påpekat att de argument som då användes mot kvinnorna är mycket snarlika de som idag används mot administrativa personal, inklusive mot kvalificerade tjänstemän. Det är intressant, tycker jag.
    Jo, det är en utpräglad meritokrati, men frågan är om den är ändamålsenlig? Om de ärenden som hanteras i de kollegiala organen vore av strikt vetenskaplig karaktär så kan jag hålla med dig, men så är inte fallet enligt min (långa) erfarenhet från olika lärosäten. Allt möjligt diskuteras och avgörs där.
    Jag ser fram emot dina fortsatta kommentarer. // P-O

  3. Anders Johansson januari 30, 2014 den 07:22 #

    Kan inte klicka ”Gilla” eftersom jag saknar WordPress-konto, men det gör jag.

    • P-O Rehnquist januari 30, 2014 den 08:43 #

      Tack för det!
      Och på köpet fick jag veta att man bara kan ”gilla” om man själv har ett WordPress-konto. det visste jag inte.

Trackbacks/Pingbacks

  1. Rekrytera bättre, styr mindre | P-O:s reflektioner - mars 15, 2013

    […] där man i hög grad förlitar sig på ambitionen och kompetensen hos de anställda. En form av kollegialt styre, även om det begreppet enligt min mening är något […]

  2. Meritokrati | P-O:s reflektioner - april 19, 2013

    […] beslut och styra organisationen. Jag har tidigare skrivit lite om dessa förhållanden – här och […]

  3. Ledarskap i akademin | P-O:s reflektioner - maj 24, 2013

    […] den så kallade kollegiala styrningen – ännu ett luftigt och närmast förvirrande begrepp som jag skrivit om här. (Det förvånar mig för övrigt att framgångsrika forskare, som i sitt eget ämne är mycket […]

  4. Mina mest lästa bloggar | P-O:s reflektioner - maj 29, 2013

    […] Kollegial styrning […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: