Härnösand och Skara

22 Feb

I veckan som gått har styrelserna för Mittuniversitetet respektive SLU beslutat att lägga ned högskoleorterna Härnösand och Skara. Total nedläggning blir det inte då viss forskning blir kvar i Skara och kanske något i Härnösand också. Men i princip avvecklas dessa kommuner som högskoleorter.

Mycket tråkigt förstås för alla berörda, men i båda fallen har besluten föregåtts av utredningar och noggranna överväganden. Det har knappast varit några lätta beslut för styrelserna.

Motiven för nedläggning är snarlika. I första hand handlar det om att säkerställa kvalitet i verksamheten. Då krävs en tillräckligt stor och allsidig akademisk miljö, som inte heller är för personberoende eller sårbar. Ett andra motiv, som hänger ihop med det första, är att få ekonomin att gå runt. I en mindre verksamhet blir kostnaderna för lokaler, infrastruktur, administration och annat stöd oproportionerligt stora. I fallet Härnösand, men knappast Skara, har dessutom studenternas bristande intresse för campusstudier på orten också spelat en stor roll för beslutet.

Den förre rektorn vid högskolan Väst, Lars Ekedahl, har i dagarna publicerat ett debattinlägg där han förklarar hur man måste tänka och agera i situationer som denna. Han var som bekant på sin tid med om att avveckla campusorterna Uddevalla och Vänersborg.

Jag tror också att andra förändringar i tiden kommer att utmana små högskoleorter och etableringar som har filialkaraktär. Och det har att göra med den utveckling som jag tidigare i veckan tog upp i ett blogginlägg och som stavas M O O C! En ökande andel av högre utbildning kommer att bedrivas nätbaserad, oberoende av tid och rum. Inte all utbildning, men mera än idag. Då försvagas samtidigt de regionalpolitiska motiven för högskoleetableringar som täcker hela kartan. Notabelt i sammanhanget är att av de fler än 4000 studenter som är registrerade för studier i Härnösand är bara 220 campusstudenter med fysisk, daglig närvaro på orten. Resten bedriver således någon form av nätbaserade distansstudier.

Som jag tidigare tagit upp i några blogginlägg så tror jag inte på fusioner i det svenska högskolelandskapet. Det finns nästan bara nackdelar för högskolor att gå ihop med större universitet (”inordnas i” är nog den adekvata termen här) och heller inga motiv för dessa universitet att ta sig an högskolor. Jämbördiga högskolor kan möjligen få ut något av en fusion, men vi ser i fallet Växjö – Kalmar att man då har en lång och slitsam process framför sig. Nej, då föredrar jag interna omstruktureringar i syfte att skapa attraktiva och hållbara campusmiljöer. Och jag uppfattar att det är vad Mittuniversitetet bland andra håller på med.

Även lärosäten etablerade på en ort kan utveckla attraktiviten i sin campusmiljö. Det sker på många håll, bland annat här vid Göteborgs universitet. Se här – det spännande projektet ”Campus Näckrosen”.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: