Förödande kritik mot kvalitetssystem

21 Jan

Det här är en av de bättre debattartiklar jag har läst på länge. Den fångar på ett heltäckande sätt den kritik man bör rikta mot mekaniska styrmodeller och en överdriven fixering vid planering och standardisering. Vi har mycket av den varan nu i den offentliga sektorn och även inom högskolevärlden. Särskilt i vår värld borde det fria kunskapssökandet och den kritiska hållningen sitta i högborgen, men så tycks det inte vara.

Vad handlar då kritiken om? Ja, i sammanfattning hävdar författaren att ”vi sätter tilltro till olika ledningssystem för att sköta verksamheten i stället för att betona det personliga ansvaret”. Och precis så är det, menar jag.

Inom högskolesektorn pågick under hela förra året en strid om hur sektorns kvalitetssäkringssystem skulle utformas. Fokus låg hela tiden på processer och modeller för hur kvalitén i främst utbildningen skulle säkerställas. Det faktiska resultatet av utbildningen kom helt i skymundan och flera aktörer tycktes på allvar mena att ett svagt utbildningsresultat inom ramen för ett välutvecklat kvalitetssystem är bättre än motsatsen.

Det jag ogillar mest med dessa standardiserade modeller för att styra och utveckla verksamheten är att de tenderar att förta det personliga initiativet. Det blir svårt att ”göra tvärtom” eller att pröva egna idéer utan att klassas som en avvikelse eller på annat sätt dra ned betyget för verksamheten. Tänk så mycket tråkigare det blir för lärare, studierektorer och andra att ge sig hän undervisning och utbildningsplanering. Alla är utbytbara. Eller som det uttrycks i artikeln, ”kvalitetssystemen bygger på åsikten att folk presterar bättre om de blir tillsagda vad och hur de ska göra något i stället för att ha frihet och motivation att förstå varför.”

Den kvalitetssäkringsreligion som Gunnar Rundgren vill avslöja i sin artikel vilar på felaktiga antaganden. Det saknas också vetenskaplig grund (sic!) för att slå fast att kvalitetssystemen fungerar, säger han. Och även om vissa positiva effekter kan noteras så uppväger de inte de mycket stora arbetsinsatser som krävs för att införa och underhålla styrmodellerna.

Inte minst graverande är förstås att högskolesektorn inför styrmodeller som inte vilar på vetenskaplig grund och att forskning inom området lyser med sin frånvaro. Dessutom tycks inge riktigt bry sig om att det förhåller sig så.

Kvalitetssystemen leder till hyllor av pärmar (eller numera digital dokumentation) som inte används och systemen blir till projekt som får ett eget liv. Jag har skrivit om detta i en tidigare blogg. När verksamheten ska utvärderas så är det inte den faktiska kvalitén i undervisningen eller studenternas inlärning som är det viktiga. Nej, det är kvalitetssystemet i sig som utvärderas, hur det har införts och vilka resurser som sätts in för att underhålla systemet. Om inte annat så driver kvalitetssystemen en omfattande administration. Inte minst lärarna belastas med onödigt merarbete.

Hur ska man då i stället göra givet att man vill ha en bra och utvecklande verksamhet i kombination med arbetsglädje? Ja, säg det. Men det är inte utan att jag gillar Hans Wigzells (en tidigare KI-rektor) enkla styrfilosofi. Se till att rekrytera de bästa medarbetarna och lämna dem så mycket som möjligt i fred, då blir det bra verksamhet, sa han.

Att lita på folk och låta det professionella kunnandet driva kvalitet och utveckling. Behöver det vara så mycket svårare?

Debattartikeln är mycket tänkvärd.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: