Alla är inte kollegor

9 Jan

Tre lärare vid Uppsala universitet hade en intressant debattartikel i UNT härom veckan. Den handlade om kollegialt medinflytande, eller snarare bristen på sådant under senare år. Man hänvisar till regeringens autonomiproposition[1] från 2009 och de förhoppningar den gav på större inflytande för lärare och forskare. Förhoppningar som författarna anser ha grusats och att utvecklingen nu går mot en ökad toppstyrning och minskat inflytande för lärarna. Ämnet är angeläget och jag vill nog ge dem delvis rätt. Men det finns en del komplikationer med en förstärkt kollegial styrning som jag vill belysa nedan.

Till att börja med är begreppet kollegial styrning vagt och flyktigt. I debattartikeln växlar författarna i språkbruket mellan att kollegorna ska ges ”inflytande, medinflytande, medbestämmande, leda utvecklingen, kräva makten tillbaka, ta kommandot…” Det är förstås stor skillnad mellan att å ena sidan ha medinflytande och att å andra sidan att ta kommandot och leda utvecklingen. Ska kollegorna leda utvecklingen och ha makten i alla frågor, även de icke akademiska? Svaret skiftar beroende på vem man frågar. Innebär den kollegiala styrningen att man inte vill ha starka och pådrivande rektorer, dekaner och prefekter? Den rapport från KVA som man hänvisar till betonar bland annat vikten av ett starkt och tydligt ledarskap. Och så vidare, många oklarheter är det.

Vidare – och det här är viktigt – ska noteras att inte all personal räknas som kollegor utan enbart de disputerade lärarna. Vid de större universiteten är 2/3 av de anställda därmed bortsorterade, vid mindre högskolor minst 80 % av personalen. De utvalda lärarna som utgör kollegiet har självklart ett stort kunnande och vet oftast bättre än andra vad som är bra för utbildningen och forskningen. Men många av de beslut som fattas i fakultetsnämnder och institutionsstyrelser är inte av inomvetenskaplig karaktär (dessa hanteras i utskott eller av ordföranden själv) utan handlar mera allmänt om verksamhetens inriktning och om olika förhållanden på arbetsplatsen. Bör inte alla anställda få vara med i sådana beslut på lika villkor?

Än mera utmanande blir det när kvalificerade tjänstemän inte ens får vara med och rösta på vilka lärare som ska få plats i de beslutande organen och så är det vid flera lärosäten. De argument som möter de icke röstberättigade påminner om de som användes av motståndarna till kvinnlig rösträtt 1921! ”Men inte kan väl dom.., det här är komplicerade frågor…, det krävs en djupare förståelse och ansvarstagande för detta.. osv”. Det är, tycker jag, närmast ovärdigt i ett modernt arbetsliv att sortera bort en stor grupp anställda från inflytande på det sätt som den kollegiala styrmodellen förutsätter.

Statsvetaren Bo Rothstein brukar säga att den kollegiala styrningen fungerar utmärkt i ”vackert väder”. Men när det tar emot och krävs svåra prioriteringar, smärtsamma avvecklingar, uppsägningar och dylikt då fungerar den kollegiala modellen dåligt. För detta finns omfattande empiriska belägg. I den aktuella debattartikeln hänvisas till händelser vid högskolorna i Gävle och Dalarna som jag inte känner till. Däremot vet jag att just dessa högskolor har tvingats skära ned verksamheten och säga upp personal. Möjligen är det dessa förutsättningar som har inskränkt det kollegiala medbestämmandet. Jag vet inte, men det ligger nära till hands att tro så. Ett kollegialt organ fattar inte gärna beslut om avveckling av ämnen eller kollegor, även om det är uppenbart att så krävs (undantag finns).

En stor fråga under det gångna året har varit doktorandernas arbets- och anställningsvillkor. Här är det å ena sidan en kraftig studentopinion och å andra sidan universitetsrektorer och styrelser som har drivit på för inrättande av doktorandanställningar från dag ett. Den kollegiala opinionen, särskilt vid de större universiteten, har varit om inte motsträvig så åtminstone relativt passiv i den här frågan. Vad har författarna för kommentarer till detta?

Och så har vi jämställdheten. Vad gör de kollegiala organen för kraftfulla insatser där? Inte sällan anser sig dessa vara i händerna på sakkunniga ämnesexperter och rekryteringskommittéer. Även i denna fråga är det ofta styrelser och rektorsnivån som får driva på. Den kollegiala styrmodellen i konsekvent tillämpning tenderar uppenbarligen att konservera det bestående. Ibland är det bra med motstånd, men i dessa sammanhang leder det ofta till ett reaktivt och introvert agerande.

Sammanfattningsvis tycker jag inte att det är oproblematiskt med ett starkare kollegialt inflytande i traditionella former. Det hindrar inte att debattörerna kan ha rätt i sin kritik. Den så kallade toppstyrningen har ökat och det har nog också varit regeringens avsikt att så skulle ske. Men jag tror att kritiken skjuter in sig på symptom snarare än på den grundläggande orsaken till problemen. Med ett par undantag är alla lärosäten ”statliga förvaltnings­myndigheter som lyder under regeringen” (ur regeringsformen). Vi styrs i princip på samma sätt som Finansinspektionen och Socialstyrelsen och statens koncerntänkande är på väg att förstärkas. Då blir det som det blir! Dessutom tog sektorn inte chansen att ändra på sakernas tillstånd när tillfälle bjöds för ett par år sedan. Här är Daniel Tarschys utredning. Han identifierade det grundläggande problemet som borde uppmärksammas mera.

Det är en viktig fråga som debattörerna har väckt, men lösningen ligger nog inte i att drömma sig tillbaka till en tid som har flytt.


[1] Som kuriosa vill jag påpeka att det i den 150 sidor långa propositionstexten inte går att återfinna ordet autonomi. Där talas istället om ökad frihet för statliga UoH inom ramen för nuvarande myndighetsform.

Annonser

4 svar to “Alla är inte kollegor”

  1. Vänstra Stranden januari 11, 2013 den 09:45 #

    Noterar att du utvärderar det som inte är kollegial styrning på teoretiska grunder och det som du kallar kollegial styrning på empiriska grunder. Resultatet är väl då givet på förhand, eller?

    VS

    • P-O Rehnquist januari 11, 2013 den 10:37 #

      Jo, det är nog sant. Men jag finner det svårt att empiriskt belägga något som är mer eller mindre oprövat. Och förutom teori och empiri så är väl det här i hög grad en fråga om ideologi. Eller hur?
      Jag har funderat länge och ofta på ”det kollegiala” och är kanske inte fullt så säker på min sak som det låter, men vore det inte vällovligt med lite mera debatt? Det här var mitt bidrag.

      P-O

Trackbacks/Pingbacks

  1. Kollegial styrning | P-O:s reflektioner - februari 28, 2013

    […] yvig och hänvisar dessutom till förhållanden som få utomstående känner till. Mina kommentarer här. Sedan finns en mycket välgjord och skarp C-uppsats från samma statsvetenskapliga institution i […]

  2. Meritokrati | P-O:s reflektioner - april 19, 2013

    […] Vissa blogginlägg blir mera lästa än andra. Många har intresserat sig för frågan om kollegialitet och universitetsmodellen för att fatta beslut och styra organisationen. Jag har tidigare skrivit lite om dessa förhållanden – här och här. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: