”Overhead”

6 Dec

Debatten om den nya redovisningsmodell för full kostnadstäckning som infördes för ett par år sedan är uthållig. Missförstånd och direkta felaktigheter upprepas envist. Från annars intelligenta personer får man stundtals höra de mest underliga utsagor.  De finns de som på allvar tror att allt har blivit dyrare sedan redovisningsmodellen infördes och att den tillkom för att administrationen skulle kunna växa ostört.

Här följer en förenklad bild av bakgrunden till redovisningsmodellen.

Förr i tiden hanterades de direkta statsanslagen till lärosätet på så vis att man först drog undan medel för att bekosta ledningen, central administration och andra gemensamma nyttigheter. Det som sedan ”blev över” fördelades ut till fakulteter och institutioner för utbildning och forskning. Då fick verksamheten behålla sina tilldelade medel och behövde inte ytterligare bidra till centrala funktioner. Men notera att en stor del av anslagen redan hade försvunnit på vägen.

Med de förutsättningar som gäller idag fördelas hela (med mycket små undantag) anslagen ut till den direkta verksamheten. Mycket större belopp än tidigare når alltså institutionerna i utgångsläget. Dessa får sedan betala in specificerade kostnader för ledning, administration och andra gemensamma nyttigheter. Därigenom blir det på ett helt annat sätt tydligt vad saker och ting kostar och att det är kärnverksamheten som avsätter medel till stödfunktionerna – inte tvärtom som tidigare.

En annan viktig skillnad nu mot tidigare är att när institutionerna ska finansiera stödfunktionerna så ska både statsanslagen och de ofta stora externa intäkterna (främst för forskningsprojekt) vara med och bära kostnaderna. Det är viktigt, då vi annars hade hamnat i ett läge där de externa finansiärerna helt hade bakbundit ledningsansvariga inom lärosätena. De senares uppgift hade något tillspetsat blivit att täcka upp ofinansierade forskningsprojekt och bekosta stödverksamheten.  Om externa forskningsfinansiärer bara ska betala forskarnas löner och andra projektnära aktiviteter så måste nämligen någon annan betala resten – och det blir statsanslagen, i värsta fall även det som avser grundutbildning. Det gick möjligen an så länge de externa medlen var små, men numera är det mångmiljardbelopp som tillförs vid sidan om statsanslagen.

Vad gäller administrationens tillväxt så hämmas den av att alla kostnader nu blir definierade och synliga. Risken är snarare att det blir ett mål i sig att ha så liten administration som möjligt oaktat konsekvenserna för lärare och forskare.

Det har varit uppenbara inkörningsproblem i tillämpningen av den nya redovisningsmodellen. Främst tror jag det beror på att man inte överallt har insett att det handlar om en modell för att redovisa kostnader. Den går alltså inte att mekaniskt använda som ett budgetverktyg, vilket jag tror har skett på sina håll. Då blir det ju väldigt fyrkantigt och oflexibelt. Vidare har funnits en alldeles för stor försiktighet i tillämpningen, tror jag. Vissa prefekter har inte vågat kalkylera med externa intäkter förrän dessa varit definitivt bokförda. Så går inte att arbeta, menar jag. Hur skulle i så fall den privata företagsamheten planera och överhuvudtaget kunna fungera om den var lika försiktig?

Att på ett öppet och ärligt sätt redovisa kostnader för den verksamhet man bedriver är självklart i andra samhällssektorer och företag. Den nya modellen kommer säkert att sätta sig och uppskattas i högskolesektorn också, men det tar tydligen lite tid.

Den som vill ha mera fakta och lite bakgrundsmaterial kan läsa här (längst ned under rubriken ”rapporter 2011 – 2012”).

Annonser

6 svar to “”Overhead””

  1. Jan Lif december 6, 2012 den 13:26 #

    Utmärkt!

    • P-O Rehnquist december 6, 2012 den 13:34 #

      Tack!

  2. Jessica Parland (@JPvE) december 7, 2012 den 08:09 #

    Jag har själv lite svårt att förstå på vilket sätt blir administrationskostnader skulle pressas ner av att de blir synligare, eftersom kärnverksamheterna inte har möjlighet att påverka de pris de betalar – eller har de? De är väl ändå vanligen ålagda att använda vissa system och tjänster och kan exempelvis inte själva välja att betala ut löner eller göra bokföringen själva? Fastighetskostnader är också potentiellt problematiska, i synnerhet om man verkar i kulturhistoriskt viktiga byggnader, som inte har några reella alternativ. Exempelvis Åbo Akademis Bibliotek kommer på grund av interna hyreshöjningar att bli tvunget att minska på öppethållningstiderna. När sådant händer, undrar man verkligen på vilket sätt dylik kostnadsfördelning och styrmodell ”effektiverar” verksamheten. Själv anser jag att risken för ”skenempowerment” är stor. Man ger skenbart kärnverksamheterna större ansvar och inflytande, men i praktiken är de ändå utsatta för diktat gällande omkostnader för administration etc. Själv anser jag att den högsta ledningen borde ansvara för att stödverksamheter sköts på ett effektivt sätt som inte stör eller belastar kärnverksamheterna. Att hitta på vad saker kostar i intern debitering och sedan följa upp och fördela kostnader hit och dit är en enorm apparat, som man verkligen borde fundera över om det lönar sig att sätta resurser på (hälsningar till EU). Dessutom handlar det alltid om tolkningar, eftersom man är tvungen att prissätta de interna tjänsterna utan att exempelvis kunna exakt definiera värdet av de synergier som finns då tjänster sköts internt, jämfört med den informations- och kunskapsförlust som är nästan oundviklig då saker outsourcas till ”kompetenscenter” eller helt externa aktörer och kommunikationen försvåras.

    Men detta är förstås inte enkla saker. Nu är jag inte ens insatt alls i denna specifika diskussion och reform, men har funderat på sakerna då jag följt med utveckligen här i Finland. Själv har jag varit mycket tveksam till denna typ av ekonomisk styrning i branscher där värdet är så långt från priset …

    • P-O Rehnquist december 7, 2012 den 13:54 #

      Tack för dina kommentarer. De är förstås högst relevanta.
      Men om kostnaderna blir synliggjorda kan man till att börja med föra en mer upplyst diskussion om de gemensamma ändamålens dimensionering. Förr var det mera av löst tyckande och ogrundade påståenden i olika riktningar. I Sverige har vi också standardiserat modellen för att redovisa indirekta kostnader vilket gör att man kan jämföra mellan lärosäten på ett hyggligt rättvisande sätt.
      På större lärosäten, som exempelvis Helsingfors universitet, finns administrationen på minst tre nivåer. Och visst går dess dimensionering att påverka. Inte så snabbt och dramatiskt förstås, men successivt och ett steg i taget. Enklast för lärare och forskare att påverka är förstås den egna institutionens organisation, men också fakultetens.
      Vid Göteborgs universitet har de indirekta kostnadernas (administration och annat gemensamt) andel av universitetets totala kostnader minskat något två år i rad. Utvecklingen följs noga och de olika universiteten jämförs med varandra.
      Slutligen håller jag helt med dig om att den ”ekonomisering” av vår verksamhet som blivit påtaglig under senare år måste hanteras på ett förnuftigt sätt. Det får inte gå för långt.

Trackbacks/Pingbacks

  1. Förändringens villkor | P-O:s reflektioner - mars 13, 2013

    […] och högskolor. I folklig mun benämns den OH-modellen. I själva sakfrågan hänvisar jag till en tidigare bloggpost där jag försökt att förklara vad det hela går ut på. Men vilket motstånd! I det här fallet […]

  2. Mina mest lästa bloggar | P-O:s reflektioner - maj 29, 2013

    […] ”Overhead” […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: