Om studentkårerna

19 Nov

Jag läste just i UNT att teknolog- och naturvetarstudenterna vid Uppsala universitet vill bilda en egen kår. Om den sedan ska organiseras under ett gemensamt samarbetsorgan eller inte blir tydligen en senare fråga. Vi har sett liknande tendenser vid andra lärosäten. Hur som helst ger det mig anledning att reflektera lite över kårverksamhet och studentinflytande i allmänhet.

Jag har alltid varit emot kårobligatoriet. Föreningsfrihet är en grundläggande demokratisk rättighet.  Desto märkligare att en så ålderdomlig konstruktion kunde leva kvar så länge. Men nu tycks som om flertalet tidigare förespråkare av obligatoriet bytt fot och accepterar läget – bra!

Vad krävs då för att studentkårerna i den nya situationen ska utvecklas väl och fullgöra sin roll att företräda studenternas intressen? Följande bör man se upp med, menar jag:

  • Det behövs medlemmar! När vissa kårer inte kan attrahera fler än 20-30 % av de berörda studenterna är det långsiktigt fara å färde. Och detta trots att man kraftigt har sänkt medlemsavgiften.
  • Ha rätt frågor på agendan. Jag tror att de kårer som driver de vardagsnära frågorna i utbildningen inom det aktuella lärosätet är de som klarar sig bäst. För vissa kårledningar är det lockande att ge sig in i den nationella politiken och ”jobba långsiktigt” som det heter. Det är i någon mening förståeligt, men riskerar att glesa ut medlemsbasen. Här tror jag finns ett klart samband.
  • Se upp med politiseringen. När vissa kårer driver frågor och för en politik som ligger mycket nära bestämda politiska partiers politik – och alltid desamma partier – blir det inte trovärdigt. Det bäddar för interna motsättningar, fraktionering och vikande medlemstal. Vi som är lite äldre känner igen mönstret sedan tidigare. Det finns i stället mängder av utbildningsnära frågor som inte är partipolitiska och som engagerar breda studentgrupper – satsa på dessa.
  • Finansieringen. Det kan inte vara rimligt att kårverksamheten i ökande grad ska finansieras med statsanslag. ”Den hand som föder en biter man inte!” Här finns risk för att det uppkommer ett olyckligt beroende och tveksamma personallianser. Det är lika tokigt som att arbetsgivaren finansierar den fackliga verksamheten, vilket förekommer på sina håll. En annan nackdel med ökande statlig finansiering är att kårerna blir mindre beroende av sina medlemmar och deras avgifter – det är kanske ännu värre.

Jag inser att det inte är lätt att organisera en studentkår som bygger på alla studenters engagemang och ideella insatser. Men det bör ändå vara idealet att sträva efter.

Annonser

5 svar to “Om studentkårerna”

  1. TDK november 19, 2012 den 20:53 #

    Fast det där löser ju inte problemen för kårerna. Det huvudsakliga problemet för kårerna är ett free-riderproblem, det vill säga att det är rationellt att stå utanför kårerna. Anledningen är att den ”vara” som kårerna tillhandahåller är en så kallad ”public good” eller kollektiv nyttighet. Det finns ingen begränsning på tillgången på varan till kårens medlemmar utan den faller alla till godo. Även de som inte bidrar till kårens verksamhet. Ta exempelvis om kåren lyckades få universitetet att öka antalet undervisningstimmar – detta kan ju knappast begränsas till kårmedlemmarna. Dessutom finns en fallande tendens eftersom ju färre medlemmar, desto mindre och färre kollektiva nyttigheter kan kåren sannolikt tillhandahålla.

    Lösningen (i någon mån) på en marknad är inte en mer ”utbildningsnära” studiebevakning eller ”politisering”, utan exkluderbara varor. I bästa fall studentrådgivning (i juridiska frågor, studiefrågor, etc.), tillgång till arbetsmarknadsmässor och liknande. I sämsta fall mer fokus på att erbjuda studenterna billig öl än studiebevakningen.

    Den negativa föreningsfriheten är inte ett lämpligt argument. Staten erbjuder utbildning (gratis dessutom), då kan den också kräva att student går med i en förening som syftar till studentinflytande. Det kan jämföras med att en förening kan kräva medlemskap för tillträde till deras egendom (som exempelvis en fotbollsplan). Kårerna har också en positiv nytta för staten, eftersom kåren förbättrar informationsläget om studenternas preferenser gällande utbildningen, vilket bör förbättra universiteten. Dessutom brukar ju staten lägga en positiv värdering av studentinflytande i sig, och genom ett kårobligatorium förbättras ju situationen radikalt för studiebevakningen av tidigare nämnda skäl.

    Dessutom är det inkonsekvent att klaga på kårernas ”politisering” och att kårerna får nu statsanslag (vilket är ett annat sätt lösa organiseringsproblemet och ett ganska vanligt sätt). Om kårerna ska avveckla sitt engagemang gentemot staten, då bör det väl inte spela någon roll att de får statsanslag? Sedan kan man ju givetvis ta bort universiteten som mellanhand.

  2. P-O Rehnquist november 20, 2012 den 08:40 #

    Tack för kommentarer. Du har förstås en poäng vad gäller free-riderproblemet samtidigt som detta är generellt för alla organiserade opinionsyttringar och ideella organisationer.
    Men vad gäller den negativa föreningsfriheten så håller jag inte med. Visst kan staten kräva att studenterna måste gå med i föreningar för att få studera – det har man ju också gjort. Den legala möjligheten finns alltså där, men frågan är om det är lämpligt och rimligt i en utvecklad demokrati? Det anser inte jag och inte heller nuvarande regering.
    Studentkårerna driver opinion och är till och från ganska ideologiska. Ingen ska mot sin vilja tvingas bli medlem i sådana föreningar.

Trackbacks/Pingbacks

  1. Varför jag var emot kårobligatoriets avskaffande, och fortfarande tycker det var en dum idé | jesperblomqvist - november 19, 2012

    […] blogginlägg skriver jag med anledning av en bloggpost som skrevs tidigare idag av P-O Rehnquist, ”Om studentkårerna”. Att skriva ”replik” på en blogg såhär känns visserligen som lite annorlunda sätt […]

  2. Bloggens 10 i topp | P-O:s reflektioner - november 21, 2012

    […] ← Om studentkårerna […]

  3. Inga studieavgifter i Sverige numera | P-O:s reflektioner - januari 18, 2013

    […] Många, och särskilt det studentkårsaktiva, var kraftigt emot kårobligatoriets avveckling och det förutspåddes dystra tider. Hur blev det då? Ja, visserligen har antalet medlemmar i de nya frivilliga kårerna minskat jämfört med tidigare, vid vissa lärosäten till mycket låga nivåer. Men verksamheten tycks fungera och bland de nya kåraktiva är det få som längtar tillbaka till den gamla ordningen. Tvärtom är många förhoppningsfulla och man märker på olika sätt att kårverksamheten har vitaliserats och söker sig fram i delvis nya former. Se en tidigare bloggpost. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: