Om oppositionens forskningspolitik

7 Nov

I dagens GP gör Magdalena Andersson (S) och Per Bolund (MP) gemensam sak och formulerar oppositionens forsknings- och innovationspolitik. Det man i första hand är ute efter är en blocköverskridande enighet som kan ligga fast över eventuella regeringsskiften. Så långt håller man gärna med, men låt oss granska innehållet i den politik oppositionen vill föra. Den formuleras i fem strategiska satsningar:

Samverkan för framtidens jobb

Forskningen huvuduppgift tycks vara att bidra till att utveckla nya tjänster och varor. Näringslivet och politiken ska få större inflytande över forskningens inriktning. Hmm…. säger jag.

Investera i klimat- och miljöinnovationer

Här är lätt att hålla med och det gör troligen Björklund och alliansen också.

Stöd forskning och innovation i små och medelstora företag

Vi påminns igen om att forskningens främsta uppgift är att skapa nya jobb och att sänkta arbetsgivaravgifter för småföretag tydligen faller inom ramen för forskningspolitiken.

En aktiv innovationsupphandling

Den offentliga upphandlingen om 500 miljarder kronor bör användas som ett verktyg för att driva fram innovationer. Kanske det, säger jag, men är detta forskningspolitik?

Långsiktiga förutsättningar för forskningen

Ja, här är lätt att instämma. Men det gäller förstås att enas om vilka förutsättningar som ska gälla och där tycks föreligga klara skiljelinjer mellan regeringen och oppositionen.

Nu till vad som inte nämns i oppositionens ”programförklaring” och till de punkter där man tycks ha en annan inriktning än regeringen.

  1. Inte någonstans nämns forskningens huvudaktörer – universiteten och högskolorna. Hur ges de goda förutsättningar för att bedriva forskning? Är det mera styrning från politiker och näringsliv som utvecklar forskningskvalitet?
  2. Humaniora, samhällsvetenskap, utbildningsvetenskap, konstnärlig forskning… finns det? Inte med ett ord nämns dessa kärnområden och att ny kunskap har ett värde i sig även om den inte direkt kan omsättas i nya produkter.
  3. Oppositionen ser uppenbarligen forskningen som en del av näringslivspolitiken. Allt tycks gå ut på att skapa nya jobb och bidra till ekonomisk tillväxt.
  4. Att forskning och utbildning är två sidor av samma mynt berörs inte. En viktig uppgift för forskningen är att lägga grunden för kvalitet i grundutbildningen, men i debattinlägget berörs inte alls denna aspekt. Den forskning oppositionen vill ha kan lika gärna bedrivas i fristående forskningsinstitut eller branschorganisationer.
  5. Slutligen konstateras att det är de båda oppositionspartiernas ekonomiska talespersoner som formulerar forskningspolitiken. Och det är ju konsekvent med tanke på innehållet.

Jag säger nej tack till oppositionens forskningspolitik. Jan Björklund och alliansen har en del förbättringsområden att jobba med, men står för en inriktning som långt bättre gagnar den fria kunskapsutvecklingen och forskningens kvalitet. Vad tycker du?

Annonser

4 svar to “Om oppositionens forskningspolitik”

  1. Christian Stråhlman (@cstrahlman) november 7, 2012 den 19:43 #

    Ja. Artikeln i GP var ju verkligen inget att ha. Som sagt, det är forskningspolitik ur de ekonomiskpolitiska talespersonernas perspektiv. Det blir ganska platt. Men samtidigt jag tycker att man ska bedöma oppositionens forskningspolitk (i alla fall socialdemokraternas) utifrån deras motion. http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Forslag/Motioner/Motion-med-anledning-av-prop-_H002-0C97C636-F8F2-4364-AE67-35062DC9048C/?text=true#_Toc340047978 Då tycker jag för det första att skillnaderna är ganska små. I rent eknomiska termer handlar det dels om en ytterligare satsning på samverkansprogrammen (500 Mkr/år), dels en omfördelning av c:a 250 Mkr/år främst genom att de stryker regeringens satsning på rekrytering av seniora internationella forskare till förmån för olika satsningar på yngre forskare. Om de har pengarna till samverkansprogrammen så är väl det okej, och de andra omprioriteringarna är relativt små.

    Jag håller med dig om att mycket av det som sägs inte riktigt hör hemma i forskningspolitiken. Att humaniora och samhällsvetenskap inte nämns är sant, men Björklund nämnde inte heller humaniora och samhällskunskap i sina debattartiklar. I motionen är det en sektion om dessa ämnen. Där står också betydligt mer om kopplingen utbildning/forskning.

    Vad jag tycker? Socialdemokraterna accepterar nästan hela forskningsproppen. Det är bra. De vill avskaffa utbildningsbidragen, vilket jag tycker är bra. Samverkanssatsningarna kan de behöva fundera på en gång till. De är tveksamma till peer-review men säger inte nej direkt. Det tycker jag är en rimlig hållning. De vill satsa på jämställdhet men verkar inte veta hur de ska göra. Jag uppskattar förskjutningen från äldre till yngre forskare. Så, summa summarum går det på ett ut för min del.

  2. P-O Rehnquist november 7, 2012 den 19:51 #

    Tack för din kommentar. Jag har inte läst s-motionen, men ska förstås göra det. Dock utgår man ju ifrån att en ledande s-politiker för partiets talan när hon går ut i media med en debattartikel i ett aktuellt ämne.
    Jag har också tidigare varit av uppfattningen att S och alliansen ligger nära varandra vad gäller forskningspolitik så en blocköverskridande överenskommelse vore ju toppen.

Trackbacks/Pingbacks

  1. Socialdemokraternas forskningspolitik « Av akademiskt intresse - november 7, 2012

    […] Läs även PeO Rehnqvist (och min kommentar till hans inlägg). […]

  2. Sommaruppehåll | P-O:s reflektioner - juni 19, 2013

    […] Om oppositionens forskningspolitik […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: