Många talar om autonomi, men…

16 Sep

Det talas ofta om autonomireformen i vår sektor. Det man då avser är regeringens proposition 2009/10:149; En akademi i tiden – ökad frihet för universitet och högskolor, vilken också omsattes i riksdagsbeslut. Det intressanta i sammanhanget är att man inte någonstans i den 150 sidor långa propositionstexten återfinner ordet autonomi! Tvärtom är regeringen noga med att påpeka att det rör sig om en viss ökad frihet inom den givna ramen statlig förvaltningsmyndighet – se tidigare bloggpost. Det är märkligt, tycker jag, att så många talar om autonomi och ett riksdagsbeslut som inte finns.

Varför blev det då så här? Om vi går några få år tillbaka i tiden så ville den borgerliga regeringen verkligen ändra förutsättningarna för universitet och högskolor i grunden. Man uppdrog därför åt den välmeriterade professor Daniel Tarschys att se över lärosätenas associationsform, d.v.s. organisatoriska villkor och relation till staten.  Resultatet blev SOU 2008:104, Självständiga lärosäten.

Tarschys förslag blev långtgående. Han ville överge myndighetsformen och låta universiteten och högskolorna bli något annat. Inte stiftelser eller bolag utan en helt ny offentligrättslig organisationsform som han kallade självständiga lärosäten. Vad ett sådant förslag hade inneburit om det genomförts går bara att spekulera i, men helt klart skulle spelplanen för högre utbildning och forskning ha ändrats i radikalt.

Nu blev det inte så. Remissopinionen från berörda lärosäten var massivt emot. Då sa sektorn klart nej till autonomi. Inte heller det ”kompromissförslag” som den kloke Sten Heckscher presenterade något senare föll i god gjord. Här är en ögonblicksbild från läget när alla remissvar på Tarschys utredningen hade kommit in till departementet.

Jag ser åtminstone tre problem när det gäller möjligheterna att gå mot autonomi eller väsentligt större självständighet för universitet och högskolor.

  1. Svenska lärosäten är i väldigt hög grad skattefinansierade. Det gäller även de större forskningsinriktade universiteten då man måste beakta att en stor del av de externa bidragen också kommer från riksdagen via de statliga finansiärerna (Vetenskapsrådet m.fl.). Att riksdagen skulle bevilja 10-tals miljarder årligen för utbildning och forskning utan att vilja styra är förstås helt orealistiskt.
  2. Svenska lärosäten är statliga förvaltningsmyndigheter som lyder under regeringen. Det är ett handikapp som jag tror kommer att bli allt mer besvärande.
  3. Sist, men inte minst. ”Vi” vill ju inte ha autonomi, inte ens större frihet! En stor del av de anställda är direkt emot dessa strävanden, liksom den ledande fackliga organisationen SULF. Skälet för detta är helt enkelt att man inte litar på sina ledningar (som man i praktiken har valt) utan menar att dessa kommer att begränsa de kollegiala styrformerna och på andra sätt och göra livet surt för lärare och forskare. Också en hel del rektorer och andra ledningsfunktionärer är direkt emot större frihet och känner stolthet över att vara statliga myndigheter. Detta tredje faktum är förstås det helt avgörande.

I år gör regeringen med stor sannolikhet ändå ett nytt och sista (?) försök att ändra på förutsättningarna för oss. Som bekant väntar vi på ett lagförslag som ska ge några större lärosäten möjlighet att övergå i stiftelseform. Inte på de villkor som Chalmers och Jönköping fick på 90-talet, utan i något som kan benämnas stiftelse light. Jag tror att strategin från regeringens sida är att få bollen i rullning. Går det inte att få med sig alla kan man försöka med ett fåtal för att bygga in mera dynamik i sektorn. Vi får se hur intresset blir för stiftelser, men jag har mina aningar.

Också inom andra områden försöker regeringen på marginalen att med justeringar i regelverk och rutiner öka lärosätenas självständighet. Det blir små steg och ofta mera retorik än handling. Men vad ska man göra, handlingsutrymmet är begränsat.

Utbildningsministern och hans statssekreterare beskylls ofta för ministerstyre och olika former av direkta påtryckningar i frågor de borde hålla sig borta från. Och de må vara hänt, några övertramp kan noteras, exempelvis vid lanseringen av en ny utvärderingsmodell. Men i valet mellan en tydlig och pådrivande ledning eller en vag och oengagerad sådan väljer jag hellre det förra. Vi har tyvärr sett exempel på ministrar i modern tid som stått för den senare ledningsfilosofin.

Till sist, autonomi handlar om oberoende och självbestämmanderätt. Att detta i sin tur driver kvalitet och nytänkande torde vara väl belagt. Det är inte en slump att världens främsta universitet i olika länder har en helt annan relation till staten än de svenska, dock inte alltid mera pengar.

Annonser

2 svar to “Många talar om autonomi, men…”

Trackbacks/Pingbacks

  1. Alla är inte kollegor | P-O:s reflektioner - januari 9, 2013

    […] blir det som det blir! Dessutom tog sektorn inte chansen att ändra på sakernas tillstånd när tillfälle bjöds för ett par år sedan. Där har vi det grundläggande problemet som borde uppmärksammas […]

  2. Ja till resultat, men nej till NPM | P-O:s reflektioner - maj 13, 2013

    […] går också utmärkt att bejaka resultat och samtidigt verka för en ökad autonomi för universitet och högskolor. Det är väl snarare först när högskolsektorn öppet redovisar […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: