Låt de högskolor som vill få bli universitet

3 Sep

När jag var anställd på Karolinska institutet i mitten av 90-talet ville ministern uppgradera KI till universitet (Karolinska universitetet). Rektor Hans Wigzell var inte alls pigg på det utan tackade nej. Så blev det också, även om KI förstås räknas som universitet i olika sammanställningar. Landets två tekniska universitet – KTH och Chalmers – är högskolor till sin benämning och har säkert inga planer på något annat.

Malmö och Mälardalens högskolor har tilldelats så kallade vetenskapsområden och är därför till en del universitet, men får inte använda sig av den benämningen. Många högskolor kallar sig ”university” i sin officiella engelska översättning utan att någon tycks reagera eller motsätta sig det. Och numera kan alla lärosäten ansöka om och tilldelas ”universitetsstatus” i specifika forskarutbildningsämnen.

Det är helt enkelt en enda röra när det gäller universitetsbegreppet. Min uppfattning har länge varit att de lärosäten som vill benämna sig universitet må så göra. Det behöver inte med automatik innebära resurstillskott från staten.

Om universitetsstatusen släpps fri kommer ett par, tre högskolor att nappa på möjligheten, tror jag – inte de övriga. Vilka är då problemen, om det finns några?

Vissa hävdar att staten måste stå som garant för kvalitet i den högre utbildningen och att den reform jag föreslår skulle vara ansvarslös. Men det håller inte riktigt. I de utbildningsutvärderingar Högskoleverket genomför är det långt ifrån uppenbart att kvaliteten är högre vid universiteten än vid högskolorna. Och vad gäller forskningen och forskarutbildningen så ska den förstås fortlöpande granskas och utvärderas och jag är säker på att högskolorna (universiteten in spe) generellt sett blir mycket försiktiga innan de öppnar nya forskarutbildningsämnen. Man vet att man får många kritiska blickar riktade mot sig och gör därför inget förhastat. Sedan gäller självsaneringsprincipen – var och en får skämmas för sig.

Dessutom, om statsmakterna ska vara konsekventa som kvalitetsgarant kan man inte som idag acceptera att högskolor benämner sig universitet på engelska och i sina internationella kontakter. Det är ju främst i dessa sammanhang som det spelar någon roll.

Ett annat möjligt motargument är att det skulle bli en dyr reform. Men då menar jag att resursfrågan är något annat och den behöver inte kopplas till universitetsbenämningen. Det är förstås tänkbart att vi övergångsvis får ett par nya universitet med bara några 10-tal miljoner i fasta basresurser för forskning. Javisst, so what?

En reform som den jag föreslår skulle avdramatisera och reducera en del av de spänningar vi länge haft inom högskolesektorn. Diskussionen om det så kallade högskolelandskapet blir troligen mera konstruktiv – och vem vet – plötsligt får vi nya konstellationer och kanske också fusioner mellan lärosäten. Reformen bör följas av en utbyggd Yrkeshögskola och en klarare gränsdragning mellan denna och högskolesektorn. Mer om detta i en kommande bloggpost.

Den ordning vi har idag är svår att förklara för utomstående och för internationella besökare, vilket är en indikation på att något är fel. Det är dags att tänka om!

Annonser

2 svar to “Låt de högskolor som vill få bli universitet”

Trackbacks/Pingbacks

  1. Bromsas högskolornas utveckling? | P-O:s reflektioner - februari 27, 2013

    […] Jag håller med Björn Brorström och har länge varit av den uppfattningen. Se tidigare blogginlägg ”låt de högskolor som vill få bli universitet”. […]

  2. Sommaruppehåll | P-O:s reflektioner - juni 19, 2013

    […] Låt de högskolor som vill få bli universitet […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: