Alla mina bloggposter

5 Jul

Den här bloggen startade jag i augusti 2012 och den avslutades sista mars 2014. Här är alla drygt 200 publicerade bloggposter. De redovisas i ”popularitetsordning” med det mest lästa inlägget först och så i fallande ordning. I och med detta avslutar jag mitt högskolebloggande. Andra intressen tar vid 🙂

Varsågoda – det går även att använda sökrutan uppe till höger:


New Public Management – mer positivt än negativt
Kollegial styrning
Planera mindre!
Nyansera debatten om Akademiska hus
Stiftelse eller statlig myndighet?
Har du generisk kompetens?
Varför växer administrationen?
Det går inte att förstatliga skolan!
Ledarskap á la Percy Barnevik
Ska vi bry oss om MOOC?
Varför är det så populärt med fusioner?
Är studenterna i nivå med 13-åringar?
Svara på vad som menas med att förstatliga skolan!
Om högskolans styrning
Statens resursmodell för grundutbildning är bra!
NPM och högskolestiftelser
Förödande kritik mot kvalitetssystem
”Overhead”
Alla är inte kollegor
Om akademiskt ledarskap
Den högre utbildningens utmaningar
Fokusera inte på risker, se möjligheter istället!
Vad MOOC egentligen handlar om
M O O C – underskatta inte möjligheter och risker!
Nyanserat om utvärdering och NPM
1-0 till ENQA:s allierade, men matchen går vidare
Forskningsproposition utan innovation?
Ett bakslag för kollegialiteten som ledningsmodell
Forskning i toppklass
Storskaliga öppna nätkurser – MOOC – det går inte över!
Den tyska skolan som förebild?!
Hur ska verksamheten styras och organiseras?
Några tecken i tiden
Det militära försvarets problem
Bolognaprocessen har spårat ur
Karriärsystem för unga forskare
Högskolan kostar allt mer, grundskolan allt mindre
Vårdslös argumentation mot stiftelser
Att fila på skolbänken under ett matematikprov
Om avgifter för utbildning
Om studentkårerna
Om antagning till högskolan
Göran Persson och PG Gyllenhammar
Det finns hopp om SULF!
Blir studenterna allt sämre?
”Styrningen kväver universiteten”
Fler utomeuropeiska studenter, men hur?
En ny modell för kvalitetsutvärdering?
Meritokrati
Slöseri med lokaler
Inte mera anpassning till arbetsmarknaden!
Skolan vs högskolan i synen på befordran och lärarkarriär
Bra utspel om skolan och lärarutbildningen
Förändringens villkor
Ledarskap i akademin
(S)å enkelt är det inte!
Mera högre utbildning, men…
Bred politisk uppslutning om studieavgifter
Misslyckade IT-projekt
Resursfördelning a la Svenskt Näringsliv
Strategisk vs operativ
Twitter är överlägset Facebook – i yrkeslivet
”Högskolan på villovägar utan fungerande ledarskap”
Okritiska undersökningar om utbildningens betydelse
Många talar om autonomi, men…
Bättre än så här blir det inte!
Högskolestiftelser
Nu gäller det forskningen
Ranking av universitet
(S) och Ibrahim Baylan omfamnar MOOC
Heltidsstudier – vad menas?
Möten är nog bra, men…
Rätt fokus i högskoledebatten!
Varifrån ska studenterna komma?
Dålig mobilitet bland anställda
Matchning – nej tack!
Konsolidera högskolesektorn och bygg ut Yrkeshögskolan!
Högskolestiftelser – var god dröj
Hur ska man prioritera? Välj själv!
Låt Chalmers framgång bli startskottet!
Gör om antagningssystemet till högskolan
”Examen från ledande universitet/högskola”
Många rätt i 10-punktsprogrammet för en bättre skola
Härnösand och Skara
Dålig mobilitet bland studenter
Rikta intresset mot omvärlden
Rekrytera bättre, styr mindre
Om samverkan och samhällsnytta
”Högre studier tar för lång tid”
Att styra med regler eller med värderingar
Ska Zlatan satsa på skidskytte?
Några fler ledarskapstips
Många saknar det historiska perspektivet
Om ”trängselskatten” i Göteborg
”Att utvärdera universitet och högskolor”
Hur mycket utbildning behöver vi?
Fakta biter inte i politiken
Fyller högskoleprovet sin funktion?
Om oppositionens forskningspolitik
Korkat och skamligt av Sverige
Bättre kan du Baylan!
”Använd makten att underkänna”
Att mäta och värdera samverkan
Kollegial styrning – en repris
HSV och media i samspel
Löfvens ambitioner vs UK-ämbetets utvärderingar
Ett nytt kvalitetssystem i otakt med tiden
Vem vill bli lärare?
Alla har samma åsikter
Akademi och administration i samspel
Om högskolans styrning, en fortsättning
En ny myndighet: U H R
”De nya arbetslösa studerar heltid”
Annie Lööf och administrationen
Bromsas högskolornas utveckling?
Om studiemotivation och lärarutbildning
Vårda vetenskapen – mera empiri och mindre tyckande
Alvesson om den högre utbildningen
Matematik och språk
Uppföljning: ”ta högskolelärares nödrop på allvar”
Många utländska studenter kommer hit – och så MOOC
Ja till resultat, men nej till NPM
”Lärarutbildningen släpar efter..”
Jämför dig med andra, inte med dig själv!
NPM – igen!
Internationell ranking
Fixa studentbostäder – gör som i Oslo!
Recension av rapporten ”kompetens för tillväxt”
Hur stort är egentligen intresset för studier?
Förläng inte utbildningar, öka takten istället
Svårt att överblicka beviljade forskningsbidrag
Kvalitetssystem prioriteras före kvalitet
Inför en sommartermin nu!
Om skolans kommunalisering
Om förändringsmotstånd
Studentmedarbetare, en bra idé
Vissa aktualiteter i påskveckan
Går studierna för långsamt?
Om lärarnas lönestrategi
Om forskningen – en uppföljning
Formella examina minskar i betydelse
Regelhysterin brer ut sig
Inga studieavgifter alls – är det rätt prioritering?
24.000 heltidsstudenter är samtidigt arbetslösa?!
Universitetskanslern bekräftar kvalitetsproblem
När jobbar ni då?
Om planering och riskanalyser – igen!
Alla gullar med staten
Att regissera en partiledardebatt
”Renodla högskolans uppdrag”
Högskoledebatten har avstannat
Om välfärdens professioner
Twitter för information och påverkan
Bra skolranking, men en plump i protokollet
Lite vägledning
Är exakt fel bättre än nästan rätt?
Bör högskolan byggas ut?
Lärarutbildningen åter i fokus
Bra s-förslag om rektorsuppdraget
Glöm inte utbildningens innehåll
Schack!
MOOC inför julen
NPM – en kort uppföljning
Om planering, en kort uppföljning
Om PISA – blir det för mycket?
Högskolan är på rätt väg!
Studieavgifter och stipendier
Få är nöjda och banden till staten stärks
Snabbt och säkert datanät med nyttiga tilläggstjänster
Att utvärdera kvalitet
Den bästa tid är nu
Bra med flera vägar in i läraryrket
Studieglädje
Låt de högskolor som vill få bli universitet
Se upp med livslångt lärande!
Centraliseringsiver och krav på mindre valfrihet
Gör det något att vi dalar i rankingtabeller?
N P M – en uppdatering
Allt flera betalar studieavgifter
Två bra åtgärder för skolan
Vem ansvarar för skolan?
Bygg ut Yrkeshögskolan!
Allmän politik!
Snart är det dags!
Mina mest lästa bloggar
Utvärdera alla utvärderingar
En studieavgift som togs bort
Slarv med orsak och verkan
Vad göra med 1,2 miljarder till högre utbildning?
Twitter fortsätter att växa
Svarar du på enkäter?
Kan inte svenska lärare ge läxor?
Åter 29 oktober
Tveksam valtaktik från S
Nu gäller det sjukvården!
En våg av regleringar och centralism
Skolan – igen!
För mycket samförstånd?
Ny inriktning på bloggen
Forskningen stärks

Jag sätter punkt

31 Mar

I den här bloggen har jag gjort över 200 olika inlägg med start hösten 2012. Det blev nästan lika många i den förra bloggen som jag skrev i egenskap av förvaltningschef vid Göteborgs universitet. De mesta har handlat om högskolefrågor; utbildning, forskning, organisation och ledarskap. Mot slutet också allt mera om skolan och lärarutbildningen.

Jag har fått fram det jag hade på hjärtat och är nöjd med det. När jag dessutom inom kort lämnar det aktiva yrkeslivet känns det nu bra att sätta punkt för bloggandet. Till hösten kommer jag nog igen som bloggare, men då med en annan inriktning.

Nedan har jag sammanställt det senaste kvartalets 10 mest lästa blogginlägg. Det går också bra att leta äldre inlägg i bloggens sökfunktion.

Varsågoda och tack för mig!

Om högskolans styrning
Kollegial styrning
Ett bakslag för kollegialiteten som ledningsmodell
Att fila på skolbänken under ett matematikprov
Om antagning till högskolan
Slöseri med lokaler
Svara på vad som menas med att förstatliga skolan!
New Public Management – mer positivt än negativt
Har du generisk kompetens?
Att styra med regler eller med värderingar

 

Är exakt fel bättre än nästan rätt?

28 Mar

Det här inlägget blir kort, vilket understryker budskapet.

Under mitt yrkesliv har det ofta slagit mig hur mycket tid vi spiller på utredningar, analyser, remisser, hearings, kompromisser och i slutändan intetsägande beslut. Kanske är det mer allmänt inom offentlig än privat verksamhet? Min erfarenhet är från högskolemiljöer och där tycks det snarast ha blivit ”värre” med åren. Bakom fenomenet ligger dels en tro på att det för varje fråga finns ett rätt svar, dels en rädsla för att göra fel.

När det gäller frågor om hur verksamheten ska bedrivas, organisationen ska utvecklas och vad som är bra för de anställda finns aldrig bara en lösning. Många olika varianter och satsningar är möjliga, det viktiga är att man tror på vad man gör och att ledarskapet är entusiasmerande och stödjande.

Rädslan för att göra fel är förödande och jag brukar säga att den som aldrig gör fel gör förmodligen inget annat heller. Tyvärr är detta en vanlig mentalitet och den underblåses av olika pålagor såsom risk- och konsekvensanalyser, vilka är helt fokuserad på möjliga fel och brister.

En tredje orsak är troligen ledarskapet. De vaga begreppen ”akademiskt ledarskap” och ”kollegial styrning” förvirrar mera än de förklarar. Jag är inte emot vare sig det ena eller det andra (se länkarna), men upphör inte att förvånas över hur oprecist och slarvigt begreppen används också av vetenskapligt skolade personer. Ibland kan man faktiskt som ledare hänvisa till dessa begrepp som en ursäkt för att vara lite initiativlös och halvdålig – och det accepteras!

Vissa frågor måste förstås analyseras och utredas innan man kan gå vidare. Särskilt när det gäller avgörande vägval och där det finns flera vettiga och genuina alternativ. Men när det är lite mera bråttom och man dessutom egentligen vet vad folk tycker måste beslut fattas mera direkt. Blir det lite fel går det alltid att korrigera längre fram. Och som medarbetare eller chef måste man lära sig att inte alltid få det som man vill.

Anställda klagar allt mer på stress, tidsbrist och att man får ägna sig åt fel saker. En given orsak till detta är de omständliga och resurskrävande processerna vi anlägger för komma vidare med många gånger triviala frågor.

 

Fixa studentbostäder – gör som i Oslo!

26 Mar

Visste ni att Oslo är Nordeuropas snabbast växande storstad? Det gjorde inte jag förrän jag läste denna utredning. Samtidigt har studenterna i Oslo lätt att få tag i bostad, åtminstone inte alls samma problem som på de har i de större universitetsorterna i Sverige. Hur kan det komma sig?

Jo, i Norge har man byggt upp en modell med så kallade sokkelboliger. Med det avses en uthyrningsdel i en ägd bostad, vanligtvis i källarplanet på en villa eller ett radhus. Gynnsamma skatteregler har gjort att många bostadsägare, främst ensamstående eller par utan barn, har inrett sina hem med en avgränsad del för uthyrning. Det finns hela 92000 uthyrda sokkelboliger i Norge och i dessa bor främst unga och studenter.

De som hyr ut är i princip skattebefriade för hyresintäkten och hyran sätts ”marknadsmässigt”. Den blir dock sällan orimligt hög då det i Norge finns fler uthyrningsbostäder än vad som efterfrågas. Marknaden tycks vara mättad.

Vad gör vi då i Sverige åt den skriande bostadsbristen för studenter? Tidigare kraftiga subventioner till bostadsbyggandet hjälpte inte mycket. Det blev dyrt och i slutändan hamnade en stor del av subvention hos byggbolagen i form av vinster. Intresset för att bygga billigt och innovativ var förstås också måttligt.

Men sent omsider har regeringen lanserat flera förändringar inspirerade av den norska modellen.
– Gränsen för skatt på hyresinkomster har höjts till 40000 kr
– Kraven på detaljplaner mjukas upp
– Likaså ges bygglov lättare och snabbare
– Den nyss lanserade minivillan (stor friggebod) kan bli Sveriges svar på sokkelboliger
Allt detta bör verka i rätt riktning.

Lite mer fakta. I Sverige har vi Europas största bostadsyta per invånare, hela 44 kvm. Standarden på våra kök och badrum är i världsklass. Hela 27 % av hushållens disponibla inkomster går till att bo. Att det blivit så beror i första hand på en hård och stelbent reglering av bostadsmarknaden. Men nu håller det äntligen på att ändras så sakteliga mot en större mångfald i boendet.

Det är inte heller orimligt att man som student bor lite enklare och trängre än senare i livet, tycker jag. Duger sokkelboliger i världens rikaste land, Norge, så bör det väl göra det också i Sverige.

Under många år har det pratats om bristen på studentbostäder och det har bara blivit värre. Nu är det hög tid att gå till handling. Bra då att lita till beprövad erfarenhet och att inspireras av länder som lyckas.

En våg av regleringar och centralism

24 Mar

Nog är det väl uppenbart att politiker från nästan alla partier vill styra upp och reglera allt mer. Välfärdsfrågorna är i centrum för debatt och olika utspel. Med välfärd avses i första hand barnomsorg, socialtjänst, skola, sjukvård och äldreomsorg. Det är stora tunga ”politikerområden” med en sak gemensamt – huvudansvaret ligger på den kommunala nivån dit även landsting/regioner räknas.

Ändå görs de allra flesta utspelen på nationell nivå med förslag till lösningar som förutsätter statligt agerande. Och i det här fallet är alla partier lika skyldiga. En positiv tolkning kan vara att det är så viktiga frågor och att rikspolitiker inte kan hålla tillbaka sitt engagemang. Men det leder till åtminstone två allvarliga problem.

Dels uppkommer en allmän förvirring kring vem som ska göra vad. Om ansvaret gång på gång tas ifrån den lokala nivån så blir den efterhand passiv och reaktiv. Det märker vi redan tydligt. Dels finns en risk för att nationella och enhetliga lösningar på vardagliga frågor inte riktigt passar någon. Förutsättningarna i en mindre norrländsk kommun är så väsensskilda från de i storstäderna; ändå ska de stöpas i samma formar.

Nationellt bör man begränsa sig till att ge goda förutsättningar för utveckling av välfärd. Det innebär övergripande mål, en stabil modell för statsbidrag, ett klart och enkelt regelsystem samt rutiner för att följa upp och utvärdera. Men inte mer. Om det nämnda är på plats får man större engagemang från den lokala nivån och det blir lättare för medborgarna att utkräva ansvar.

Alternativet är att löpa linan ut och förstatliga det mesta. Det gör lokala politiker näst intill överflödiga då olika myndighetsinstanser kommer att ta över driften av välfärden. Få ser väl det som en realistisk väg att gå – hoppas jag.

Det finns stora uppgifter för regering och riksdag. Om ett par månader är det val till Europaparlamentet. Vem märker det? Utrikes- och säkerhetspolitik är viktiga och självklara nationella frågor. Ekonomisk utveckling, skatter och pensioner likaså. Rättsväsendet i vid mening och den allt mer akuta klimatpolitiken. Mitt eget verksamhetsområde, högskolesektorn, är också statligt. Där är förhoppningen dock att styrningen blir så mild som möjligt 🙂

Därtill ska regering och riksdag självklart stå för inriktningen och ramverket för välfärdens utveckling – se ovan. Inte saknas utmaningar för nationella politiker.

Alltså, lita mera på den lokala nivån och ge den verkliga möjligheter att ta sitt ansvar. Reglera mindre i detalj uppifrån och arbeta mera med de långsiktiga förutsättningarna för fred och välfärd. Önsketänkande? Javisst, men ändå.

Att fila på skolbänken under ett matematikprov

21 Mar

Ibland har man svårt att förstå hur folk tänker. En 13-årig elev har under ett matematikprov i skolan stört ordningen genom att fila med sin linjal på bänken. Trots upprepade tillsägelser från läraren så fortsätter eleven med sitt störande beteende. Läraren tar till sist tag i pojken och drar ut honom ur klassrummet för att provet ska kunna genomföras ostört.

Det märkliga här är att en betydande opinion anser att det är läraren som har gjort fel. En före detta överåklagare menar att han borde ha väntat och ringt på en kollega för att få hjälp. Vad kollegan skulle göra framgår inte och att två kvalificerade lärare skulle ägna kanske en halvtimme åt att försöka tala eleven till rätta är tydligen inget problem. Och skulle de 25 andra eleverna avbryta provet?

Lunds tingsrätt friar dock läraren och menar att han använt det våld som krävdes för att återställa ordningen.

Men Skolinspektionen ställer sig då på elevens sida och menar att läraren har tillgripit ”övervåld”. Man tänker till och med överklaga tingsrättens friande dom och resa skadeståndsanspråk.

I vilket annat land skulle motsvarande händelse kunna leda till att den myndighet som ska granska och svara för kvaliteten i skolans undervisning anklagar läraren och begär skadestånd? Det var en retorisk fråga.

Vad jag förstår är det inträffade ingen ovanlig situation i svenska klassrum. Då är det lätt att sympatisera med de lärare som resignerar och känner vanmakt. Inte bara för problemen i klassrummen utan än mera för bristande stöd från omgivningen. Att många duktiga lärare lämnar yrket är heller inte att förvånas över.

Notera slutligen att detta skedde under ett prov i matematik. I Pisaundersökningen och i andra sammanhang är det just i det ämnet som resultatet för svenska elever sjunker snabbast. Är någon förvånad?

Denna händelse har livligt diskuterats i olika sociala medier. Bland lärare och deras företrädare finns en massiv majoritet till stöd för den utpekade kollegan. Bland olika ”proffstyckare” är meningarna mera delade. Jag vill dock tro att en bred allmän opinion ställer sig på lärarens sida i detta fall.

 

 

Att styra med regler eller med värderingar

19 Mar

Mitt enkla budskap idag är att en organisation där medarbetarna har starka och delade värderingar inte behöver så många formaliserade regler, knappast heller detaljerade mål för verksamheten. Och tvärtom. Om regler och styrdokument av olika slag frodas och ett omfattande arbete läggs ned på att formulera mål, då ska man misstänka att organisationen har interna spänningar och problem. Då kan regler hjälpa något, men leder samtidigt till energiförluster.

Det är väl belagt på olika sätt att framgångsrika företag styrs utifrån gemensamma värderingar. Och det gäller inte bara små nystartade verksamheter med unga entusiaster inom exempelvis IT-relaterad verksamhet. Också mycket stora globala företag som IKEA och H & M är exempel på värdestyrda verksamheter. ”Culture eats strategy for breakfast” som mangagementgurun Peter Drucker kärnfullt har uttryckt det.

Men gäller detta också i offentlig verksamhet, för exempelvis universitet, högskolor och skolor? Ja, det tror jag bestämt. Självklart sätter det statliga respektive kommunala huvudmannaskapet ramar som man måste verka inom och förhålla sig till, men givet detta är frihetsgraderna stora.

Mitt intryck är att en stor del av de regler som nämnda verksamheter lever med är lokalt uppfunna och inte styrda av tvingande yttre villkor. De tillkommer snarare som ett sätt att hantera och neutralisera interna spänningar och motsättningar. Kan man inte prata ihop sig och dela gemensamma värderingar så måste det till någon form av tvång. Möjligen är det nödvändigt för att tvister ska kunna biläggas eller åtminstone bordläggas, men det är samtidigt ett svaghetstecken. Läs även tidigare blogginlägg om styrning.

Här kan göras en kort utvikning till den bespottade NPM-trenden. Den finns där i våra offentliga organisationer, men vi har oss själva att skylla i hög utsträckning. En del, men inte allt, kan ”yttre makter” och politiker lastas för. Men väldigt mycket av NPM-filosofins avarter är en följd av regler och lokalt initierad ”dokumentstyrning”.

I spåret av konflikterna inom Uppsala universitet noterar jag att det finns en högljudd falang där som nu vill utarbeta en konstitution för universitetet. Med deras egna ord är det ”en utvecklad arbetsordning, som tydligare reglerar relationen mellan universitetsledning, vetenskapsområden och fakulteter”. Alltså ännu fler regler ovanpå de som redan finns. Och här är det ju uppenbart att syftet är att bordlägga eller om man så vill dölja motstridiga värderingar. Se det som ett aktuellt exempel, var och en kan notera liknande tendenser i sin egen organisation.

Och så allt arbete som läggs ned på visioner och målformuleringar för organisationen. Ett universitet/ en högskola ska bedriva utbildning och forskning av hög kvalitet och med relevans för samhället. Behöver visionen vara mer unik än så? Och kan den egentligen se så mycket annorlunda ut? En enkel och kärnfull vision och stor tillit till medarbetarna är mitt svar på all regelstyrning som nu frodas.

Det finns förstås forskning inom detta område. Hur styrs och organiseras framgångsrik verksamhet i offentlig regi? Jag vill inte påstå att jag är helt insatt i de senaste rönen, men ändå tillräckligt för att veta att jag är på rätt spår även om jag här har spetsat till mina teser en aning 🙂

Har jag rätt?

Twitter fortsätter att växa

17 Mar

Senare idag publiceras aktuell statistik och analys över hur twitter används. Se här på twittercensus. Men en sammanfattande bild gavs redan i morse i DN.

Twitter fortsätter att växa, om än inte i samma snabba takt som tidigare. I Sverige har antalet aktiva användare ökat med 13 % under det gångna året. Att det inte går snabbare lär bero på att alla viktigare opinionsbildare eller folk som vill ha något sagt redan är med.

En annan intressant utveckling är att den snabbast växande gruppen på twitter numera är tonåringar. Och de använder kanalen mest för att chatta med varandra. Man lämnar Facebook för att slippa föräldrar och reklam och kommunicerar i stället på Twitter.

Twitter kan användas på många olika sätt, vilket är en av de stora fördelarna. Vanligast är kanske för opinionsbildning. Vill man föra ut sina åsikter och få kommentarer och debatt så är Twitter ett snabbt och flexibelt medium.

Ett annat intressant fenomen är hur Twitter används i kombination med andra mera traditionella media. Att följa stora sporthändelser i TV och twittra parallellt ger en extra dimension åt upplevelsen. Eller att som igår kväll se partiledardebatten mellan Reinfeldt och Löfven på TV och samtidigt läsa av alla hundratals kommentarer som strömmar in ger lite extra nerv åt en annars halvtråkig föreställning.

Med hjälp av så kallade #hashtags kan man också knyta likasinnade närmare sig och etablera ett forum för fördjupning och utveckling. Det tycks vara särskilt vanligt bland lärare och för skolutveckling. Här finns exempelvis #skolchatt och #skolanförst.

Själv har jag mest använt Twitter för att sprida och inhämta information. Om något ämne intresserar dig särskilt mycket, exempelvis högre utbildning, kan du via mediet lätt hålla dig uppdaterad och snabbt få tillgång till publicerade artiklar eller annat relevant och inom det området.

Det är också vanligt att twittra från konferenser och olika föreläsningar. Det gör att man utan att närvara kan följa vad som sägs, särskilt om det kommer något nytt eller ett mera spektakulärt utspel. Är du redan väl insatt i ämnet räcker det faktiskt med lite löpande kortinformation för att kunna hänga med bra. Klimatsmart är det väl också då det reducerar resandet.

En del säger att de inte har tid med Twitter, vilket för mig är svårt att förstå. Då har man väl inte heller tid att läsa tidningar eller att följa nyheter på andra sätt. Några minuter då och då på twitter ökar snarare din effektivitet om det är det du är ute efter.

Jag har tidigare i bloggen gjort ett par inlägg om twitter, här och här.

Vad göra med 1,2 miljarder till högre utbildning?

14 Mar

Regeringen har nu spelat ut sin stora satsning på högre utbildning inför kommande år. Det kan för all del komma mera, men då säkert i mindre portioner. Det är förstås lovvärt att satsningen görs och inte heller så överraskande att det handlar om nya utbildningsplatser, hela 10000. Regering och riksdag kan i praktiken bara styra och utveckla den högre utbildningen på två sätt. Med regler och med resurser. Tur då att man här väljer det senare.

För min egen del kan jag tänka mig lite andra prioriteringar om jag skulle disponera hela 1200 miljoner kronor för högre utbildning.

Jag skulle satsa på att understödja kvalitetsutvecklingen. Ungefär halva beloppet – 600 miljoner – lägger jag därför på en förstärkt studentpeng i första hand till det stora hum/sam-området. Det skulle bidra till en högre lärartäthet i undervisningen, vilket troligen är en av de mest angelägna kvalitetsreformerna i dagens läge.

En annan kvalitetshöjande åtgärd är att få in flera utländska studenter i våra utbildningar. Jag behåller studieavgifterna, men satsar på ett kraftigt utbyggt stipendieprogram, säg ytterligare 200 miljoner kronor. Så länge svenska studenter betalar avgifter för studier utomlands (med ett par länder undantagna) är det rimligt att vi ansluter oss till praxis och konkurrerar på lika villkor. Det visar sig också att antalet utländska betalstudenter nu ökar och med ett väl utbyggt stipendieprogram kan den trenden förstärkas.

Slutligen har jag ca 400 miljoner kronor kvar. De lägger även jag på lärarutbildningen. Men inte bara på den reguljära utbildningen utan också på att skapa alternativa vägar in i läraryrket. Det tror jag kan attrahera bristvaran naturvetare/tekniker liksom det kan bidra till att höja yrkets status och ge bättre anställningsvillkor. Se här.

Nu har jag gjort av med 1,2 miljarder kronor på 10 minuter 🙂

Bra med flera vägar in i läraryrket

12 Mar

Journalist kan du bli på många olika sätt. Det finns en mer reguljär utbildningsgång, tre eller fyraårig, vid ett antal universitet i landet. Ett flertalt folkhögskolor har praktiskt inriktade kurser om en termin eller två för de som redan anser sig ha den ämnesmässiga grunden. Dessutom finns ett betydande antal skribenter och journalister verksamma utan någon formell journalistutbildning alls. Däremot har de oftast en gedigen akademisk grund att stå på och är ibland, men inte alltid, specialiserade mot vissa ämnen. Någon formell legitimation för journalistyrket finns inte.

Är dessa många vägar in i yrket ett problem? Har de bidragit till att sänka professionens status eller försämrat löner och arbetsvillkor? Är de journalister som inte gått den reguljära utbildningen sämre skribenter än de andra? Alla dessa frågor ska rimligen besvaras med ett nej. Snarare kan de alternativa ingångarna till yrket ha hjälpt till att göra det mera attraktivt.

Då är frågan varför inte samma synsätt kan tillämpas på läraryrket? Jag har aldrig fått något bra svar på den frågan.

Visst borde exempelvis en intresserad civilingenjör eller en engagerad samhällsvetare med en mastersexamen i bagaget kunna få tillträde till läraryrket? Och detta utan att först hänvisas till årsvisa omskolningskurser och att åter leva på studiemedel? Sådana lärare tillför inte bara ny energi och annorlunda infallsvinklar till undervisningen utan bidrar också till att öppna skolans värld mot arbetslivet utanför. En god gissning är också att andelen män i lärarkåren då kommmer att öka något. Alternativa ingångar i yrket kanske rent av bidrar till höjda löner?

Vad finns för invändningar? Ja, att jämföra med det strikt reglerade läkaryrket håller inte, menar jag. Snarare kan man inspireras av hur många framgångsrika människor det finns i arbetslivet som inte alls tycks ha en relevant utbildningsbakgrund för det de sysslar med. Men det tycks fungera utmärkt ändå. En gedigen akademisk grund kan leda vidare i många olika riktningar. En annan invändning som ibland framförs i lite inlindade former är att man utan lärarutbildning missar den ”ideologiska inskolningen” i yrket. Det må så vara, men det kanske är lika bra det. I längden är det elevernas utveckling och resultat som är en indikation på lärarnas kvalitet.

Alltså, bekämpa inte olika initiativ såsom Teach for Sweden och kortare omskolningskurser för yrkesverksamma akademiker. Vad jag förstår är de båda lärarfackliga organisationerna mer eller mindre positiva, liksom regeringen. Och kanske i ännu högre grad socialdemokraterna som just i dagarna gjort ett skolpolitiskt utspel – se här. I rapporten redovisas också olika tillfälliga specialinsatser som gjorts under de senaste 15 åren för att rekrytera flera lärare – SÄL, KUT, VAL, ULV och allt vad de benämns. Tusentals lärare har genom dessa improviserade insatser tillförts skolan vid sidan om den reguljära utbildningen. Fortsätt så!